Rapport från en höst

Jag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.

Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.

Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.

Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.

Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.

Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.

Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij