Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Förbättra systemet med gode män
Publicerat: maj 13, 2016 Sparat under: brukarinflytande, Diskriminering, ekonomi, Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Förbättra systemet med gode män![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8a.jpg)
I början av maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som tog upp att gode män hade förskingrat sina klienters pengar. Det är inte första gången detta belyses och det är bra att det uppmärksammas. Många av RSMH:s medlemmar har gode män och det är inte acceptabelt att ha ett system som inte fungerar.
Gode män kan vara oerhört viktiga för att få vardagen och privatekonomin att fungera, och det finns en hel del bra gode män. Men det behövs ett fungerande system som sätter dit de som är dåliga. Det går inte att se mellan fingrarna när man anar oegentligheter, bara för att det råder brist på gode män och att man är rädd för att färre skulle söka sig till uppdraget, vilket Sveriges kommuner och landsting, SKL:s förbundsjurist antyder, enligt SVT.
Kriminella handlingar ska alltid anmälas. Att det inte görs får en att ana att det handlar om diskriminering. Personer med psykisk ohälsa blir helt enkelt inte trodda på i lika hög grad som andra. För i vilka andra sammanhang skulle det vara okej att stjäla en halv miljon kronor från en annan människa utan att detta utreds?
Ledarredaktionen på Dagens Nyheter gör rätt i att efterfråga ett annat system, men frågan är om systemet i Finland, vilket Liberalerna efterfrågar, är det rätta. Enligt RSMH:s systerorganisation i Finland finns flera svagheter med att professionalisera de gode männen, såsom att den mänskliga kontakten försvinner och att staten blir tvungen att anlita vinstdrivande företag, vilket kan bli dyrt (se artikeln på sid 15 i Revansch från 2014) .
Men oavsett vilket system man väljer behövs det göras förändringar. När gode män tar pengar av sina klienter är det kriminella handlingar som ska anmälas. Det måste finnas en trygghet och rättsäkerhet för dem som har gode män och de gode männen bör ha en vettig utbildning så att de kan sköta uppdraget.
Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta att ha det som idag. I arbetet för att förändra systemet behöver brukarorganisationer såsom RSMH vara med.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Jämlik hälsa på ojämlika villkor
Publicerat: maj 11, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser 34 kommentarer
Regeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.
1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.
2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.
3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.
Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.
/Hannes Qvarfordt
Reglerna kring vårdintyg borde ändras!
Publicerat: april 29, 2016 Sparat under: Bemötande, Henrik Larsson, Tvångsvård 4 kommentarer
Jag såg på nyheterna häromdagen att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.
En annan regel som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regeln om vårdintyg.
Jag är nyfiken på patienträtten vid utförandet av vårdintyg för tvångsvård. Varför får klienten frågan om hon vill ha vård om utfallet ändå blir det samma vad hon än svarar. För svarar hon att hon inte vill ha vård så är det skäl nog i sig att skriva vårdintyg för tvångsvård.
Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på? Om man sätter detta i ett bemötandeperspektiv så ser man genast att det är käpprätt galet. Hur skall klienten få förtroende för en vård med ett sådant bemötande?
Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så ska de inte bara uppge att de har kommit på grund av alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i vad som ligger bakom situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.
Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet.
Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom tvångsvården. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.
/Henrik Larsson
Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?
Publicerat: april 15, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Fredrik Gothnier, Samverkan, sjukskrivning, Socialförsäkringen 4 kommentarer
Vi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.
Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.
Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.
Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?
Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..
/Fredrik Gothnier
Guldkorn i tillvaron
Publicerat: april 8, 2016 Sparat under: Anna Isaksson, Återhämtning Kommentarer inaktiverade för Guldkorn i tillvaron
En av de vänner jag fortfarande har kontakt med ringde mig en dag i höstas och undrade om det var okej att komma och hälsa på. Hon var på väg till Yogahuset för att börja en yogaklass för de som på grund av olika anledningar inte kan gå på vanlig yoga. Man utför rörelserna sittande eller stående och de anpassas efter var och ens förutsättningar. Yogahuset ligger tre minuters gångväg från min lägenhet och min vän hade lust att komma upp och träffa mig efter lektionen.
Till min och hennes förvåning hör jag mig säga ”Vet du, jag hänger på”. Hade hon ringt dagen innan hade jag sagt att det där fixar jag inte just nu.
Vi går dit tillsammans och jag har nu blivit rejält nervös och undrar vad jag gett mig in på. Yoga handlar mycket om andning och där har jag min akilleshäl. Jag tänker att om det blir för jobbigt kan jag gå ut eller försöka tänka på något annat.
Direkt jag kommer in i lokalen känner jag att det här kan gå riktigt bra. Det är en lugn, rofylld atmosfär och alla är koncentrerade på sig själva. Det här är en trygg plats, jag kan göra det jag förmår även om det blir fel ibland.
Ledaren är vänlig och uppmärksam på var och ens behov, hon går runt och hjälper till där det behövs. Jag har balansproblem så jag har en bom, ribbstol och en vanlig stol för att inte falla.
Den första fantastiska upplevelsen är hur rörligheten ökar på bara en lektion. Jag har provat det mesta och då fått ont i hela ryggkotpelaren i flera veckor. Här ökar rörligheten direkt utan att det gör det minsta ont.
Det är faktiskt så att hela kroppen med lugna rörelser får sig en genomkörare ändå leder det inte till någon som helst smärta.
Ledaren poängterar att i yoga ska man inte titta på de andra och vad de klarar av utan helt koncentrera på sig själv.
Vänlig och engagerad går hon lugnt och lågmält omkring och korrigerar var och en. Det är viktigt att göra rätt även om det är på sitt eget sätt och man får alternativa övningar när det behövs.
Min största aha-upplevelse gäller andningen. Första lektionen tänker jag på annat, vid andra lyssnar jag och vid den tredje medverkar jag. Genom att inta en speciell ställning kan jag fylla hela lungorna vid inandning. Vet inte sist jag varit med om något så fantastiskt.
Det var som om himlen öppnade sig.
Sedan jag var barn har jag varit stel och krokig i bröstryggen och det har förmodligen gjort att jag andas med nedre delen av lungorna och känner inte till något annat.
Det är en otrolig upplevelse, är det så här man andas? Jag är sextiotre år och för första gången får jag uppleva det här.
Jag känner ett lugn och en stilla frid när jag promenerar hem efter mitt första yogapass och så är det fortfarande.
För mig och många andra är yoga välgörande för både kroppen och det psykiska måendet.
Nej, jag är inte manisk . Som bipolär kan man vara både ledsen, glad och tillfreds utan att varken vara manisk eller deprimerad. Det är något som omgivningen har svårt att inse. Det är inte illa menat men de har tidigare upplevt hur det kan svänga.
Tänk att jag får vara med om det här. Jag känner mig så tacksam att det finns något som kan få mig att må så bra på ett stillsamt, harmoniskt sätt.
Jag tror och hoppas att det för var och en av oss finns något som känns så rätt och är så välgörande.
För mig var det en tillfällighet att jag bara en kort stund före min första lektion fick ett telefonsamtal som jag nappade på.
För det allra mesta säger jag nej direkt eller så behöver jag massor av tid att förbereda mig. Många gånger är det också rätt, jag lärt mig att undvika sådant som leder till att det blir för intensivt och får tråkiga följder.
Där ute i den värld man ofta inte vågar befinna sig i kan man hitta sitt eget guldkorn. De finns lite här och där, kanske olika för var och en av oss men det finns.
/Anna Isaksson
Stoppa den ökande stressen i samhället!
Publicerat: april 1, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, sjukdom, sjukskrivning, studier, utbildning 2 kommentarerI veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.
Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.
Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!
Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.
I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.
När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?
Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Tvångsvården måste förändras!
Publicerat: mars 24, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, Bemötande, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Läste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.
Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.
Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.
Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!
Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.
Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!
FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.
Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.
Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.
/Anne-Sofie Höij
Att se helheten
Publicerat: mars 18, 2016 Sparat under: ensamhet, Khai Chau 2 kommentarer
Kände ni till ett annat dolt handikapp, som många med psykisk ohälsa drabbas av, är förmågan att ta in alla detaljer på en och samma gång? Vi går omkring varje dag med, bildligt talat, förstoringsglas och betraktar världen genom den.
Detta kombinerat med ett orubbligt minne för allt det negativa, som hänt oss… då förstår ni kanske lite grann, hur handikappade vi blir?
Jämförelsevis, skulle man kunna tala om en statsminister, som känner sig tvungen att gå med i alla kommunfullmäktiges sammanträden i landet, samtidigt som han ska sköta jobbet som statsminister – om ni förstår vad jag menar?
En liten obetydlig detalj, kan många gånger förstöra en hel dag, till och med en relation för oss, fastän den inte borde göra det. Och den som mår sämst av det, är vi själva.
/Khai Chau
Hur osjälvständig kan man bli?
Publicerat: mars 10, 2016 Sparat under: Hannes Qvarfordt 1 kommentarI fredags tittade jag, som vanligt, på Skavlan och fick bekanta mig med den före detta hustrun till en jihadist, Anna Sundberg. En gång en ung studentska i Lund, som där träffade en islamistisk man, blev salafist (extrem muslim) på två veckor och via honom träffade och gifte sig med en, om möjligt, än mer extrem jihadist, med vilken hon levde bland rebellgrupper vid gränsen till Tjetjenien i något decennium, helt under hans herravälde. Hon fick barn med denne jihadist, gick klädd i niqab och fick bara träffa andra kvinnor, utöver sin man.
Helt uppenbart ägnade sig hennes man åt vapensmuggling, och han planerade väpnade attacker av olika slag, utan att den före detta oreligiösa studentskan från Halmstad hade invändningar mot det. När hennes man gav sig in i kriget i Syrien blev både han, hon och hennes barn fängslade av Assad-regimen. Så småningom blev hon hjälpt tillbaka till Sverige av UD, och först när hon hemma i Sverige tittade på en sjukhusserie i TV och såg att människor kunde vara empatiska och osjälviska, utan att vara religiösa, började den extremmuslimska övertygelsen släppa greppet om henne. Nu har hon återvänt till sin ungdomskärlek i Halmstad och till synes helt övergivit sin muslimska ”utflykt”.
Varför beskriver jag allt det här? Jo, därför att jag själv aldrig har varit i närheten av att falla för extrema läror av det slaget, vare sig politiska eller religiösa. Inte ens i min annars mycket förvirrade och omogna ungdom. Jag har oerhört svårt att förstå hur en vanlig, ung tjej (eller kille), med sekulär, svensk bakgrund, så fullständigt kan tappa huvudet, helt underordna sig en extremt auktoritär sekt och man och dessutom bli blind för vad denna sekt och man sysslar med. Det är för mig obegripligt. Man skulle möjligen kunna tänka sig att en ungdom med till exempel psykisk ohälsa, krossad självkänsla och på desperat jakt efter mening i livet skulle kunna falla offer för sekter av det här slaget. Men Anna Sundberg föreföll på inget sätt lida av psykisk ohälsa eller krossad självkänsla. Hon uppträdde lugnt och självmedvetet och var nu, till synes, fullt välmående. Den som förstår sådana här fenomen bättre än jag gör får gärna förklara för mig.
Länk till fredagens avsnitt av Skavlan.
/Hannes Q
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.