Tvångsvården måste förändras!
Publicerat: mars 24, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bältesläggning, Bemötande, Tvångsvård, Våld 2 kommentarer
Läste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.
Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.
Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.
Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!
Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.
Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!
FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.
Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.
Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.
/Anne-Sofie Höij
RSMH-bloggen 
Hej, Anne-Sofie!
Väldigt bra att du så snabbt har bloggat om den här rent förskräckliga händelsen. Jag parafraserar vad Margot Wallström sa om Saudiarabiens straffsystem: Det måste bli ett slut på psykiatrins medeltida metoder!
Ditt avslutande påpekande är inte minst viktigt. Alltfler patienter avstår helt enkelt från att söka vård, när de egentligen skulle behöva det, på grund av tidigare dåliga erfarenheter. Det är ett tilltagande problem – naturligtvis mest av allt för patienterna själva, men också för att psykiatrin tenderar att tolka ett minskat söktryck som att vården har blivit bättre och effektivare. Den tolkningen har erfarenhetsmässigt inget som helst stöd i verkligheten.
Jag håller med dig, Ann-Sofie, tvångsvården måste förändras. Berättelsen om
patienten i Motala är helt avskyvärd. SKL:s projekt har på en del enheter haft mycket god effekt, till exempel har användning av tvångsåtgärder minskat med hälften eller mer. Men ser man på den totala användningen av tvångsåtgärder så har dessa inte minskat, kanske till och med ökat. Det framgår av ny statistik på
Socialstyrelsens hemsida. Jag arbetar som barn och ungdomspsykiater och blir förfärad över denna utveckling. Bältesläggning används alldeles för ofta, och på patienter som nästan aldrig ska bältesläggas. En stor andel av de bälteslagda patienterna har autism eller självskadebeteende som huvudproblematik, för dessa ska bältesläggning bara ske i undantagsfall.