Vi och de farliga dem på psykakuten i Göteborg

Till psykakuten kommer desperata människor i akut psykisk kris. Många har förgäves sökt hjälp på andra sätt dessförinnan medan andra varken haft kraft eller kunskap att i sin akuta situation hitta ”rätt” i vårdens utbudsdjungel utan tagit sig direkt till psykakuten. Ytterst få människor som söker sig till psykakuten gör det dock för sitt eget nöjes skull. Man söker professionell hjälp helt enkelt.

Inte alla som kommer är helt nyktra och vissa har även droger i blodet. Här skiljer sig inte psykakuten från ordinära akutmottagningar vid våra sjukhus. En viktig poäng är dock att man frivilligt söker upp vården. Inslussningen av tvångsomhändertagna i psykiatrin sker som regel inte via psykakutens väntrum. Precis som i den allmänna akutens väntrum finns här frustration, starka känslor, höjda röster och yvigt kroppsspråk hos de som får vänta eller kort och koncist nekas hjälp på platsen.

Relativt nyligen har dock personal på psykakuten vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utsatts för ett par allvarliga överfall från patienter/hjälpsökande som hotat och attackerat personalen, bland annat med kniv. Detta är givetvis inte OK. Även om antalet incidenter med hot och våld som helhet inte synes ha ökat är farlighetsgraden i en våldskonfrontation med kniv eller annat vapen sån att man måste reagera som huvudman och ansvarig. Ledningen vid sjukhuset har också engagerat sig. Frågan är bara hur genomtänkt deras respons på situationen är.

Man har nämligen valt att utrusta personalen med så kallade skyddsvapen, utöver ordinarie överfallslarm, i form av stora sköldar personal som känner sig trängd ska kunna ta fram och använda. Man utforskar även möjligheterna att få kroppsvisitera hjälpsökande med eller utan metalldetektor och har efter viss tvekan avstått från att ha uniformerade väktare inne på själva psykakuten.

Allt detta framkommer genom ett reportage i Sveriges Radios Studio 1 i P1. I reportaget där reportern nogsamt undviker att intervjua patienter, vårdsökande eller anhöriga ställs frågor av typen ”Kan du inte känna en frustration av att vara kringskuren av lagar och regler i ett sånt här sammanhang?” till ansvariga för verksamheten vid sjukhuset. Dels undrar man lite över ålder, mognad och världsbild hos den reporter som väljer detta upplägg och dels fascineras man över det sinne för proportioner som personal på olika nivåer trots allt uppvisar vid provocerande frågor om man är rädd nu, och så vidare.

Låt oss vara klara. Våld är aldrig något normalt i umgänget mellan vårdsökande och företrädare för vårdgivare. Man behöver ha genomarbetade planer för att hantera hot och våld i all verksamhet. Ingen tjänar dock på att demonisera den andre oavsett vilken sufflör Sveriges Radio kan ställa till förfogande. En starkt bidragsgivande faktor till spänning och friktion vid psykakuten, vill jag hävda, är bristande resurser. Med mer personal, mer tid per vårdsökande, mindre väntetid och möjlighet till korttidsinläggelse för observation (och på köpet akut avlastning och stöd) genom fler tillgängliga vårdplatser inom psykiatrin kunde en hel del laddade situationer desarmeras på förhand. Därtill behöver man givetvis ha ett fortlöpande proaktivt arbete för att hantera hot och våld. Helst utan beväpnad personal och fysiska kränkningar av vårdsökande.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH