Reglerna kring vårdintyg borde ändras!

Henrik LarssonJag såg på nyheterna häromdagen att reglerna kring god man har reviderats. Brukarna har lyckats ändra lagen om den gode mannens befogenheter, så dessa befogenheter inte kan leda till missbruk av brukarens ekonomi.

En annan regel som jag tycker är rent inhuman, och borde revideras, är regeln om vårdintyg.

Jag är nyfiken på patienträtten vid utförandet av vårdintyg för tvångsvård. Varför får klienten frågan om hon vill ha vård om utfallet ändå blir det samma vad hon än svarar. För svarar hon att hon inte vill ha vård så är det skäl nog i sig att skriva vårdintyg för tvångsvård.

Är inte det en form av förolämpning att ställa en fråga hon inte kan svara rätt på? Om man sätter detta i ett bemötandeperspektiv så ser man genast att det är käpprätt galet. Hur skall klienten få förtroende för en vård med ett sådant bemötande?

Vore det inte bättre om rutinerna såg ut så att när vården har tagit sig fram till klienten så ska de inte bara uppge att de har kommit på grund av alarmerande uppgifter angående klienten utan också redovisa vilka dessa uppgifter är. Självklart kan oroliga personer som hört av sig till vård och polis inte röjas, men personalen kan gott förklara för klienten vad som gör vården bered att tvångsomhänderta henne. Då skulle klienten få en rättvis chans att sätta sig in i vad som ligger bakom situationen. Kanske skulle hon förstå varför det sker ett så alvarligt ingrepp och ha lättare att sammarbeta. Eller/och kanske kan hon förklara sin egen version av de alarmerande händelserna, så att vården förstår bättre. Detta tycker jag borde vara självklart.

Dessa brukare blir tillslut så formade med att inte ha några rättigheter att de inte heller förväntar sig några rättigheter. Som en intuition de bär med sig i huvudet.

Men de nya som kommer till psykiatrins uppmärksamhet, borde inte bli föremål för tvetydigheter inom tvångsvården. När förväntningar om rättigheters existens försvinner är personen förlorad.

/Henrik Larsson


Tvångsvården måste förändras!

Anne-SofieLäste nyheten om att en patient inom psykiatrin blev bältad i en vecka, vilket ledde till blodpropp och lunginflammation.

Att vara bältad betyder att ligga fastspänd med varje ben, flera ställen på kroppen bland annat runt midjan och varje arm. Ofta också huvudet, om man slår med det. Du ligger med särade ben och bart underliv och har bäcken under bältessängen eftersom du inte får gå på toaletten. Det kan klia hur mycket som helst på näsan. Du kan inte klia.

Det skapar en väldig ångest att inte kunna röra en enda del av sin kropp. Maktlöshet och förtvivlan.

Vilken fortbildning fortgår för att förändrar attityder, okunskap, våld och tvångsåtgärder? Jag har talat med kompisar som nyligen legat inlagda i slutenvården. Själv låg jag 1962 som 15-åring i spännbälte. Mina kompisar säger att det nyligen har hänt att personal på eget bevåg bestämmer att man behöver ligga längre än fyra timmar, trots att personalen egentligen enligt lag ska ha kontaktat överläkaren som i sin tur ska kontakta Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO. Så får det inte gå till! Lagar ska följas!

Men det görs tydligen inte i Motala. Det är liknande på fler ställen i landet när det gäller tvångsvården.

Projektet Bättre Vård, Mindre tvång trodde jag skulle förändra synen på oss med psykisk ohälsa (men jag är väl en dum optimist). I det finns flera förslag på förbättringar och det har även gjorts statliga utredningar med förslag att minska tvånget och öka patientsäkerheten i tvångsvården. Men vad händer med dessa? Regeringen måste göra mer!

FN-stadgan säger att tortyr inte får utövas och det här är tortyr.

Vad är personalens uppdrag i sluten psykiatrisk vård när sådant här förekommer år 2016. För att kunna jobba inom slutenvården måste man kunna tycka om människor, bry sig om och vara varsam.

Själv söker jag inte vård när jag mår som sämst. Jag vågar inte.

/Anne-Sofie Höij

 


Inför nolltolerans mot övergrepp inom psykiatrin

NYbild[8]aI måndags sände Kaliber ett program där de tog upp hur psykiatrin inte kunde skydda unga tjejer från att utsättas för sexuella övergrepp i psykiatrin av andra patienter. Idag träffade jag och Pauline Östner, styrelseledamot i RSMH med starkt engagemang för unga, Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, där vi bland annat pratade om detta.

Det är helt oförsvarbart att sexuella övergrepp har inträffat på avdelningar. Något annat som är helt oförsvarbart är personalens slapphet vad gäller att strunta i att anmäla händelserna. Det är inte deras sak att avgöra huruvida övergreppet faktiskt har inträffat eller allvarlighetsgraden i det. Det är polisens sak. Ingen annan ska besluta om huruvida ett brott har begåtts eller inte. Personalen måste alltid utgå från att det patienten säger är sant.

Dessutom ska det vara en självklarhet att psykiatrin anmäler sig själva till Inspektionen för Vård och Omsorg varje gång ett övergrepp har inträffat.

I morse uttalade sig psykiatripersonal om att det inte fanns några riktlinjer kring att de ska anmäla denna typ av händelser. Men det kan de inte skylla på! Det finns inget försvar för att man inte har tagit dessa händelser på allvar.

Det ska självklart vara nolltolerans på avdelningar mot sexuella övergrepp. Både för att skydda den som är utsatt och för att skydda den som i sjukdomstillstånd begår brottet. Annars finns risken att föräldrar inte vågar hjälpa sitt barn att få vård.

En mamma som intervjuas nämner att hennes dotter blivit utsatt för tafsande, och när de säger till personalen om detta får de höra att dottern ska gå och sätta sig någon annanstans. Det är ett förhållningssätt som är förkastligt. Då skuldbelägger man den unga flickan, istället för att göra något åt honom som tafsar.

Hos Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, tog vi upp detta och han höll med om att personalen självklart måste anmäla vid misstanken om att sexuella övergrepp har begåtts. Vi pratade även om de övergrepp som pågår på Hem för Vård och Boende, HVB-hem, där ungdomar har kunnat sälja sig, händelser som personalen inte har märkt för att de har varit för liten personalstyrka eller för att de har sett mellan fingrarna. Vi lyfte att RSMH vill ha en nollvision vad gäller tvång inom psykiatrin och först ut bör barn och ungdomspsykiatrin vara, något som faktiskt Västra Götaland har beslutat om att genomföra.

Barnombudsmannen nämnde att mycket har hänt sedan deras uppmärksammade rapport kom ut 2014, bland annat är departementspromemorian från samma år ett steg i rätt riktning. Men fortfarande är unga allt för utsatta i dagens psykiatri. Det måste bli en ändring!

/Jimmie Trevett

 


Scientologer! Vi undanber oss er hjälp!

Hannes 4Eftersom allt mänskligt umgänge och den mesta samhällsdebatten numera tycks försiggå i sociala medier på internet, kapitulerade jag för inte så länge sedan – efter många års motstånd – och började aktivera mig på Facebook. Jag sökte då bland annat diskussionsgrupper om psykisk ohälsa och psykvård och fann till min glädje en stor och dessutom öppen grupp med namnet Bättre vård för psykisk ohälsa. Jag skickade förfrågan om medlemskap och blev ganska omgående insläppt. Konstaterade snabbt att gruppmedlemmarna överlag var mycket psykiatrikritiska, vilket inte alls störde mig, eftersom jag själv är minst sagt kritisk till dagens pillerpsykiatri. Kanske en aning mer reserverad kände jag mig inför de fullt utvecklade konspirationsteorier och new age-inspirerade alternativbehandlingar, som flitigt vädrades i gruppen. Diskussionerna flöt dock på utan större konfrontationer – till dess jag råkade påpeka att en länkad text härrörde från Scientologernas ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR). Jag fick genast en påstötning från en av gruppadministratörerna, om att ”religion” inte fick diskuteras i gruppen. Snart började jag märka att vissa inlägg inte längre syntes för mig, och några scientologi-kommentarer senare blev jag utestängd från gruppen.

Efter en del googlande – och ett tips från RSMH Skåne! – kunde jag konstatera att det fanns ett tydligt samröre mellan gruppens administratörer och Scientologerna. Detsamma gällde två andra diskussionsgrupper, som – tillsammans med den grupp jag hade ingått i – bildar den så kallade Treklövern. De var Stoppa psykiatrins övergrepp nu och Vi som inte tycker om elchocksbehandling, ECT!. Grupperna är mycket stora. Den jag själv deltog i har över 7000 medlemmar! I gruppbeskrivningarna sägs det att de är ”politiskt och religiöst obundna”. Det är uppenbart att det stora flertalet medlemmar inte har en aning om administratörernas nära band till Scientologerna. De är helt enkelt förda bakom ljuset.

Så här långt kommen i min redovisning vill jag gärna göra klart, att mycket av den kritik Scientologerna framför mot psykiatrin både är saklig och välgrundad. Bekräftelse för det påståendet kan man få genom att studera de granskningar av psykiatrin och läkemedelsindustrin nordiska Cochrane-institutets chef, Peter C Gøtzsche, nyligen har publicerat. Man skulle ju då kunna tycka att det är alldeles utmärkt att vi får Scientologernas hjälp att avslöja denna korrupta bransch. Det vore det, om Scientologerna själva vore en öppen, demokratisk och etiskt pålitlig organisation. Den ligger emellertid mycket, mycket långt från den beskrivningen. Vi har att göra med en sluten, hierarkiskt uppbyggd och pseudoreligiös sekt, med dold agenda och egna intressen inom området psykisk ohälsa. Den binder medlemmar till sig genom skuldsättning och den trakasserar avhoppare. Man bör akta sig för att gå i förbund med en djävul för att fördriva en annan!

Den psykiatrikritik och de förskräckliga patienterfarenheter, som kommer fram i de ovan nämnda Facebook-grupperna, måste få möjlighet att komma till uttryck genom seriösa och etiskt hållbara kanaler. En möjlighet är att RSMH startar egna, särskilda patienterfarenhetsgrupper, där alternativ till dagens pillerpsykiatri kan diskuteras – och där Scientologerna, andra sekter och deras förespråkare uttryckligen är portade. Skall vi få hjälp av stora, svenska och internationella auktoriteter, för att i grunden reformera dagens psykiatri, måste vi hålla rent från psykiatrikritikens dödgrävare och vrida den här viktiga frågan ur deras händer.

/Hannes Qvarfordt


Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!

PaulinaJag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.

Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.

Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.

Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!

Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!

Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.

En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.

I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.

Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.

Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.

Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.

/Paulina Tarabczynska


Locket av i psykiatrin i Malmö och Lund

NYJimmieTrevettMånga av de som vänder sig till psykiatrin får ett gott och professionellt bemötande. Men inte alls alla överallt. RSMHs medlemmar kan vittna om att kränkningar och övergrepp inom psykiatrin alltjämt förekommer vackra ord till trots om egenmakt och patientinflytande. En inte mindre kränkning är att dessa upplevelser inte tas på allvar och av omgivningen reflexmässigt möts av skepticism. När ord står mot ord är det ofta personalens ord som får väga tyngst. Detta har vi uppmärksammat på flera håll, läs till exempel  Kränkt och osedd i psykiatrins slutna rum.

Det är därför både befriande och djupt oroande när personal själva reagerar på vanvård och övergrepp inom psykiatrin. I Sydsvenskan har journalisten Mikael Funke skrivit en uppmärksammad artikel om psykiatrin i Region Skåne. I den berättar en anonym patient om hur hon utsattes för bältesläggning trots att hon endast var i behov av att prata med någon.

En sådan behandling som den beskrivna strider mot lag och har därför anmälts till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Artikeln kunde ha slutat med detta, men det som gör att artikeln inte blir en ytterligare anonym berättelse i mängden är att en tidigare skötare som journalisten talat med bekräftar att flera av Region Skånes psykiatriska enheter dras med stora brister vilka leder till bristande kvalité i vården.

Situationen som beskrivs är å det närmaste katastrofliknande. Personal provocerar patienter för att få vidta tvångsåtgärder, mobbning och hot om våld förekommer och den av läkarens ordinerade vård och behandlingen efterföljs inte. Värre än filmen Gökboet kommenterade en läsare artikeln och att den bristande miljön lett till sämre vård råder inga tvivel om.

Frågan som RSMH ställer sig är skulle någon ha trott på en patient som berättade om detta utan stöd av personal? I detta fall krävdes det att en person som slutat inom psykiatrin för att denne skulle våga berätta om de övergrepp mot patienter inom psykiatrin vederbörande bevittnat.

Hur många fler enheter dras med liknande problem utan att personal vågar berätta offentligt eller kontakta tillsynsmyndigheterna?

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Det får aldrig hända igen

anneli3webbMin tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.

Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?

I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.

Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.

Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.

Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.

/Anneli Jäderholm


Vakta, vårda, värna…

NYbild[8]aFör en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.

Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.

De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.

Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.

/ Jimmie Trevett,

Förbundsordförande i RSMH

* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Öka antalet slutenvårdsplatser!

bild[8]lågupplöstInom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.

I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.

Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.

I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH