Bort med tvånget i psykvården

Jag vårdades 1962 tre veckor i bältessäng i isolerat mörkt rum. Med fastspända armar, händer, bröstkorg, midja, höfter, vader och fötter.

Jag är osäker på hur man spänner fast idag men då var även huvudet fastspänt över pannan och med en bettskena i munnen.

Jag tvingades ligga med benen åtskilda så brett det gick, med bar rumpa och bäcken under stjärten för att kunna uträtta mina behov med hjälp av personalen. Jag medicinerades hårt med lugnande, antidepressiva och rohypnol. Ändå ledde bältningen till en djupare psykos, så jag var aldrig där i medvetandet.

Sammanlagt var det tre månader på Danderyds nya slutenvårdsklinik.
Orsak: försökte ta mitt liv som 15-åring. Gick i åttan då.
Så man får ju förstå att straffet blev så – sluten tvångsvård.

Tvång uppfattar vi med psykisk ohälsa som straff – inte vård. Idag får du inte bältas längre än några timmar i sträck och personal måste närvara hela tiden, men i övrigt är skillnaden mot då inte särskilt stor.

Därför är det bra att Kerstin Evelius, regeringens utredare och nationell samordnare inom området psykisk hälsa, vill minska tvånget mot barn och sätta stopp för att barn tvångsvårdas tillsammans med vuxna i Sverige.

Positivt är även att vi i brukarnätverket för missbruk och psykiatri i Västernorrland har fått gehör i landstinget för att de bör satsa mer på nyinsjuknade, barn och unga. Samt att skolan, elevhälsan, barn och ungdomspsykiatrin, BUP, och övrig psykiatri, ska samverka mer, bland annat när det gäller att minska tvånget och nollvision om självmord.

Annat som är positivt är att elevhälsan och BUP i Härnsösand har börjat samarbeta mycket bra och har börjat jobba med lågaffektivt bemötande. Det betyder att personalen pratar tystare och lugnare när en elev är upprörd, vilket leder till att situationen löses på ett tryggt, medmänskligt och vänligt sätt.

Jag tror att lågaffektivt bemötande kan minska tvånget. Den metoden borde användas även i vården av vuxna. Jag tror inte bältning behövs över huvud taget. Det lugnade inte mig och jag tror inte någon blir lugnad av det.

Jag söker inte slutenvård idag. När jag mår dåligt i ångest, depressioner och psykos låser jag in mig. Mina grannar brukar tro att jag är bortrest för jag går inte ens ut med soporna. Jag säger inte till någon att jag mår så dåligt som jag gör. För jag vill aldrig bli inlåst igen.

Jag är nästan frisk idag som 71-åring. Medicinerar bara och lever ett värdigt liv. Men jag hoppas att inga barn blir behandlade som jag framöver.

/Anne-Sofie Höij