Vi är laglösa

Uppdrag granskning ikväll.
Att det ska behövas en granskning för att SIS ska stänga ner ett hem som fått så många anmälningar på sig och där man länge känt till missförhållandena! 

Det är bra med granskningar tycker jag, men man borde vinkla debatten på ett annat sätt. Man borde börja prata om den laglöshet som råder för unga barn, i detta fall utsatta flickor. Det är faktiskt så att utsatta barn och unga som hamnar i systemet på olika sätt, om det är ett SIS-hem eller HVB-hem, är laglösa.

Hur många år har inte missförhållanden upprepande gånger uppmärksammats? Har någon någonsin straffats?! Hur många hem har stängts ner? Eller ännu viktigare: har de drabbade någonsin fått ersättning, stöd eller traumaterapi? Nej, det är för de är laglösa och varenda dag far barn och unga illa i dessa hem. Inte förrän Uppdrag Granskning knackar på dörren händer något, tja om ens då!

Jag vet inte varför jag skriver detta, folk bryr sig väl inte eller så orkar de inte eller kanske så tror de inte att det är sant.

I programmet ikväll kommer en flicka berätta att en personal bar sig illa åt medan de andra bara tittade på och när hon konfronterade dem så svarar personalen som tittade på att de inte kunde göra något men att de förstår att hon blev illa behandlad och att de är på hennes sida. Jag kan säga direkt att det hon delar med sig kunde lika gärna vara taget ur en situation i mitt liv där jag själv råkade illa ut för länge sen.

Hur kan de som har minst utbildning år ut och år in få fortsätta arbeta med dem som kräver mest utbildning och är sjukast!? Hur kan man tillåta dessa psykopater, sociopater och sadister fortsätta jobba där dom svagaste behandlas? De är en sådan dominerande kraft att inte ens personalen omkring, som ser på och vet att fel begås, ingriper. Jag kan ärligt talat inte säga idag hur många sådana jag själv råkat ut för, jag minns inte längre, de var så många och jag var så sjuk. Däremot minns jag personal som såg på gång på gång men som inte reagerade för att de var rädda. Jag har sagt så många gånger att dessa människor finns och söker sig till sådana yrken för att ingen utbildning eller bakgrundskontroll krävs. Men jag har alltid känt det som att jag överreagerat, som om mina erfarenheter inte räcker, som om mitt ord och mina upplevelser inte bär någon som helst tyngd eller trovärdighet.

I en situation där mitt ord står mot deras kommer mitt alltid att ifrågasättas, jag var ju ostabil, sjuk och hysterisk. Jag som har så många diagnoser och problem, vem tror på mig när jag vittnar om de missförhållanden jag upplever? Vem vågar stå upp för mig? Och vem tar min sida?  När kommer lagen skydda mig, lyssna på mig och se till att det jag fått uppleva aldrig händer någon annan igen? Hur många gånger måste jag läsa om alla barn och unga som far illa på samma sätt jag for illa!? Hur länge till ska vi vara laglösa i ett rikt, välutvecklat, demokratiskt, modernt land med rättssystem?

När tar någon ansvar för det som hänt och händer och ser till att det aldrig händer igen? Åren går och än så länge ser jag ingen förändring. Än så länge är barn och unga lika laglösa, otrygga som jag var en gång för länge sen.

Tiden passerar och jag har lärt mig att leva fast ibland hamnar jag i det förflutna när media då och då granskar något sådant SIS-hem. Minnena får jag lära mig att leva med även om det jag upplevt förändrade mig som människa på fler sätt än jag kan skriva.

Jag tar avstånd från den politiska oviljan att agera, myndigheterna som sviker gång på gång och SIS-hemmen som får fortsätta misshandla och tortera barn och unga fysiskt och psykiskt. Samhället som inte bryr sig nog och vuxna som apatiskt tittar på. 

Till er som var där jag var en gång, eller är där jag var. Jag är så jävla ledsen för det ni får bära med er för resten av era liv, jag är så ledsen för dom ärr och minnen ni kommer få lära er att leva med men jag vet också att det går att komma ut ur skiten och må bra! Jag vet det för jag gjorde det. Men framför allt vill jag säga er en enda sak, en sak jag aldrig fick höra: jag ser er, jag hör er, era upplevelser är sanna och jag är ledsen för det lidande ni gått eller går igenom. Som vuxen gör detta mig förbannad! Ni är värda så mycket mer men framför allt: ni är värdefulla.

Detta är ett astronomiskt misslyckande mot barnen vi ska ta hand om och jag skäms som en medborgare i ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn!

/Paulina Tarabczynska