Inget mellanting – rapport från en läkeprocess

Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.  

Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne. 

Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.  

Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls. 

Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.  

Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.  

När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig. 

I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack! 

En läkeprocess har inletts! 

/Marina Sångängel