Ge vårdtagaren makten över vården
Publicerat: augusti 9, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri Lämna en kommentar
Regeringen har gett Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och 22 andra myndigheter i uppdrag att inkomma med underlag till en ny nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Uppdraget ska slutredovisas senast 1 september 2023.
Jag har vid det här laget gett upp hoppet om ett i närtid omvälvande paradigmskifte inom psykiatrin och den psykiatriska vården (trots att bland annat FN starkt förespråkar just ett sådant paradigmskifte). Att psykiatrin – under det enorma trycket från läkemedelsindustrin – ska börja betrakta och behandla psykisk ohälsa som i första hand ett psykosocialt fenomen är alltså inte att vänta den närmsta framtiden. Det innebär att RSMH måste anta en annan strategi för att, så långt det är möjligt, tillgodose brukarnas behov och rättigheter.
Min käpphäst i den diskussionen är att makten så långt det bara går ska överföras från vårdgivaren till brukaren. Något vetenskapligt underlag för ”evidensbaserad vård”, som är jämförbart med det som ofta kan uppnås inom kroppssjukvården, existerar inte inom psykiatrin. Ohälsan innefattar långt fler aspekter, än kroppslig sjukdom normalt gör, och berör i princip alltid brukarens hela livssituation, inklusive sociala, psykologiska, biologiska, kulturella och ekonomiska frågor. Det betyder att varje brukares situation och behov är unika för just honom eller henne. Standardmodeller för behandling blir därmed i stort sett alltid missriktade och klumpiga.
RSMH bör arbeta hårt för att den psykiatriska vården uppfyller vad som stadgas i både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, nämligen att brukaren ska ha rätt att välja den behandling han eller hon föredrar, inom ramen för ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Psykiatrin bör alltså erbjuda ett smörgåsbord av behandlingsformer, som brukaren kan välja bland. Det är sannolikt den effektivaste metoden för att överföra makt från vårdgivaren till brukaren. Sannolikt är det också det bästa sättet att åstadkomma goda behandlingsresultat.
/Hannes Qvarfordt
Självvald inläggning
Publicerat: augusti 2, 2021 Sparat under: Frivillig vård, heldygnsvård, Psykiatri, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Inom psykiatrin prövas nu en så kallad självvald inläggning.
Det innebär i korthet att patienten själv får bedöma sitt vårdbehov och skrivas in utan läkarbedömning om platsen är ledig.
Det finns ett begränsat antal självvalda inläggningsplatser ännu och det är vissa kriterier att uppfylla för att få skriva detta kontrakt med sluten/öppenvården, främst självskadebeteende eller att du har Individual Placement and Support (IPS).
Patienten får stanna i upp till fyra dygn, max tre tillfällen i månaden.
Det ger människan större möjlighet att medverka sin egen vård och ta eget ansvar.
Det verkar lovande.
Kanske.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om just den här varianten dock.
Jag har erfarenhet av en annan form av självvald inläggning.
Som funkar väldigt bra för mej.
Det är också ett skrivet kontrakt med mitt vårdteam på öppenvården att om jag söker akut eller på annat vis signalerar att jag vill läggas in så skall det ske enligt vårdplan.
Det står även vilken avdelning.
Och vem som är ansvarig läkare, enligt detta kontrakt/vårdplan.
Antal dagar är en överenskommelse mej och läkaren emellan utifrån aktuellt behov.
Jag skrivs in av en läkare men kan själv skriva ut mej utan bedömning.
Mycket eget ansvar som stärker mej.
Det handlar oftast om stabilisering.
Tillbaka till dagsrutiner.
Mediciner.
Med denna vårdplan ges jag möjlighet att själv känna mina tidiga tecken och hinna arrangera allt omkring en inläggning.
Såsom barnpass, djurvakt med mera ….
Det blir ingen panik eller större oro när jag i samråd med vårdteamet förbereder och planerar i tid.
Ibland mer akut än andra gånger ändå.
Oftast inte.
Det är ju inte så lätt att styra och ställa över de olika diagnoserna och ibland ställer ju symtomen till det i de flesta planeringar.
Därför är det bra att i största mån själv få möjligheten att känna in sig själv.
Jag lär känna min diagnos och hur den fungerar så mycket bättre.
Men det jag kan tycka är jobbigt är när jag plötsligt vill skriva ut mej efter kort vistelse.
Det kan vara ett dygn bara.
Då känner jag mej besvärlig och i vägen.
Lite skamsen över att ha tagit plats i onödan.
Men – ett eller flera dygns omvårdnad ….
Är det någonsin i onödan?!?
Nej jag tror inte det.
Tvärtom.
Och vem är bäst på att veta om inte en själv?
Egentligen.
I min vårdplan står det också att vi skall jobba mer med mina friska sidor.
Ljuv musik i mina öron.
I stället för att konstant intalas vara sjuk.
Jag har en sårbarhet.
En sårbarhet som stärks ju mer ansvar jag tar för mitt eget mående.
Jag tycker det är en toppenbra planering.
Och jag hoppas att det pågående projektet med självvald inläggning blir lyckat och att det utvecklas och formas väl med tid.
/Ylva Kristina Larsson
I väntrummen
Publicerat: juli 19, 2021 Sparat under: Bemötande, Psykiatri, Ylva Kristina Larsson Lämna en kommentar
Det är där det händer.
I väntrummen.
Det är där möten uppstår.
Öden länkas.
Och insikt uppstår.
Liknande erfarenheter och situationer.
En annan verklighet mitt i verkligheten.
I väntrummen.
Det är inom psykiatrins väntrum jag menar.
Både inom öppen och slutenvården.
Vi får ta hand om varandra.
Medan vi väntar.
Och vi gör det med största respekt.
Det är sällan nån osämja uppstår där.
Och om det händer så är det oftast nåt agerande i affekt.
Kanske en glimt av en flashback.
En igenkänning.
Något skrämmande.
Något påminnande.
Någonting som orsakar en omedelbar reaktion.
Annars är det lugnt i väntrummen.
Personalen på bygget lyser med sin frånvaro dock och det känns inte alltid bra.
Ibland är det oroligt.
I väntrummen.
Och då sprids en obehaglig stämning som får alla ur kurs.
Vi är där av samma anledning men olika orsaker.
Vi delar en tyst historia av samhörighet.
Vi finns.
Tillsammans.
/Ylva Kristina Larsson
Resor mellan olika psykiatriavdelningar
Publicerat: juli 5, 2021 Sparat under: Bemötande, Det är vi som bloggar!, heldygnsvård, Jonas Andersson, makt, Polisen, Psykiatri 1 kommentar
Hejsan alla bloggläsare!
Jag kommer ta upp ett intressant ämne som jag har egen erfarenhet av och tycker är viktigt – transporter mellan olika psykiatriavdelningar och sjukhus.
Jag minns en gång när de skulle flytta mig från Stockholm till Lund. Det genomfördes på ett fruktansvärt sätt har jag fått berättat för mig när jag kom till Lund. Jag minns inget av den resan alls för jag var så neddrogad av mediciner vid tidpunkten.
Personal från kriminalvården kom till avdelningen i Stockholm och satte på mig handbojor. Sen fördes jag ut till deras bil och åkte till flygplatsen och kördes ända fram till planet. Två personer tog tag i mig, en på varje sida, och hoppade på flygplanet. Jag hade fortfarande bojorna på mig när jag kom ombord. Det var en sådan sak som jag blev så arg för i efterhand då det var ett vanligt plan med alla möjliga personer som flög med. Med handbojorna på kunde man lätt uppfatta mig som en väldigt aggressiv kriminell person.
Vi landade på Sturup i Malmö och där stod vakter och en polisbil för att köra mig till psykiatrin i Lund. Personerna hoppade in på varsin sida om mig i bilen och körde mig till slutmålet. Jag hade så mycket lugnande i kroppen så jag minns inget av det. Jag bara sov så aggressiv orkade jag rakt inte vara.
Jag undrar fortfarande varför de behandlade mig som en väldigt farlig och kriminell person. Kunde de inte ha gjort det på ett mycket finare och bättre sätt? På det här viset så var det en kränkande behandling som jag fick vara med om. Varför kunde inte personalen åka i sina privata kläder och låta bli att handfängsla mig för jag var inget hot mot någon? Varför ska det vara så svårt att göra det anonymt?
Det är samma sak när man gör en handräckning med polisbil till psykiatrin. Jag anser att de ska komma med vanliga kläder och i vanliga bilar. Annars blir det bara ett massa prat i kvarteret där man bor. Jag kan inte tänka mig att en person som har cancer skulle bli så glad om polisen skulle storma in hos dem när de blev sämre och skulle in till sjukhuset.
Så vad är då den stora skillnaden mellan psykisk ohälsa och de vanliga somatiska sjukdomarna? Har det med alla fördomar som finns om oss med psykisk ohälsa om att vi skulle vara farliga och aggressiva och ibland mördare också. Där anklagar jag massmedia och sociala medier mycket. Så fort det händer något allvarligt i vårt samhälle så säger man nästan alltid att det måste ha varit någon med psykisk ohälsa som gjorde gärningen. Det går de snabbt ut med innan de vet något om det som har hänt, om själva bakgrunden. Det gör mig så förbannad att man bara kan och får göra det, att man hänger ut en målgrupp som är svag för att få sälja mer av sin tidning.
Jag har kunnat se det mönstret under så många år som jag har arbetat med målgruppen personer med psykisk ohälsa på olika sätt. Jag tycker det borde vara förbjudet att ha den här häxjakten på personer med psykisk ohälsa. Vi är precis som alla andra invånare i vårt land. Men jag förstår att det är som det är nu för massmedia och sociala medier har en väldigt stor inverkan på människor. Det man kan se och läsa där blir verklighet för våra invånare tyvärr. Men sen vet jag var det stora problemet är och det är att personer ute i samhället har väldigt lite kunskap om målgruppen och vad det innebär att vara drabbad av de här sjukdomarna.
Alla våra invånare har på något sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa. Som vän, partner, i familjen eller på jobbet för det är så vanligt att alla känner någon med de här problemen. Det är bara hjärt- och kärlsjukdomar som är vanligare än depression så det är en folksjukdom som man räknar med kommer att putta ner hjärt- och kärlsjukdomar från första platsen om några år.
Det satsas väldigt stora summor på behandling och forskning på många olika diagnoser och stora galor för att samla in pengar. Men varför gör man inte på samma sätt med psykisk ohälsa? Är det för man anser att det inte är lika mycket värt i samhället eller lika glamoröst? Det är väldigt små summor pengar som kommer till forskning gällande psykisk ohälsa och det gör mig väldigt irriterad.
/ Jonas Andersson
Då jag erkände mitt missbruk
Publicerat: juni 28, 2021 Sparat under: Återhämtning, Diagnos, heldygnsvård, Medicin, Missbruk, Psykiatri, Stöd, Ylva Kristina Larsson 1 kommentarDet mentala bedrägeriet.
Jag visste mycket väl att det jag gjorde med mitt liv och min tillvaro var fel.
Ändå fortsatte jag.
Och förnekade, så hårt att jag lurade mej själv. Men det gick till en gräns.
Jag var länge inneliggandes på BUP tidigt -90tal och den första medicinen någonsin jag fick var Rohypnol (vid behov).
Det blev svårt att skilja på behov och abstinens senare, ingen hade informerat mej om detta starka beroendeframkallande.
Och jag var så uppgiven att jag nog inte skulle reagerat heller.
Rohypnolen fick samarbeta med Stesoliden då toleransen ökade med tiden.
Jag fick åka till ett HVB-hem efter den långa BUP-tiden och där uppstod det ganska snabbt ett missbruk av alkohol och kort därpå av hasch och amfetamin.
En solklar självmedicinering.
För mycket tid och utrymme till ”ingenting” förutom den konstanta ångesten.
Efter behandlingstiden fick jag en provlägenhet.
Det slutade snabbt med en uppsägning.
Jag kunde/vågade inte gå utanför dörren utan bensodiazepiner och alkohol i mej.
Inte någonstans kunde jag ta mej ensam.
Jag var 21 år då.
Jag var efter det en långliggare på avdelning 102 på Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Jag placerades på flera behandlingshem utan större resultat.
Tvärtom.
Ett alltmer tyngre missbruk.
Åren gick och det blev rutin att alltid ha någonting tillgängligt ”vid behov”.
Jag fick till slut en lägenhet med ett bostadssocialt kontrakt som jag fick överta efter två år.
Första veckan i lägenheten satt jag mest på golvet i TV-rummet, livrädd!
Jag bodde på fjärde våningen utan hiss.
Jag satt på baken och åkte ner för trapporna för hela världen snurrade i min kropp och jag litade inte på att jag skulle hålla helt enkelt.
Alkoholintaget tilltog.
Så också drogerna.
Och fortfarande åt jag läkemedlen.
Jag började inse att mitt bruk blivit ett missbruk först i den här vevan.
Efter väldigt många år.
Jag kunde ju inte klara någonting utan nån substans i kroppen.
Allting började att kännas väldigt fel.
Jag fick mycket ångest och skuldkänslor.
Panik!
Men det var för sent.
Jag var duktig på att dölja mina spår.
Alltid.
Med en konstant stress i kroppen.
Jakten på att alltid ha tillgång och pressen att få ihop pengar.
Min umgängeskrets var otroligt destruktiv när det var som värst med mej.
Jag blev misshandlad, nästan dräpt vid ett tillfälle.
Jag brydde mej inte.
Så uppgiven var jag att jag nästan bad om att bli mördad av nån för jag orkade inte ta livet av mej själv.
Vi kan säga att jag väl nått botten där.
Men ännu inte kommit till insikten att be om hjälp.
Jag fick två barn.
Flyttade ifrån området jag bott i.
Levde ett småbarnsliv med alkoholen gömd i garderoben.
En del amfetamin förekom också.
Ständig förnekelse.
Men jag klarade ju inte av att leva.
Efter tio års institutionstid och ett pågående missbruk så visste jag inte hur samhället fungerade.
Eller människan.
Jag hade sporadisk kontakt med psykiatrin då jag bad om receptförnyelser.
Till mina Iktorivil och Imovane.
En läkare på affektiva började att undra vem jag var och kallade mej till ett möte.
Enligt hennes bedömning var jag en undermedicinerad bipolär person.
Hon misstänkte även en ADHD-problematik
Så jag fick börja med stämningsstabiliserande på en gång där.
Det funkade till en början ganska bra.
Jag blev lite mer medveten om mej själv.
Läkaren ville skicka remiss till neuropsykiatrin.
Sagt blev gjort.
Och på den vägen kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen då jag plötsligt hörde mej själv säga att jag nog var alkoholist.
Och inför ADHD-utredningen lämnade jag ett positivt urinprov på Amfetamin.
Det bästa som hänt mej!
De fångade snabbt upp mej där på Beroendemedicinska mottagningen.
De justerade hela medicinlistan.
Nu stod jag på fyra olika bensodiazepiner.
På beroendemottagningen ville de fasa ut allting.
Idag äter jag en låg dos av en sort.
Det var 2014 som jag äntligen var redo att börja leva utan substanser.
Jag ville börja leva!
Självmedicinering är tyvärr väldigt vanligt vid främst ångest och depressionsproblem
Ofta har den som missbrukar ett trauma eller en obehandlad ADHD i grunden.
Jag har både och.
Ungefär 30% överkonsumerar alkohol.
Jag grubblar ofta över mörkertalet där.
Jag var således 39 år när jag kom till insikt och kunde ta emot hjälp.
Och det följde en ganska turbulent tid.
Väldigt omskakande.
Men jag gick igenom det med stöd av psykiatrin.
Jag är nykter idag.
Jag har inget beroende eller missbruk.
Jag är otroligt glad åt det.
Men jag slappnar ännu inte riktigt av i det för jag är skör och risk för återfall är i princip ett symtom i missbruksbehandling.
Men jag är hoppfull.
Och jag är motiverad.
Samtidigt som jag går i behandling för mitt tidigare blandmissbruk så behandlas jag även för bipolär sjukdom, ADHD och PTSD
Och jag är tacksam för allt stöd.
Sen vill jag tillägga att jag banne mej är jädrans stolt över den resa som jag gjort.
Den väg jag ännu är på.
Som hjärnkollambassadör för Uppsala län föreläser jag om min historia.
/Ylva Kristina Larsson
Om förväntningar och återhämtning
Publicerat: juni 21, 2021 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, Medicin, Psykiatri, Ulrika Westerberg, Vård 1 kommentar
Att fråga en psykiatriker hur en ska bli frisk, är att ställa för stora förväntningar på vilka svar hen kan ge. Med psykiatrikerns utbildning i skolmedicin och av de begränsade resurser hen har – planade min återhämtning ut och försämrades. När jag mådde som sämst under cirka fem år av fel åtgärder och depression kunde jag inte tänka klart. Jag vände mig både till öppenvård och slutenvård och fick allsköns medicinering utan positiv effekt.
Ända fram till 2010 kunde jag ta hand om min hälsa och leva ett liv med heltidsarbete, motion, partner i ett stort sett meningsfullt sammanhang. Det ”rullade på”. En fallolycka satte stopp för mitt dåvarande fungerande liv och jag blev heltidssjukskriven. Den olyckliga uppdelningen mellan soma och psyke i vården resulterade i att jag sändes till psykiatrin när förbättring uteblev och den trenden fortsatte i psykiatrin. Jag var oförmögen på att se över mina livsstilsval för att hitta sätt att förbättra mitt mående. Ingen lyckades eller brydde sig heller om att skicka mig i rätt riktning till återhämtning och jag tappade både motivation och hopp.
Ett av mina största misstag i livet var att tro doktorn visste bättre än jag, om vad som behövs för återhämtning. Gå inte i den fällan. Min smala lycka var vetskapen om att svaren kunde finnas i aktuell forskning som sällan införs i offentlig vård förrän efter i bästa fall ett decennium. Med lite pengar tog jag mig vidare av funktionsmedicin som använder biomedicinska markörer och gör omfattande research av ens liv. Med en radikal kostomställning kunde jag tänka igen, tränade på att välja vilka tankar jag ville följa och sen agera. Jag gjorde en dagsplan och en långsiktig plan med uppföljning för utvärdering och ny scanning av biomarkörer för att avgöra om jag var på rätt väg. Det fungerade.
Idag vet jag varför jag periodvis försämras och kan åtgärda det. Jag förfinar mina metoder och blir allt bättre på att avgöra vad som förbättrar och vad jag bör undvika i vardagen. Bakslag är en del av livet för allt kan inte kontrolleras. Konsten är att inse vad som kan förbättras, acceptera det som jag inte kan påverka och släppa det mörka, destruktiva. Hade jag inte trott att jag kan göra någonting hade heller inget hänt. Det krävs också mod att göra bra livsval för det kan inledningsvis upplevas som ovant då till exempel kroppen kan signalera lite bakvänt med stressreaktioner vid nya beteenden och situationer. Med modet att pröva nya förhållningssätt och vanor kan också vänner och familj falla bort som inte vill eller kan stötta mig. Falla bort, som i att de inte delar mina nya vanor eller stöttar mig i min hälsoprocess.
Det viktigaste är nu att må bättre med personer som kan stötta på olika sätt över tid. Jag använder inspirerande och kunniga personer i social media, stödgrupper i olika föreningar och praktiserar dagligen på egen hand och med andra i möten med människor. RSMH har varit en del av min återhämtning med dess litteratur om återhämtning, diskussioner med anställda och förtroendevalda likväl som med dess nätplattform.
Ibland vill jag ge upp men de perioderna blir allt mindre intensiva och varar allt kortare tidsmässigt – tack vare en grov dagsplanering jag håller mig till. Psykvården håller jag mig borta från även under sämre perioder, för min erfarenhet är att jag kan bli skadad av upplevd försummelse och bristen på långsiktighet. På ett tragiskt sätt blev min vårdskada starten på min återhämtning då jag slutade söka hjälp. Hur ser din hälsoresa ut?
/Ulrika Westerberg
Jämlik hälsa ska bli en valfråga
Publicerat: juni 7, 2021 Sparat under: Bemötande, biverkningar, coronapandemin, Det är vi som bloggar!, Diskriminering, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Tillgänglighet, Vård Lämna en kommentar
Jämlik hälsa är väldigt viktigt att kämpa för tycker jag. Vi har inte en jämlik hälsa i Sverige idag, om detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Vi vet att personer med svårare psykisk ohälsa har en medellivslängd som är 15–20 år kortare än en frisk persons. Självmord och biverkningar av mediciner, en livsstil som innebär att man inte rör sig tillräckligt, är alla faktorer som påverkar människor med psykisk ohälsas livslängd. Det är en skam för den svenska sjukvården att situationen är vad den är.
Det är därför med glädje och stolthet som jag kan meddela att paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige som RSMH är en del av, bestämt att vi kommer att kampanja för jämlik hälsa inför valet. Jag har nyligen blivit omvald till andra vice förbundsordförande i Funktionsrätt Sverige och kommer för RSMH:s räkning att ta ledartröjan för en jämlik hälsa för personer med psykiska besvär. Tillsammans med andra medlemsförbund ska vi lyfta denna fråga under de kommande två åren och förhoppningsvis nå förändring.
Det finns faktiskt mycket som kan göras för att uppnå en jämlik hälsa. Det handlar om åtgärder såsom att på ett positivt sätt erbjuda livsstilsförändring som ännu mer motion på recept, mera gratis rökavvänjning för de som önskar detta och kultur på recept för alla ska ha rätt att ha ett fungerande socialt liv. Det är också viktigt med stöd via våra föreningar för att människor ska få en bra vardag
Inom psykiatrin idag negligeras biverkningar av psykofarmaka i mycket stor grad såsom kraftig viktökning och de följdsjukdomar som kan komma med detta som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Det behövs en uppryckning inom psykiatrin och man bör eftersträva andra saker i behandlingen än enbart medicinering.
Det krävs även förändring inom sjukvården i övrigt för att personer med psykisk ohälsa ska kunna få en fullgod vård och behandlas som jämlika medborgare. Våra fysiska besvär och ohälsa måste bli accepterade, inte som idag ofta förbises och negligeras. Kunskapen inom primärvård om fysiska besvär vid sidan av psykiska besvär måste bli bättre. Det handlar om förändrade attityder hos sjukhuspersonal som ofta remitterar tillbaka en person med psykisk ohälsa till psykiatrin, utan att ta personens fysiska besvär på allvar.
Jag ser redan nu en viktig förändring i samhället och det är att vi äntligen har börjar diskutera de självmordstankar som många människor kan ha av flera anledningar. Det är en viktig signal till alla som går och bär på dessa tankar att vi nu pratar mer öppet om självmord och hur de bäst kan undvikas. Den diskussionen måste få fortsätta och fördjupas.
Under den här tiden med corona har det också blivit tydligare att människor med psykisk ohälsa kan fara mer illa än andra av isolering och ensamhet.
I arbetet för en jämlik hälsa bär vi med oss alla berättelser om personer som farit illa och inte fått den vård de förtjänat, men vi ser också framåt och kämpar för att en förbättring är möjlig. Vi ses förhoppningsvis i valarbetet för en mer jämlik hälsa för alla.
/Jimmie Trevett
Psykiatriambulans borde finnas i hela landet
Publicerat: februari 22, 2021 Sparat under: Bemötande, Jonas Andersson, Polisen, Psykiatri, Stöd 1 kommentarHej alla RSMH:are!
Idag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.
Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.
Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.
Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.
Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.
Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.
Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.
Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.
Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.
/Jonas Andersson
Dags att överföra psykvården till socialtjänsten
Publicerat: februari 1, 2021 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Psykiatri, Resurser inom psykiatrin, Samverkan Lämna en kommentarDet pågår en diskussion om hur man ska förbättra samarbetet mellan psykvårdens två huvudmän – regionerna och kommunerna – eftersom det nuvarande samarbetet inte fungerar. Djupt illamående människor faller mellan stolarna och får inte någon hjälp alls. RSMH har stannat vid ståndpunkten att vi fortsatt ska ha två huvudmän, men att de ska tvingas till bättre samarbete genom förstärkt lagstiftning. Jag respekterar ställningstagandet, men tror personligen inte att det kommer att leda särskilt långt. Så länge vi har två jämbördiga huvudmän, som båda vill frånsvära sig ansvar och kostnader, kommer de att leta efter kryphål i lagarna för att undkomma sitt ansvar. Patientens/brukarens bästa faller ur fokus, till förmån för den egna organisationens ekonomi.
Jag har hört ett antal invändningar mot tanken om att flytta psykvården som helhet till socialtjänsten. Nedan punktar och besvarar jag några av dem.
1. Socialtjänsten har inte resurser att ta hand om psykvården.
Svar: Det är helt riktigt att dagens socialtjänst inte alls har de resurser som krävs. Tanken med att överföra psykvården till socialtjänsten innefattar emellertid också en skatteväxling, så att regionernas skattemedel för psykvård överförs till kommunerna. Små kommuner kan också driva sin psykvård i kommunalförbund, precis som sker med flera andra verksamheter.
2. Det blir svåra gränsdragningar mellan (social-)psykiatrisk vård och medicinsk vård.
Svar: Jag ser inte alls det problemet. Det saknas vetenskapligt stöd för att psykisk ohälsa utgörs av medicinska sjukdomar. Trots många decenniers forskning har man inte kunnat finna några kroppsligt sjukliga avvikelser hos människor med psykiskt lidande. Diagnoserna är i sin helhet subjektivt symtombaserade. Att det handlar om sjukdom i biomedicinsk mening är med andra ord ett antagande, inte någon sanning. Å andra sidan finns det tusentals och åter tusentals vittnesmål från berörda om traumatiska eller varaktigt ogynnsamma livsvillkor under framförallt uppväxten. Övertygande argument talar därför för att psykisk ohälsa ska behandlas som ett psykosocialt problem och inte som ett medicinskt. Självklart kan kroppsliga problem vara knutna till den psykiska ohälsan, och lika självklart måste det därför finnas medicinska konsulter kopplade till socialtjänstens psykvård.
3. Socialtjänsten har inte lagstöd för tvångsomhändertaganden, annat än i fråga om beroendeproblematik.
Svar: Även detta konstaterande är korrekt, men i den mån tvångsomhändertaganden alls är nödvändiga, vilket ingalunda är självklart, får givetvis en överföring av psykvården till socialtjänsten kombineras med nödvändiga lagändringar.
En överföring av psykvården till socialtjänsten innebär att huvudmannen aldrig kan frånsvära sig ansvaret för patienterna/brukarna. Svarte-Petter-spelet undanröjs rent organisatoriskt, och även frågan om samordning mellan beroendevård och psykiatrisk vård blir automatiskt löst.
/Hannes Qvarfordt
Den som skriker högst får mest vård
Publicerat: september 20, 2020 Sparat under: Caroline Nilsson, Psykiatri, Vård Lämna en kommentar
För ungefär en månad sedan läste jag i nyheterna på internet vid två tillfällen att personer som sökt psykiatrisk vård inte fått det eftersom de prioriterats bort, bland annat på grund av hög arbetsbelastning. Båda fallen fick ett sorgligt slut.
Det sparas för mycket både på psykvården och annan vård. Den som behöver hjälp blir tyvärr ofta bara en i mängden, anser jag. Vårdpersonalen gör sitt yttersta, vilket visats sig ännu tydligare nu i Coronatider, men när det sparas är det svårt att göra något. Det glädjer mig att läsa att regeringen satsar 12,5 miljoner kronor på att ta fram en ny strategi för att motverka psykisk ohälsa och förhindra självmord. Det är ett steg i rätt riktning!
Att pengar saknas i vården tror jag många gånger beror på felberäkning samtidigt som det kan vara svårt att förutse en del kostnader. Samtidigt som många i toppen får för höga ersättningar, enligt mig. Frågan är om det inte är lite för tätt med chefer i toppen ibland? Vi vet också att det fattas vårdpersonal på golvet och att de som jobbar där inte har alltför bra betalt.
En annan sak som är svår inom sjukvården och även på en del andra områden i det svenska samhället är att det är så krångliga system och svårt att få komma till, vilket jag själv har viss erfarenhet av. Man skickas fram och tillbaka och remisser behövs ibland.
I Region Skåne som jag bor i får man bara ett visst antal terapisamtal. Sedan är det karens på minst tolv månader innan man kan få det igen när det gäller remisser. Det kan kosta både människoliv och pengar. I och med karensen har man inte heller lika stor möjlighet att välja vårdgivare under karensperioden.
Tyvärr känns det också som att de som skriker högst får hjälp. De behöver säkert hjälp, men de som inte orkar kämpa behöver säkert hjälp minst lika mycket och lika snabbt.
En tredje sak som är ett problem inom hela sjukvården är att man inte alltid får träffa samma läkare varje gång. och Inte minst för den som mår psykiskt dåligt kan det vara oerhört jobbigt. Tilliten och tryggheten får sig en törn och man måste upprepa samma sak om och om igen och dessutom under en kort period.
I dag pratas det mer om psykisk ohälsa än förut, vilket är jättebra, men vi har en lång väg att vandra tills det blir lika accepterat som fysiska sjukdomar och problem. Förståelsen är större idag, men mycket finns att göra och information om psykisk ohälsa behöver nå ut. Att inte införa nya sparbeting är A och O, inte minst eftersom vi råkat ut för Coronakrisen.
Jag tror trycket på psykvården kommer bli betydligt högre när krisen orsakad av pandemin planat ut. Folk kommer våga sig dit igen när smittan är över, men mår dåligt på grund av att de suttit isolerade, förlorat sitt jobb, etcetera.
Något av det positiva är att det idag finns mycket på internet – information, diskussionsforum, med mera. Alla med erfarenhet som vill, orkar och vågar dela med sig gör en mycket viktig insats. Det finns ljuspunkter, men vi måste orka fortsätta kämpa tillsammans för en ännu bättre tillvaro för oss som lider av psykisk ohälsa.
Ta hand om varandra!
/Caroline Nilsson
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.