Ensamhet

Få sjukdomar är så mycket förknippade med ensamhet som psykiska sjukdomar. Det är väl inte så många som förstår eller vill vara kompis med någon som är deprimerad eller som pratar i gåtor. Endast om man sitter i samma båt, kan man förstå varandra.

/Khai Chau

Öppenhet

Det är jobbigt att behöva gå omkring och bära på hemligheter. Det känns befriande  när man kan prata öppet om det mesta, om det som man känner för att prata om. Tyvärr har man inte kunnat prata lika öppet om psykiska som kroppsliga sjukdomar. Återigen, här har intresseföreningarna en viktig funktion att fylla. På föreningen får man vara den man är.

/Khai Chau

Om Bowling

Jag brukar säga till mina bowlingkamrater att för dem så är det bara en idrott, men för mig är bowling också som en terapi. Till bowlinghallen kan man komma nästan alla tider på dygnet, man bowlar, träffas över en kopp kaffe och pratar om bowling, lite sport och så. Vi är som en enda stor familj, alla känner alla, alla strävar mot samma mål – att bli bra på bowling och ha kul!

Här i bowlinghallen, tar man vara på det friska – trots att alla redan känner till min psykiatriska bakgrund, så betraktar man mig inte som sjuk, snarare tvärtom! Man betraktar mig som en bowlare, en bowlingkompis. Det ena ger det andra, som man säger.  Jag har också med tiden fått olika slags förtroendeuppdrag. Stora eller små uppdrag spelar ingen större roll för mig . Det känns meningsfullt att få bidra och hjälpa till, efter egen förmåga.

Förutom RSMH, så funkar även bowlinghallen som en bastrygghet i tillvaron, i vått och torrt. Hit brukar jag komma ner för att ”landa”, när det stormar för mycket  i livet – och man är välkommen varje gång. Dessutom får man inte glömma bort motionen. Trots att det tillsynes verkar stillsamt är bowling motion. Det är alltid bättre med lite motion än ingen motion alls! Så, bowla lugnt – så hörs vi!

/Khai Chau

God Jul

Kontakt med psykiatrin

Livet var frid och fröjd. Jag gick på tekniskt gymnasium, fick stipendium och var klassens ljus. Med facit i hand, vill jag påstå att det som utlöste det hela var ett dödsfall i släkten. Kontrasterna blev för stora. I skolan var det stora drömmar om framtiden – hemma var döden så nära mig. Och den vann! Jag började tvivla på meningen med mina studier, och överhuvudtaget, meningen med livet.

Jag kom i kontakt med min psykos en junidag 1990. Det var soligt väder. Mina anhöriga hade sett symtomen sedan en tid, men den förmiddagen kunde de inte vänta längre med att få mig intagen på en avdelning.

Jag kom ihåg att läkaren som undersökte mig bröt på engelska. Det konstaterades att jag skulle vara kvar på avdelningen. Medicinen hette Haldol och dosen var ganska hög. Efter några dagar, blev det utskrivning och jag kunde lämna sjukhuset… jag hade börjat komma i kontakt med psykiatrin. Min läkare pratade om paranoid psykos.

Väl hemma igen blev jag sängliggande, nästan hela tiden. Myrkryppningar, som de kallas, var svåra att stå ut med. Annars var jag tung i skallen och hade inte lust med någonting. Sedan gick det en tid och jag upptäckte att jag började få svårt att sköta hygienen – jag ville överhuvudtaget inte stiga ur sängen.

Efter några tappra försök att stå ut med biverkningarna, pratade jag med läkaren och sa att jag ska sluta med medicinen. Framåt juldagarna några månader senare kände jag att det var något lurt med omgivningen… det var mitt första återfall. Första gången jag tillbringade nyårsafton på en psykavdelning.

/Khai Chau