Kontakt med psykiatrin

Livet var frid och fröjd. Jag gick på tekniskt gymnasium, fick stipendium och var klassens ljus. Med facit i hand, vill jag påstå att det som utlöste det hela var ett dödsfall i släkten. Kontrasterna blev för stora. I skolan var det stora drömmar om framtiden – hemma var döden så nära mig. Och den vann! Jag började tvivla på meningen med mina studier, och överhuvudtaget, meningen med livet.

Jag kom i kontakt med min psykos en junidag 1990. Det var soligt väder. Mina anhöriga hade sett symtomen sedan en tid, men den förmiddagen kunde de inte vänta längre med att få mig intagen på en avdelning.

Jag kom ihåg att läkaren som undersökte mig bröt på engelska. Det konstaterades att jag skulle vara kvar på avdelningen. Medicinen hette Haldol och dosen var ganska hög. Efter några dagar, blev det utskrivning och jag kunde lämna sjukhuset… jag hade börjat komma i kontakt med psykiatrin. Min läkare pratade om paranoid psykos.

Väl hemma igen blev jag sängliggande, nästan hela tiden. Myrkryppningar, som de kallas, var svåra att stå ut med. Annars var jag tung i skallen och hade inte lust med någonting. Sedan gick det en tid och jag upptäckte att jag började få svårt att sköta hygienen – jag ville överhuvudtaget inte stiga ur sängen.

Efter några tappra försök att stå ut med biverkningarna, pratade jag med läkaren och sa att jag ska sluta med medicinen. Framåt juldagarna några månader senare kände jag att det var något lurt med omgivningen… det var mitt första återfall. Första gången jag tillbringade nyårsafton på en psykavdelning.

/Khai Chau