Vems verklighetsuppfattning gäller?
Publicerat: maj 31, 2013 Sparat under: Henrik Larsson 1 kommentar
Nu i dagarna: funderar på vad jag ska prata om på den Öppna scenen på Sorunda festivalen. Satt igår på pendeln och klurade. Ville säga nåt om psykoser. Konstaterade att allt jag vet om psykoser är att det handlar om vanföreställningar. Vad heter vanföreställningar i folkmun? Inbillning. Konstaterade att jag inte viste vad ”inbillning” betydde! Ringde pappa och frågade. Vi konstaterade att inbillning var när två personer har olika verklighetsuppfattning och den ena har tolkningsföreträde eller mer auktoritet. Alltså är den andres verklighetsuppfattning inbillning. Vi kom också in på tillit och förtroende. Att om det ska ske något verkligt sammarbete mellan läkare och patient måste det finnas tillit från BÅDA håll. Auktoritet kan fungera om båda parter är med på det. (T.ex. att man som medborgare måste gå med på att Polisen har ensamrätt på att nyttja våld (förutom självförsvar)).
Senare samma dag antecknade jag att ”en person med psykos har det socialt svårt då man har för lite gemensamt med andra”. Detta efter att ha kommit fram till att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att alla väsen har sin egna Subjektiva verklighet och ju fler man är tillsammans, som är överens, ju ”objektivare blir den”.
Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Instämmer helt i ditt resonemang, Henrik, och inom filosofin är, kan man säga, den positivistiska tron på objektivitet som en möjlighet övergiven sedan decennier tillbaka. Man talar i stället om intersubjektivitet, dvs. precis det du nämner, att många människor som tycker sig ha en likartad upplevelse blir överens om denna upplevelse – och då ofta betraktar den som ”objektiv”. Inom vetenskapen – inte minst läkarvetenskapen och psykiatrin – är illusionen om den möjliga objektiviteten fortfarande stark.