Om maktförhållande
Publicerat: september 25, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Henrik Larsson, makt, Min berättelse, Missbruk, Tvångsvård 20 kommentarer
Man talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.
Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson
RSMH-bloggen 
Hej, Henrik! (Min tur att kommentera ditt inlägg 😉 )
Att ta ifrån en (vuxen) människa makten över sitt eget liv är ett oerhört stort ingrepp och något man skall vara mycket försiktig med. Något av det mest förödande man kan göra med en människa är att totalt förvägra henne självbestämmande och frihet med egenansvar. Hon förlorar snabbt både identitet och självförtroende och blir snart helt tillintetgjord. Jag kan därför inte, med bästa vilja i världen, dela ditt synsätt på den här punkten.
Så ingripande åtgärder behövs heller inte för att förhindra självskadebeteende eller ”självmedicinering”. Det räcker med ett inte alltför långvarigt omhändertagande. Inom ramen för ett sådant bör sedan den omhändertagne få vara delaktig och ansvarstagande för de behandlingsinsatser som görs. Det är så man bygger upp en självständig människa! Delaktighet är inte en ”lösning” på ett problem, utan en mänsklig och medborgerlig rättighet.
Det finns heller inte några så välfungerande eller vetenskapligt odiskutabla behandlingsmetoder, att det kan motivera att de påtvingas patienterna. Tvärtom är alla nu kända behandlingsmetoder mer eller mindre diskutabla, och många av dem har dessutom obehagliga eller direkt skadliga biverkningar. Det är rent oetiskt att tvinga på människor sådant.
Man kan koka ner det till att du i vissa avseenden är emot svensk lagstiftning. Detta eftersom svensk lagstiftning inkluderar lagen om psykiatrisk tvångsvård och rättspskiatrisk vård där man, bara som exempel, kan bli lagd i bältessäng mot sin vilja. För övrigt har polisen rätt att omhändeta dig mot din vilja. Det är radikalt det du säger.
Hej igen!
Ja, Henrik, vi är rätt många som i olika avseenden är emot rådande lagar. Det är vad politik och opinionsbildning går ut på. Landet skulle knappast utvecklas, om vi alla sade ja och amen till allt som gäller just idag. Jag antar att du egentligen syftar på att jag skulle förespråka, att vården skall bryta mot gällande lag, vilket jag förstås inte gör.
Sedan är jag, som du ser i mitt föregående svar, inte emot tillfälliga omhändertaganden, men däremot behandling som ges under tvång.
Vad ska man göra i ett kritiskt läge där någon försöker att allvarligt skada sig själv eller någon annan och är omöjlig att på något sätt lugna?
Hej, Anna!
Som brukarföreträdare har jag mycket kontakt med både brukare och representanter för vården, och jag kan konstatera att människor med psykisk ohälsa mycket sällan är ”omöjliga att på något sätt lugna”. Det handlar i hög grad om vilket bemötande de möter. Att tillfälligt bemäktiga sig en ”oregerlig” människa är inte på något sätt omöjligt och kräver inte tvångsbehandling.
Jag har jobbat trettio år inom psykiatrin och varit patient själv inom psykiatrisk öppenvård nästan lika länge. Jag håller med dig om att det är ytterst ovanligt att lugna en upprörd person. De sista åren innan jag blev sjukpensionär jobbade jag på rättspsyk . De gånger det blev oroligt så var det i allmänhet så att det blev konflikter mellan de intagna och när man då som personal försökte medla kunde man få sig en törn eller få något kastat på sig som egentligen varit avsett för någon annan.
Som patient har jag däremot vid några tillfällen varit en fara för mig själv. Blir ångesten för stark kan man göra vad som helst för att det ska ta slut. Det finns annat som jag inte kan gå in på här.
Hej igen!
Man kan absolut bli nästintill desperat av ångest, men dels räcker det med fysiskt omändertagande för att man inte skall skada sig själv, dels är tillståndet aldrig oberoende av hur man blir bemött av omvärlden. Det krävs inte tvångsbehandling.
Det blev lite fel i inlägget.
…Jag håller med dig om att det är ytterst ovanligt att det inte går att lugna en upprörd person. Men trots allt förekommer det även det är sällsynt…
Att bemötander är det viktigaste har jag aldrig tvivlat en sekund på.
Ångest kan vara så pass alvarligt att det kan behövas en tid LPT, särskilt om det finns annan problematik som jag inte vill gå in på här.
För det allra, allra mesta när det skiter sig rejält så är ett bra bemötande och vissheten om att berörd personal inom psykiatrin gör sitt bästa för att hjälpa mig tillräckligt för att jag ska känna den trygghet som är förutsättningen för att jag ska må bättre.
Men så kommer det tillfällen, inte så ofta, men det händer när inte det är tillräckligt.
Bältesläggning däremot kan väl vara bland det värsta man kan vara med om. Jag har själv aldrig tack och lov inte behövt uppleva det.
När jag började jobba på ett stort mentalsjukhus på 70-talet hörde bältesläggning till vardagen.
Jag började arbeta på en avd med äldre kvinnor, 28 på varje avd.
På morgonen när vi bäddade sängarna spände vi fast bältena och efter lunch blev de allra flesta rutinmässigt lagda i bälte. De var inte oroliga eller så utan de ” behövde vila och inte vandra runt ”,det var alltså ” för deras eget bästa ”. Allt enligt de i personalgruppen som jobbat länge.
Trots att det var mycket som var hemskt tex stora duschrum med många patienter som stod på rad och väntade på sin tur och även annat så fanns ändå en omtanke om vårdtagarna.
Varje fredag fick alla en vacker bukett med snittblommor bredvid sängen. Alla helger köptes det tårtor och bakelser. Alla hade fina klänningar.
Jag tycker också att det fanns en ärlig omtanke om att vårdtagarna skulle ha det bra.
Men personalen var ju barn av sin tid…Det här är ju länge sedan…Det är i alla fall tur att utvecklingen gått framåt.
Jag är självfallet inte emot önskad behandling, däremot tvångsbehandling. Ser inget behov av något sådant, och den innebär en grov kränkning av den tvångsbehandlade människan.
Hej Hannes!
Det jag vill få sagt är att jag själv är tacksam för att vården och i viss utsträckning lagen finns där. Menar du att individen alltid ska få göra som den vill? ”Tvång” är ett laddat ord, det håller jag med om. Men vad ska man kalla det? Kanske ordet ”tvungen” kan avdrammatisera ordet ”tvång”. Om du är tvungen så är det något som tvingar dig, en form av tvång. Det betyder inte att någon vill dig illa.
Hej, Henrik!
Ingen individ får bryta mot lagen, men den personliga friheten och självbestämmanderätten anses som en så grundläggande rättighet, att den särskilt regleras i den svenska grundlagen, i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Att inskränka denna frihet och självbestämmanderätt anses normalt som en grov kränkning av grundläggande, mänskliga rättigheter. Jag delar det synsättet.
Att jag inte vill någon illa ger mig förstås inte någon automatisk rätt att utöva tvång mot en annan människa, helt enkelt för att den andra människan har en grundläggande rätt att bestämma över sig själv!
Hur tänker du kring rättspsykiatrisk vård ?
Är det fel att bli dömd och vårdas enligt LRV ?
Vad är alternativet ? Fängelse ?
Nu tänker jag mest på mycket grova brott.
Hej, Anna! (Jag antar att det är mig du riktar dig till?)
Korta svar:
Ja, jag anser att det är fel att använda vård som brottspåföljd. Eventuell vård efter ett brott skall avgöras på medicinska grunder, INTE på juridiska.
I grunden är alternativet fängelse, ja, men om vård anses krävas, skulle i så fall en medicinsk bedömning om psykiatriskt omhändertagande göras, med påföljande vård i samråd med patienten.
Detta ligger ganska väl i linje med hur man har tänkt ändra den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
Min tanke är och jag anser inte på något sätt att jag är expert utan det är bara en tanke. Att kvalificerad psykiatrisk borde finnas att få på fängelse.
Oavsett om man lider av allvarlig psykisk störning eller inte så borde det faktum att man begått ett allvarligt brott och dessutom är frihetsberövad göra att många är i behov av psykiatriskt stöd.
Ja, ganska självklart så, Anna. Jag håller helt med om det. (Sedan har vi möjligen olika uppfattningar om vad som är ”kvalificerad, psykiatrisk vård”.)
En sista fråga. Vad lägger du i begreppet kvalificerad psykiatrisk vård?
En vård, vars kärna bygger på psykoterapi, psykosociala aktiviteter/sysselsättningar, motion och vila och där insättning av psykofarmaka är en nödåtgärd i akuta krislägen. ECT vill jag helt rensa ut från behandlingsarsenalen.
ECT har jag själv stora erfarenheter av. Jag säger bara FY FAN !
Instämmer, Anna!