För f-n Helena använd ditt förnuft

Många gånger när jag haft panik så har min bror sagt till mig att använda mitt förnuft. Det har ju låtit förnuftigt men polletten har aldrig trillat ner.

Nu plötsligt har den gjort det. Jag har kommit på mig själv med att tänka magiskt. Min enorma fantasi har verkligen frodats.

Fantasi är bra när man ska vara kreativ men när den används för grubbleri och magiskt tänkande är den förödande.

Jag har tappat greppet totalt och sett mönster och förbannelser i allt: ”Nu händer det därför att jag tänkte så.” ”Nu händer något hemskt för att jag varit glad en stund.” Alla katastrofer jag hör om kan drabba mig. Varför skulle jag skonas. Jag är unik, hela världen är emot mig.

Stopp. Andra blir också drabbade av otrevliga saker. Andra oroar sig också och tänker konstiga tankar. Det är som om vi har ett behov av att se mönster och vilja ha en övernaturlig förklaring på det som sker. Människan har alltid sysslat med sånt. Sällan har övernaturliga saker kunnat bevisas.

Jag har kommit fram till att jag måste tänka vad som är mest sannolikt för att jag inte ska dra iväg.

När saker händer och jag inte kan göra något åt det, hjälper det då att jag oroar mig över det? Nej. Hjälper det att ha ångest över det? Nej.

När jag kan göra något tvingar jag mig till att agera.

Tvivlet på detta tankesätt kommer såklart som ett brev på posten. Är det konstigt när jag tänkt så i 50 år? Nej. Det kommer självklart att ta tid att tänka om. Att bli förnuftig. Vet ju inte ens om det kommer att funka men jag ska försöka. När fantasin drar i väg och jag får för mig en massa saker ökar ångesten markant. Att försöka vara förnuftig hjälper mig att vara klar i tanken. En liten stund i alla fall. Att använda cortex istället för att förlora mig i det limbiska systemet.

När tråkiga saker händer tar jag det ofta personligt. Men Helena höj blicken och se utöver världen. Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit krig och naturkatastrof också. Det är dock nog så jävligt att ha ångest. Det är ingen katastrof om inte alla dagar är ok. Det är ok att sitta och glo en hel dag, försöker jag tänka. En dag av reflektion…

Det hjälper mycket om man kan ta händelser så bra det går. Försöka vara förnuftig för sin egen skull. Finns det något positivt fast det är hemskt? Kanske inte… försöka se glaset halvfullt istället för halvtomt.

Detta är förstås hopplöst svårt om det händer anhöriga något. Vet inte hur jag skulle hantera det. Vill inte ens tänka tanken.

Nu smög sig magiskt tänkande in. Bara för att jag skrev så kanske det händer något. Typiskt mig. Händer det något skulle det ha gjort det vare sig jag skrev det eller inte. Kan jag oroa mig bort från det? Nej. Hjälper det att vara orolig för saker? Lite, om jag agerar och gör något åt saken som kan förbättra utgången, annars inte. Man tär bara på sitt psyke. Maler ned sig själv. Sliter på systemet. Men så svårt att låta bli.

Hur tolkar jag det som händer? Nu när jag försöker vara förnuftig så känns det som något vill testa mig ännu mer. Detta är min demon. Jag förstår nu att jag skapar den själv. Det gäller att ha tålamod och stå fast vid det nya till demonen har lugnat sig. Jag försöker skratta åt demonen. Ler för mig själv.

Vi hörs

/Helena