Att bli något

Helena-medelDet var så mycket jag ville med livet. Jag skulle bli något stort. Jag drömde om att bli kändis. Hade massa olika jobb tills jag blev lärare, som visserligen var stort, men fixade tyvärr bara sju år. Jag älskade mitt jobb. Nu känner jag frustration över att min funktionsnedsättning hindrar mig att fungera. Ändå har jag hela tiden gjort mitt bästa. Det gör ont inombords. Det är så det känns. Jag längtar så efter saker som aldrig blev. Man säger till mig att acceptera livet som det är. Men det är inte alltid så lätt. Jag försöker. Jag är så mycket mer än sin ångest men ofta känns det som jag sitter jag fast. Det känns som att putta ett berg framför sig. Mycket tar emot och så tänker man på allt man borde klara. Ibland känns det lite bättre och då vågar jag knappt tro att det är sant. Jag undrar vad är det för konstigt med hjärnan?. Det borde ju gå att påverka fortare. Hjärnan är ju så formbar!

Det känns som något slags energi som vill ut, men jag kan inte riktigt hitta formen för den. Jag vill leva ett normalt liv. Drömmar om att vara normal och leva livet blev ett virr varr av konstiga känslor och tankar. Och ångesten gnager och tröttar ut en. Vem är det som bestämmer egentligen? Hjärnan eller jag? Kan jag styra själv? Det känns inte alltid så.

Håller på att läsa en bra bok som ska hjälpa mot ångest. Ett sätt att ta kontrollen över ångesten är att möta den. Tänka att kom igen då ångesten visa hur hemsk du kan bli och verkligen gå in i den. Tanken är att man ska visa den att man inte är rädd. Rädsla föder mer ångest. Konstatera vilka ångesttankar man har, se dem, namnge dem och sedan låta de passera. Och fortsätta pyssla med det man gjorde. Sen ska man öva sig på att vara tacksam för sådant man tycker om i livet. Det funkar inte när man har ångest men passa på de stunder det känns lite bättre. Sedan är det viktigt att få i sig B12, magnesium, omega 3 och persilja, som innehåller apigenin som är ångestdämpande. Och så ska man ju vara här och nu. Vem har inte hör det förut? Men man kan ju faktiskt inte leva i framtiden fast det är svårt att låta bli att oroa sig för det som skall komma. Det har jag alltid haft svårt för. Men har man en grundångest är det lätt att det blir så.

Faktum är att jag tycker det känns lite bättre nu när jag följer bokens råd, men när jag är trött är det svårare.

Varför skriver jag allt det här? Kanske någon annan känner igen sig? I så fall är du inte ensam. Som sagt, Passa på och njut av de stunder som är bra. Träna hjärnan i att må bra! Det är känslorna man måste träna.

Intellektet kan aldrig förstå ångesten. Har försökt förstå ångesten och tänka bort den i 30 år! Men aldrig lyckats. Har du lyckats? Skriv gärna i kommentarer hur du gjorde.

Väl mött, Helena

 

 

 


3 kommentarer on “Att bli något”

  1. johanrenjifo skriver:

    Mycket fint skrivet, det berörde mig så att jag kommenterar tillabaka.

    Hur ångesten beredde mig till misslyckande var att låta denna ta över mig.
    Ligga i säng o tänka på framtiden var min hobby.
    Nu har jag ett jobb o sköta o tankarna om framtiden är inte lika jobbiga.

    Hur min intellekt fattade att detta var ingenting att fatta var pga att jag lämna mitt hobby som intresse.
    Har mer energi för att sporta o driva ett egen rutin, äta hälsosamt o tänka på resa någon annanstans.

    Alla drivs av känslor, det kan vara bra att låta ta dig över, o ha lite kontroll om den går till överdrift. Hur gör man det? Jag säger så här ”man gör som man själv känner”.

    Självklart så har man hört man ska leva det uppenbara men det är inte just du som sa det först, men mitt hjärta glädjes att höra det från dig.

    Tänk vad mycket profeten Jesus gjorde på den tiden, hela, läka, predika, tala om de kommande vädret, men har vi kanske glömt sätta oss en mening i oss själva genom att säga till oss själva ”men detta har redan gjorts, detta har redan sagts”… men detta har inte DU själv sagt eller gjort, DU som är den mest vitkiga vitala känsla av att tankar strömmar in rätt, som leder viljan till lycka.

    Jag tackar för den tillfällen du har öppnat för oss som känner igen sig i dig som ville kanske kommentera. Tack o ha en trevlig dag!.

  2. Det kan vara mycket svårt att gå igenom den livslånga krisen som för många startar i sen tonår eller tidigt vuxenliv. Ibland är det så att resan börjar tidigare. Genetiska faktorer, inre-och yttre miljöfaktorer bör vägas samman för att hitta optimal behandling.

    För mig började resan vid födseln och kampen började där.

    Idag 9 mån tills jag blir 60 år så vaknar jag varje morgon och vill inte gå upp, utom när min särbo är här och frukosten väntar, men jag måste gå upp för Hemtjänsten kommer om 1-2 tim.

    Jag har satt som mål att alltid ha ätit frukost när Hemtjänsten kommer, alltid!

    Känner jag mig ensam ”ta kontakt” telefonen är en underbar uppfinning.

    Att röra på sig måste jag, måste, trots CP. Hålla mig ajour med omvärlden genom dagspress och att själv ha insändare/debattartiklar, ja jag måste.

    Att ha Radioprogram i närradio, har för närvarande 2, måste helt enkelt!

    Och framför allt mina barn, livskamraten och vännerna livsviktigt helt klart.

    Och nu kommer nya mål, funderar på det och man vet aldrig!

    Natten närmar sig och somnar in inom 2 min och det utan hjälpmedel, ja här är jag gudabenådad.

    Ny morgon, sovit sisådär 10 tim, vill inte gå upp om inte särbon är ute i köket, men måste för de kommer snart.

    Fotnot: Lyckan bara sjuder upp genom bröstet när jag är nöjd och det är jag ofta!

  3. Gabriella Olsson skriver:

    Ett mycket bra sätt att bli kvitt ångest och obehag är att motionera./GO.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s