Min Återhämtning
Publicerat: maj 17, 2020 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Gemenskap, Hobby, Kamratstöd, Khai Chau, RSMH 1 kommentar
Hej alla läsare
I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.
Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.
Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.
Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:
RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.
Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?
RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…
På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.
Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?
Tack för ordet
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Hej Khai – känner igen mig i din berättelse om din återhämtning och jag beklagar för att vi övriga samhällsmedlemmar gemensamt inte har kunnat vara dig till någon nämnvärd nytta. Vilken tur att du fann en väg ut ur din ohälsa även utan samhällets stöd.
Jag är starkt övertygad om att systemet för vård, behandling och rehabilitering – i dagsläget där försäkringskassan spelar en central roll, är dysfunktionell.
Med detta menar jag ur ett systemperspektiv så är det negativt att unga människor som av olika skäl inte kan fungera optimalt – upphör att generera skatteintäkter genom en permanent utslagning ur arbetsmarknaden.
Tidiga och tillräckliga insatser med bevisat positiva resultat bör innebära, enligt mina föreställningar, att tiden som den enskilda är ur bruk minimeras.
För lite och för sena insatser innebär i sin tur antagligen motsatsen.
Det är tragiskt tycker jag för samhället – just det svenska samhället – är världsberömt för sin välfärd globalt och inhemskt så har man ju för sig att myndigheterna däribland landstingen ska ta hand om de som har behov.
Tillsammans med det höga skattetrycket så gör ovannämnda förhållanden det mycket sällsynt att privatpersoner har en buffert avsedd för hjälpbehövande enskilda.
Detta tror jag påverkar enskildas givmildhet negativt – av naturliga skäl.
Det är ju Försäkringskassan eller Kommunen som ska stå för det ekonomiska underlaget för enskilda arbets-o-förmögnas existens – så ser den allmänna uppfattningen ut misstänker jag.
Hoppas du kan fortsätta dela med dig av dina erfarenheter.
Tack för dina ord.
// Y