Några små exempel på varför jag hatar detta samhälle
Publicerat: februari 15, 2018 Sparat under: Bemötande, Demokrati, Diskriminering, ensamhet, fattigdom, Paulina Tarabczynska 3 kommentarer
Här följer några exempel på varför jag hatar detta samhälle.
Exempel nr: 1
Många äldre beräknas att få drygt 1000 kronor mindre av sin pension från KPA.
Folks reaktion:
Fy fan! Hur kan dom göra så här mot min älskade mamma/pappa som har bidragit hela sitt liv och betalat skatt. Hur kan politiker göra så här mot dom äldre, skamlöst. De har byggt upp detta samhälle vi nu lever i, så respektlöst. Att politikerna inte skäms? Hur ska nu alla pensionärer klara att betala sina räkningar?!
Exempel nr: 2
Mitt barn är i behov av assistans men försäkringskassan drar in och vill inte bevilja henne assistans längre. Hur ska vi klara oss nu? Vårt barn behöver bevakas 24 timmar om dygnet. Det är inte bara vi som drabbas, det är jättemånga familjer som är lidande just nu.
Folkets reaktion:
Fy fan, jävla politiker! Hur kan dom göra så här. Förstår dom inget!? Stackars alla familjer som är drabbade! Vad har hänt med Sverige? Jag har inte betalat skatt i detta land för att våra politiker skall behandla dom som är svagast så här! Vi är arga och kräver att ni gör något, och det är genast!
Exempel nr: 3
Det flyr hit en massa folk från krigsdrabbade områden. Svenska staten uppger att trycket är så stort att hela systemet havererar. Vårt system är inte uppbyggt för att hantera så stor inströmning av människor i ett land under så kort tid. Sverige tvingas stänga gränserna tillfälligt för att få någon ordning och kontroll på situationen.
Folkets reaktion:
Var fan har solidariteten tagit vägen? Vi bor i ett stort land med bra ekonomi så vi är skyldiga att ta ett ansvar och hjälpa alla. Vi måste vara medmänskliga och visa solidaritet. Varför gör politiker så här?!
Exempel nr: 4
Sveriges Television höjer radiotjänstavgiften med 5 kr/månad samt ändrar hela systemet så att alla i ett hushåll över 18 år nu ska betala via skatten istället.
Folkets reaktion:
Jävla politiker! Nu ska de debitera all över 18 år. Ja, förutom bidragstagarna för de slipper undan ju. Fy fan! Ingen rättvisa i detta land. Varför ska jag som har jobb och bra inkomst tvingas betala 5 kronor mer. Detta är oförskämt! Varför behandlar politiker oss så här? Vi som betalar skatt och bidrar. Alla jävla bidragstagare som inte ens betalar skatt eller deklarerar slipper (notera att detta påstående inte stämmer då jag bara skriver vad andra har tyckt) TV:n är ändå skit, varför inte bara skrota avgiften och SVT helt! Jävla skit politiker.
Här kommer nu mitt dilemma som jag delar med många idag i Sverige, sista exemplet nr: 5
Sjukskriven på grund av livslång sjukdom. Lever på sjukersättning. Kämpar varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Har aldrig råd till nöjen, kläder eller skor. Har råd att köpa busskort ibland. Får tacka nej till tandvård och ibland sjukvård på grund av ekonomiska prioriteringar. Allt blir dyrare varje år medan min inkomst ökar minimalt och absolut inte i takt med priser och andra höjningar i samhället. Detta betyder att för varje år blir det svårare att få det att gå ihop. Jag behöver stöd i min vardag samt i mitt liv för att ens ha en möjlighet att leva normalt liv. På grund av min psykiska sjukdom, mina psykiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionssätt. Jag vädjar om solidaritet, förståelse och ber om stöd för att förbättra stationen för mig och många andra i som befinner sig i samma dilemma.
Folkets reaktion:
Skaffa dig ett jobb! Va tacksam för att du har pengar din jävla parasit! Din jävla bidragstagare, du skall hålla käften för du har ingen rätt att kräva något! Du betalar inte ens skatt därför bidrar du aldrig till eller ens försöker göra detta samhälle en bättre plats! (vilket inte heller stämmer, vi betalar skatt). Håll käften på dig ditt jävla psykfall som bara lotsas att vara sjuk så du kan lura till dig massa bidrag som jag måste betala för varje månad av min lön. Var glad för de gratis pengar du har, jag måste minsann jobba för att få mina pengar varje månad. Fattar du inte!? Det är människor som du som tömmer vår stadskassa och förstör välfärden för oss andra, såna som du som bara kostar och ger aldrig något tillbaka. Jag betalar inte din lön för att du skall gnälla din otacksamma parasit!
SLUTSATS:
Jag känner mig inte behövd, inte uppskattad, inte prioriterad, jag känner mig värdelös och jag känner mig inte som en medborgare av detta samhälle. På grund av min sjukdom och mina svårigheter har jag kämpat hela mitt liv för att hitta en plats här. I ett samhälle som hatar mig, kallar mig för otacksam, ser på mig som en börda, kriminell parasit som bara tar. Vid det här laget ger jag upp på solidaritet och hoppas inte längre på en förändring!
Människor som vi, som är en minoritet i samhället och som är svårare för folk att relatera till, vi som inte är ett PK-ämne som flyter på tungan av alla debattörer på grund av heta trender i samhällsdebatten. Vi som knapp syns eller som inte gör våran röst hörd på grund av att vi är sjuka och orkar inte kämpa då vi är nedtryckta av samhället och myndigheterna.
Vi som blir bortglömda, vi som lider, vi som kämpar och svälter efter en gnutta solidaritet, medmänsklighet och förståelse.
Viktigt att poängtera är att ovanstående stycken om folkets reaktion handlar inte om mina åsikter. Det är saker jag fått höra av andra, läst om i tidningar, hört på TV, sett i debatter och läst i kommentarer på Facebook.
Jag vill inte heller förminska andra problem/dilemman i samhället. Jag förstår att alla lider och alla kamper är viktiga. Man kan inte göra skillnad på lidande och lidande, där folk lider måste man förbättra samhällsstrukturer, reformer och lagar för att underlätta livet för de olika individerna/grupperna i samhället. Det jag har svårt att förstå är varför människor inte tycks förstå hur den gruppen jag befinner mig i lider? Varför räcker inte förståelsen, solidariteten och medmänskligheten för såna som mig?
/Paulina Tarabczynska
God jul och Gott nytt år!
Publicerat: december 20, 2017 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, ensamhet, Jimmie Trevett, Kvalitet 2 kommentarer
Jag vill önska alla i RSMH och våra samarbetspartners en riktigt god jul och ett gott nytt år! Tack för att ni finns och gör vår organisation så bra och levande med kamratstöd och aktiviteter!
Under jul och nyår får ni gärna tänka lite extra på er RSMH-kompis och slå en signal med en julhälsning. Det uppskattas alltid!
Ett annat tips är att besöka en lokalförening. I min lokalförening har vi öppet på julafton med gratis julmat och jag tänker besöka den under kvällen för att träffa mina RSMH-kompisar.
På nyår ordnar vi en fest som jag är ansvarig för. Då firar vi in det nya året med skål i Champis och tittar på stadens fyrverkerier.
Nästa år tar RSMH nya tag och kämpar vidare för att samhället ska förbättra levnadsvillkoren för oss med psykisk ohälsa, vad gäller bättre ekonomiska förutsättningar, meningsfull vardag och större inflytande inom vården och inom kommunernas insatser.
God Jul och Gott Nytt år!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
PS. Är du intresserad av att fira med RSMH? Här hittar du kontaktuppgifter till våra 117 lokalföreningar som finns över hela landet, varav flera har öppet på jul och nyår. DS.
Jag såg dig
Publicerat: oktober 12, 2017 Sparat under: ensamhet, fattigdom, Jenny K Lundgren, Missbruk 2 kommentarer
Till tjejen utanför kyrkan idag: jag såg dig. Jag såg hur ni grälade, jag hörde det. Jag såg hur han avslutade grälet med att kasta en full ölburk efter dig, på gatan utanför kyrkan. Jag hörde på när han skrek efter dig; hur ful du är och att han ändå inte ville ha dig, att ingen ville ha dig. Han beskrev varför ingen ville komma dig nära; det är för du är så frånstötande, fast han han var mycket grövre i mun än så. Han hade två kompisar som kretsade kring honom när han gjorde detta, två kumpaner som låtsades att det regnade, för det är ju så det fungerar.
Du gick. Männen gick åt andra hållet och jag såg hur kompisarna slätade över det han just sagt, nu skulle de glömma allt, det är så det fungerar; inget har hänt, ingen har gjort något fel, ingen har hört något, vi ska bara fortsätta som vanligt och inget ska rubba möjligheten till nästa rus, inget ska störa vägen till nästa fest.
Mannen och hans två följare anslöt sig till resten av gänget av de öppet missbrukande individer i vårt område. Jag stod kvar och såg att du stannade efter att du gått en bit och tusen desperata tankar och känslor måste ha grumlat ditt omdöme, för du om vände gick efter honom. Så klart. Ditt ansikte lyste av förtvivlan.
Det var jag som stod med den lilla hunden på gräsplanen vid kyrkan, det var jag som tittade på dig, det var jag som såg allt hända. Jag såg att det gjorde för ont, att ensamheten inte gick att uthärda för dig i den här stunden.
Jag fylldes av en stark önskan, en bön, om att du en dag ska ska stå över allt det där, att livet du har nu bara är ett mörkt minne, att du en dag får sitta på kanten av en sandlåda och bygga en sandkaka med ditt barn och att det är sol och att ni har en cykel med barnsäte på, att ni är fria att åka vart ni vill på den där cykeln. Att ingen man kan smutsa ner det ni har.
Och jag ville berätta att allt detta har hänt mig, har hänt andra. Jag såg ditt ansikte idag, hur det till bredden fylldes upp av sorg, av ensamhet. Jag såg dig.
/Jenny K Lundgren
Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?
Publicerat: augusti 24, 2017 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Jenny K Lundgren, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Jag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.
Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.
Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.
Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.
Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.
Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.
Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.
Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.
Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.
Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.
Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.
Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.
/Jenny K Lundgren
PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.
Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Att se helheten
Publicerat: mars 18, 2016 Sparat under: ensamhet, Khai Chau 2 kommentarer
Kände ni till ett annat dolt handikapp, som många med psykisk ohälsa drabbas av, är förmågan att ta in alla detaljer på en och samma gång? Vi går omkring varje dag med, bildligt talat, förstoringsglas och betraktar världen genom den.
Detta kombinerat med ett orubbligt minne för allt det negativa, som hänt oss… då förstår ni kanske lite grann, hur handikappade vi blir?
Jämförelsevis, skulle man kunna tala om en statsminister, som känner sig tvungen att gå med i alla kommunfullmäktiges sammanträden i landet, samtidigt som han ska sköta jobbet som statsminister – om ni förstår vad jag menar?
En liten obetydlig detalj, kan många gånger förstöra en hel dag, till och med en relation för oss, fastän den inte borde göra det. Och den som mår sämst av det, är vi själva.
/Khai Chau
Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?
Publicerat: december 10, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, Fredrik Gothnier 3 kommentarer
Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.
Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:
A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.
B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.
C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.
Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)
Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.
För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.
Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.
Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.
Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?
/Fredrik Gothnier
Bättre ekonomi – viktigt för att uppnå Jämlik Hälsa
Publicerat: november 26, 2015 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, ensamhet, fattigdom, Jimmie Trevett, sjukskrivning 1 kommentar
Under helgen 20-22 november hade RSMH förbundsråd, där förbundsstyrelsen och runt 20 representanter från RSMH-distrikten träffades. Många viktiga frågor behandlades och en av dessa var Jämlik Hälsa.
Idag dör personer med psykisk ohälsa i snitt 15-20 år i förtid jämfört med övrig befolkning. För att detta ska få ett stopp var många av distriktsrepresentanterna eniga om att en viktig faktor är bra möjligheter till arbete, studier och ekonomi. Utan dessa sociala sammanhang riskerar vi att bli ensamma, vilket i sin tur förvärrar den psykiska ohälsan, men också den fysiska hälsan, vilket har visat sig i studier.
Ytterligare sätt att bryta ensamheten är lite mer pengar i plånboken. Det möjliggör att du kan du fika med vänner, bjuda på middag och hälsa på släktingar i en annan stad. Faktum är att många psykiska symtom minskar drastiskt med bara några hundralappar extra i månaden, visar studier av Alain Topor och Ingemar Ljungqvist mfl.
I det sammanhanget är det viktigt att återigen lyfta frågan om handikappersättningen. I utredningarna till psykiatrireformen föreslogs att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle ha rätt till handikappersättning, precis som personer med fysiska funktionsnedsättningar, i och med att funktionsnedsättningarna i sig ofta innebär ökade utgifter. Men när psykiatrireformen klubbades igenom, fanns förslaget inte längre med för vår grupp.
Det var ett stort misstag. Och det är läge att återigen lyfta frågan handikappersättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Staten må klaga på att de har så stora utgifter för annat att de inte har möjlighet att införa ytterligare ett bidrag, men faktum är att vi är ganska säkra på att det skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt.
Det är effektivare att ge några hundralappar extra i månaden så att personer mår bättre psykiskt, kan sänka dosen av läkemedel och undvika inläggningar, än att sjukvården i efterhand måste lägga tusentals kronor på kroppsliga biverkningar av psykofarmaka, slutenvådrsinläggningar och annat som ofta är ett resultat av ensamheten.
Nä nu får det bli ett stopp på det kortsiktiga tänkandet. Lägg pengarna på förebyggande, istället för på att lappa sådant som aldrig hade behövt gå sönder. Handikappersättningen är säkerligen samhällsekonomiskt lönsamt för vår grupp. Det är dags för politikerna att förstå det!
/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH
Världarnas kollision
Publicerat: augusti 27, 2015 Sparat under: Bemötande, Depression, ensamhet, familj, Hannes Qvarfordt, Medicin, Uppväxtvillkor 2 kommentarer
Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.
Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.
Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.
– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.
– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.
– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.
– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.
– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.
– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.
– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.
Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.
– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.
– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.
– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.
– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.
– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.
– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.
Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.
/Hannes Qvarfordt
Självmord
Publicerat: maj 21, 2015 Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning 5 kommentarer
Jag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.
De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.
Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.
Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”
När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.
Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.
Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.
Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.