Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?
Publicerat: december 10, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, Fredrik Gothnier 3 kommentarer
Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.
Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:
A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.
B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.
C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.
Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)
Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.
För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.
Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.
Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.
Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?
/Fredrik Gothnier
RSMH-bloggen 
Nils Gunver: Vad gör du om psykiatrin lägger ner hela sin makt med tvång och våld för att beröva dig ditt ansvar och din kontroll över ditt eget liv?
En vän sade till mig att det är den viktigaste frågan av alla när det gäller psykiatrin. Att bli fråntagen sin självbestämmanderätt, sin handlingsfrihet, sin rätt att bestämma över sin egen kropp, all kontroll över sitt eget liv och därmed också allt utövande av ansvar både mot sig själv och andra är det största ingrepp man kan göra i en människas liv. Den dag du får LPT eller LRV upphör man att vara en fri individ och alla mänskliga rättigheter tas ifrån dig. Att personer som begått grövre brott döms till fängelse och avskiljs från samhället för kortare eller längre tid är en sak, men de har ändå kvar sin handlingsfrihet och sina mänskliga rättigheter. Men vid LPT eller LRV upphör den rätten. Detta är det största öergreppet av alla inom psykiatrin.
Jag håller med dig! När jag föreläste i detta ämne på Älvsjömässan i Stockholm så betonade jag vikten av att få tillbaka självbestämmandet. Jag anser att det många gånger är ett fel som beror på att läkare/ psykiatrin har en felaktig bild av hur det är att leva med psykisk ohälsa? De vill styra/ tala om/ uppfostra när psykiatrin är som sämst. Och i det läget betyder patientens åsikt inget alls. Om man dessutom bor i ett stödboende/ särskilt boende som har en liknande syn blir problemet verkligen akut. Därför anser jag att det är viktigt att försöka skapa någon form av liv utanför psykiatrin- som motvikt. Jag har inget bra svar på frågan men anser att man kan behöva hjälp att skapa sig ett liv där psykiatrin bara är en del (hjälpande, stödjande) men inte tar över allt. Man måste försöka! Det är en av de välgörande effekter som det kan innebära med att gå med i en förening, studera eller jobba eller försöka träffa en partner. Som sagt jag tycker att du har helt rätt men vill uppmuntra personer till att det ofta går att skapa sig ett liv där man lever, upplever saker och träffar personer som behandlar en som om man är någon att räkna med.
Du har så rätt och skriver så bra. Vi är människor med mänskliga behov vi också och inga utomjordingar. Tänk att det ska vara så svårt att fatta. Samhället är så jävla korkat. Droga ner folk bara och så lite ECT så håller dom käften. Tack för din text.
Helena Isaksson