Jag såg dig

Till tjejen utanför kyrkan idag: jag såg dig. Jag såg hur ni grälade, jag hörde det. Jag såg hur han avslutade grälet med att kasta en full ölburk efter dig, på gatan utanför kyrkan. Jag hörde på när han skrek efter dig; hur ful du är och att han ändå inte ville ha dig, att ingen ville ha dig. Han beskrev varför ingen ville komma dig nära; det är för du är så frånstötande, fast han han var mycket grövre i mun än så. Han hade två kompisar som kretsade kring honom när han gjorde detta, två kumpaner som låtsades att det regnade, för det är ju så det fungerar.

Du gick. Männen gick åt andra hållet och jag såg hur kompisarna slätade över det han just sagt, nu skulle de glömma allt, det är så det fungerar; inget har hänt, ingen har gjort något fel, ingen har hört något, vi ska bara fortsätta som vanligt och inget ska rubba möjligheten till nästa rus, inget ska störa vägen till nästa fest.

Mannen och hans två följare anslöt sig till resten av gänget av de öppet missbrukande individer i vårt område. Jag stod kvar och såg att du stannade efter att du gått en bit och tusen desperata tankar och känslor måste ha grumlat ditt omdöme, för du om vände gick efter honom. Så klart. Ditt ansikte lyste av förtvivlan.

Det var jag som stod med den lilla hunden på gräsplanen vid kyrkan, det var jag som tittade på dig, det var jag som såg allt hända. Jag såg att det gjorde för ont, att ensamheten inte gick att uthärda för dig i den här stunden.

Jag fylldes av en stark önskan, en bön, om att du en dag ska ska stå över allt det där, att livet du har nu bara är ett mörkt minne, att du en dag får sitta på kanten av en sandlåda och bygga en sandkaka med ditt barn och att det är sol och att ni har en cykel med barnsäte på, att ni är fria att åka vart ni vill på den där cykeln. Att ingen man kan smutsa ner det ni har.

Och jag ville berätta att allt detta har hänt mig, har hänt andra. Jag såg ditt ansikte idag, hur det till bredden fylldes upp av sorg, av ensamhet. Jag såg dig.

/Jenny K Lundgren