Behöver livskriser bli psykiatri?

Elisabeth

Antalet människor som söker psykiatrisk vård ökar. Kanske beror det på att folk mår sämre i dagens samhälle eller på en ökad öppenhet kring psykisk ohälsa som gör att fler vågar söka hjälp. Beror ökningen på detta så är det helt rätt och då bör också psykiatrin få avsevärt mer resurser för att klara att ge en god vård till samtliga sökande.

Men jag funderar över om inte en del av ökningen kan bero på en psykiatrisering av det normala. Jag menar livskriser och beteenden som man förr pratade med en vän eller anhörig om, eller som man vände sig till en präst eller diakon med. Finns det en tendens i dagens samhälle att sjukförklara livshändelser som tillfälligt oroar sinnet? Finns det en andlig tomhet som en aktiv tro skulle kunna fylla?

Jag tycker dessa frågor är viktiga att ställa. Det är inte önskvärt att fler än nödvändigt hamnar inom sjukvården. Att bli patient skapar på sätt och vis en ny identitet, man börjar se sig som sjuk. Inte heller tror jag att mediciner är den bästa boten mot en livskris. Samtal är en mycket bättre hjälp när det gäller en skilsmässa, en uppsägning eller en längtan efter mer mening i livet. Dessa samtal bör gå att få utanför sjukvården, i något ”friskt” sammanhang.

Kanske kommunen kunde samarbeta med kyrkan och skapa en ”samtalsakut” på ett flertal orter i Sverige och se vilken effekt det får? På en samtalsakut kan medmänniskor lyssna till den som är i kris. Inga läkare bedömer diagnos, inga mediciner skrivs ut, inga journaler förs. Bara en möjlighet att få berätta och reflektera kring sin situation tillsammans med en medmänniska som bryr sig.

Hur väl en samtalsakut skulle fungera behöver utvärderas av de människor som tar del av en sådan verksamhet. Det kommer inte att kunna ersätta psykiatrisk vård för verkliga psykiska sjukdomar, men kanske kan det hjälpa människor med livskriser utan att de blir patienter.

Med varma hälsningar,

/Elisabet Alphonce


One Comment on “Behöver livskriser bli psykiatri?”

  1. Hannes Q skriver:

    Hej, Elisabet!

    Du har säkert rätt i att fler sökte stöd – och kunde söka stöd! – hos närstående, präster och diakoner förr, jämfört med idag. Det har säkert också påverkat sökfrekvensen inom psykiatrin. Samtidigt är det ett otvetydigt faktum, att den psykiska ohälsan har ökat i framförallt västvärlden. Sjukskrivning p.g.a. sådan ohälsa hör till det vanligaste i alla industriländer, och sjuktalen ökar.

    Att försöka lätta bördan på psykiatrin, genom att dra skarpa gränser mellan ”livskriser” och ”verklig psykisk sjukdom” tror jag däremot är helt fel väg att gå. Inte för att jag vill medikalisera fler tillstånd, utan snarare för att jag vill avmedikalisera fler tillstånd. Det finns ju faktiskt ingen hållbar, vetenskaplig grund för skarpa gränsdragningar mellan ”livskriser” och ”verklig psykisk sjukdom”, liksom det inte heller finns någon hållbar, vetenskaplig definition för ”verklig psykisk sjukdom”. Risken är mycket stor, att hjälpsökande människors lidanden på godtyckliga grunder avfärdas som ”normala livskriser”.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s