Vad fungerar vid schizofreni?
Publicerat: mars 20, 2012 Sparat under: Elisabet Alphonce, Schizofreni 2 kommentarerI de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd 2011 beskrivs vilken evidensgrad som olika insatser har. Evidens är en kombination av kunskap från forskning, erfarenhet hos personal, samt att insatsen är accepterad av brukaren som får insatsen. Jag sammanfattar de insatser som har högst evidens:
– Gemensam utbildning för personer med schizofreni och deras anhöriga har högsta evidensgrad. Att ha gemensam utbildning för personen som lever och schizofreni tillsammans med närstående minskar risken att bli sjuk i psykos igen samt minskar psykossymtom. Att ha separata utbildningar har inte samma höga evidens, men ger viss effekt. Innehåll i utbildningen kan vara utbildning om symtom vid psykisk sjukdom, behandlingsalternativ, praktiskt och känslomässigt stöd, problemlösning och krishantering. Anhöriga ska betraktas och behandlas som en resurs. Att ha gemensam utbildning för brukare och närstående är ju något som är relativt lätt att genomföra och som inte kostar några extra pengar.
– Att erbjuda personer med schizofreni som har kontakt med sin familj eller närstående familjeinterventioner har högsta evidensgrad. Fördelarna är att detta minskar risken att bli sjuk i psykos igen samt minskar antal inläggningar på sjukhus. Personerna som får familjeinterventioner brukar ta sin medicin enligt läkarens ordination i större utsträckning än de som inte fått familjeinterventioner. Välmående, social funktion samt livskvalitet ökar för brukaren, samt att det känslomässiga klimatet i familjen förbättras. Innehållet i familjeinterventionen kan vara information, träning i att minska stress, problemlösning och träning i att föra sociala samtal.
– Kognitiv träning för att förbättra funktionsnedsättningar har högsta evidensgrad. Integrerad psykologisk terapi, en form av kognitiv träning ger positiva effekter på psykosocial funktion, symtom, och kognition. Denna träning inriktar sig på att förbättra exempelvis minnesförmågan och förmågan att uppmärksamma, planera och lösa problem. Träningen kan utföras med hjälp av datorstöd.
– Individanpassat stöd enligt IPS modellen för ökad delaktighet i form av arbetsinriktad rehabilitering har högsta evidens. IPS eller supported employment hjälper personen att få ett arbete med lön och ger stöd under arbetet, utan föregående faser av arbetsträning. Stödet ska ges när personen är motiverad och vill ha ett arbete.
– Att erbjuda hemlösa personer med schizofreni en långsiktig boendelösning har högsta evidens. Ett eget boende ger större möjlighet att leva ett självständigt och värdigt liv än mer kortsiktiga boendelösningar. Här avses tillgång till en ordinarie fullvärdig bostad. För den som inte kan få ett sådant boende på öppna bostadsmarknaden bör socialtjänsten ge bistånd med ett så kallat socialt kontrakt.
– Att erbjuda personer med schizofreni som är högkonsumenter av vård,risker att ofta bli inlagda på sjukhus, eller avbryter vårdkontakter intensiv case management enligt ACT-modellen har högsta evidens. Fördelarna är en minskning av slutenvårdstillfällen, större stabilitet i eget boende, och lägre risk för hemlöshet jämfört med sedvanlig behandling.
Visst låter insatserna bra och ganska självklara! Men jag tror det finns mycket att göra för att implementera dessa insatser i psykiatrin och socialpsykiatrin runt om i landet.
Varma hälsningar,
/Elisabet Alphonce
RSMH-bloggen 
Hej, Elisabet!
Det är naturligvis mycket bra att man nu över huvud taget har börjat diskutera psykosociala insatser för människor som har fått diagnosen ”schizofreni”. En del av insatserna som föreslås i de nationella riktlinjerna tycker också jag personligen är OK. Andra har jag betydligt svårare för. Framförallt andas riktlinjerna tyvärr ett motbjudande förmynderi över brukarna, som så ofta när det gäller vården av människor med psykisk ohälsa. Ett exempel på det är att man presenterar brukarinflytande som en (otillräckligt utvärderad!) möjlighet till effektivisering av behandlingen, medan frågan i själva verket är etisk och människorättslig!
Några kommentarer till de insatser du presenterar:
Rent generellt utgår riktlinjerna från att brukarens tillstånd är en permanent funktionsnedsättning, som man endast kan kompensera för med olika tränings-, utbildnings- och medicinska insatser. Någon hållbar, vetenskaplig grund för att det handlar om en permanent funktionsnedsättning finns emellertid inte, och insatser för att åstadkomma reella förändringar och återhämtning presenteras inte i riktlinjerna. Detta anser jag vara en allvarlig brist!
Anhöriga kan absolut fungera som en resurs i arbetet för att förbättra den diagnostiserades situation, men man får samtidigt inte glömma bort, att anhöriga också kan vara en del av problemet och en bidragande orsak till den diagnostiserades ohälsa.
Att öka brukarens ”följsamhet” till läkarens medicinska ordinationer kan heller inte vara ett självändamål. Om brukaren inte vill ta sin medicin finns det mycket goda skäl att fråga sig varför. Han/hon känner sig kanske inte hjälpt av medicinen eller upplever biverkningarna som alltför plågsamma. Detta måste då respekteras!
Med vänliga hälsningar
/Hannes Qvarfordt
Hannes Qvarfordt, jag håller med dig på alla punkter. Brukarinflytande är en oerhört viktig del av återhämtningsprocessen. Har man biverkningar som är jobbiga ska man naturligtvis minska medicinen eller byta sort. Och man kan återhämta sig och leva ett rikt och aktivt liv, med eller för vissa, utan mediciner. Vårt kamratstöd är också viktigt för återhämtningsprocessen.
I bloggen ovan lyfter jag samtliga metoder som fått högsta evidens enligt Socialstyrelsen. Det innebär naturligtvis inte att det inte finns andra metoder som fungerar – bara att dessa inte har forskats tillräckligt mycket på ännu. En sådan metod som jag ser ger väldigt goda resultat med är rösthörargrupper. En annan är föreningsarbete inom RSMH. Det finns mycket att göra för att visa på vad som fungerar ur ett brukarperspektiv.
Socialstyrelsens riktlinjer är bara en början. De visar dock tydligt att vissa saker som görs idag – som att använda härbärgen under lång tid som boende form för hemlösa med psykisk ohälsa – saknar evidens. Det hjälper inte personens återhämtningsprocess. En egen lägenhet ger bättre resultat.
Jag efterlyser forskning på de metoder som uppskattas av brukare så att vi kan visa att de hjälper! Sådan forskning ska ha en hög grad brukarmedverkan, och gärna genomföras av forskningskunniga brukare.
Varma hälsningar,
/ Elisabet Alphonce