Inför åttonde mars

Anne-SofieLåginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!

Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.

Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.

Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten?  Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?

Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?

Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.

Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:

Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?

Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?

Varför betala lika till hushållet?

Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?

Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!

Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.

I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.

Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.

/Anne-Sofie Höij


Utöka demokratin för oss med psykisk ohälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenI början av veckan kom Demokratiutredningens slutbetänkande. Där går det att läsa att regeringen har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att undersöka i vilken utsträckning personer med psykiska funktionsnedsättningar är politiskt aktiva mellan riksdagsvalen. Det är positivt att detta utreds.

Men vi anser att det också bör göras en bredare kartläggning. För röstdeltagandet hos personer med psykisk funktionsnedsättning har inte undersöktes sedan valet 2006, bortsett från en studie om personer med svår ängsla, oro och ångest, vars valdeltagande undersöktes 2014. De röstade i lägre grad än befolkningen i övrigt och troligt är att det gäller även för personer med andra typer av psykiska funktionsnedsättningar. Åtminstone var det så för tio år sedan. Men det kan ha skett förändringar, kanske till det ännu sämre. Och det behövs undersökas och motverkas.

Dessutom borde Myndigheten för delaktighet få i uppdrag att utreda hur ökad politisk delaktighet kan stimuleras bland våra grupper. Människor kan behöva stöd, till exempel en stödperson som följer med en till vallokalen. För en person med svår synnedsättning är det självklart med ledhund och andra hjälpmedel. En person som är rörelsehindrad kan behöva en rullstol eller permobil. Men samhället tycks ha lätt att glömma bort att någon med ångest, social fobi eller psykos också kan behöva hjälp för att utöva sina demokratiska rättigheter.

Myndigheten för delaktighet bör även titta på villkoren för dem som vårdas under tvång eller som bor på boende. Hur underlättar samhället röstdeltagandet där?

Till syvende och sist handlar det om demokrati. Vill vi att alla ska göra sin röst hörd?

Ja! säger vi på RSMH.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Unga och gamlas psykiska hälsa – fullspäckat schema i Almedalen

NYJimmieTrevettAlmedalsveckan är proppat med seminarier och debatter, varav flera handlar om psykisk ohälsa. Vi är fem personer från förbundskansliet som tillsammans med Gotlandsföreningen och tre andra medlemmar hjälps åt att bevaka och sprida information om RSMH här.

På ett seminarium som jag lyssnade på var det ungdomar från föreningen Tilia som berättade hur de hade blivit bemötta av psykiatrin. En av dem hade haft utmattningsdepression, men vårdpersonalen hade sagt till henne att ”du är för ung för att kunna ha det”. En annan hade sökt för ätstörningar, men då tyckte personalen att hon vägde för mycket för att det skulle kunna stämma. De blev helt enkelt inte trodda. Så får det inte vara! Unga måste få hjälp och tidiga insatser, annars riskerar måendet att försämras ytterligare.

Ett annat seminarium handlade om att riva 65-årsgränsen i samhället, men också inom psykiatrin. Vi blir alla äldre. Och gruppen äldre blir allt större i takt med befolkningsökningen. Trots detta är äldre med psykisk ohälsa inte prioriterat. Många äldre går runt med långa depressioner eller annan psykisk ohälsa utan att få hjälp. Det är en grupp som behöver mer stöd, också när det gäller psykisk ohälsa.

Själv har jag deltagit i många debatter, bland annat i ett samtal med RFSL, där jag inledde att tala generellt om psykisk ohälsa. HBTQ-personer har en högre risk för psykisk ohälsa, kanske bland annat på grund av påfrestningarna att leva utanför normen och allt det förakt som de då stöter på. Självmord är också vanligare än i övriga befolkningen.

I måndags hade vi tid i Handikappförbundens tält, som ligger i hamnen. Där hade vi ett samtal om psykiatrireformen och vad vi ska göra för dem som mår allra sämst. Någon timme senare tog vi i stället upp ämnet mat, träning och psykisk hälsa. På båda samtalen kom runt ett 40-tal personer för att lyssna och alla fick inte plats inne i tältet, utan flera stod utanför och kikade in.

I dag är det fullt upp på campus där nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, anordnar flera olika seminarier. Jag deltar i två debatter och Annika Bostedt, som driver RSMH:s projekt Ung Kraft och Unga som resurs i arbetslivet deltar i ett av dem som handlar om just unga. Sen på fredagen debatterar jag om hur arbetsmarknadspolitiken kan inkludera dem som står längst bort från arbetsmarknaden i Handikappförbundens tält. Vill ni se mer detaljerat vad vi är på för seminarier kan ni kika här.

Hoppas vi ses här någonstans! Om inte – ha en skön fortsättning på sommaren!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Tänk på konsekvenserna för oss med psykisk ohälsa

PaulinaFör ett tag sedan krockade ett flygplan under konstiga omständigheter. Det dröjde inte länge innan man hittade läkemedel och sjukintyg i lägenheten som tydde på att piloten hade någon form av psykisk ohälsa och häxjakten var i full fart.

Viktigt att tänka på: människor med psykisk ohälsa har genom alla tider porträtterats som mindre begåvade, mindre värda. Media älskar en smaskig historia men det man inte har i åtanken här är vad konsekvenserna av detta kommer få eller kanske redan har fått för följder. Att koncentrera sig på att denna tragiska händelse skulle bero på psykisk ohälsa kan få väldigt negativa konsekvenser för oss som lever med psykisk ohälsa.
Det vi vet idag är att tre av fyra lever med någon form av psykisk ohälsa eller känner någon i sin närhet. Så hur många påverkar detta? Ja, tre av fyra.

Depression är en av de vanligaste formerna av psykisk ohälsa, över 20 procent drabbas av depression i vuxen ålder. Det kan drabba framgångsrika personer, likväl som gemene man. Att då påstå att dessa inte skulle kunna arbeta inom vissa yrken är absurt.

Viktigt att komma ihåg är också att det är ytterst sällan som någon person med psykisk ohälsa skadar andra. Sannolikheten att en schizofren person till exempel blir skadade av andra eller av sig själv är större än att hon skadar någon annan.

Jag har nu i några år varit en del av (H)järnkoll och försökt få folk att våga öppna sig och prata om det som gör ont och det vi väljer att dölja nämligen vår psykiska hälsa. Jag är ledsen över att medias häxjakt kommer leda till att många kommer välja att dölja sin psykiska hälsa i rädslan om att bli jämförd med piloten som störtade planet.

Händelsen är otroligt tragisk och jag sörjer att så många människoliv gick till spillo.
Men att spekulera i att orsaken endast skulle bero på hans psykiska hälsa kostar så mycket mer än tittarsiffror, sålda tidningar och webbtester. Det kostar människor deras självkänsla det kostar oss trygghet och kanske till och med integritet.

/Paulina Tarabczynska

PS. Läs även denna text i the Guardian som tar upp liknande tankegångar:

http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/27/depression-germanwings-tragedy-pilot-andreas-lubitz-mental-health?CMP=fb_gu

Förmynderi som metod mot stigmatisering?

Hannes 4Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:

Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.

Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?

I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!

Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!

Med hälsningar!

Hannes Qvarfordt

Föreningen RSMH-Livet, Göteborg


Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTillgänglighet för människor med funktionsnedsättning behöver inte i sig vara alltför komplicerat, men lätt och billigt har det aldrig varit. Härav de pinsamma långbänkar och segdragna utredningar som de senaste decennierna präglat frågan på svensk botten. I internationell och europeisk rätt har dock mycket skett de senaste åren för att säkerställa tillgänglighet då man sett detta som nyckeln till att fullt ut kunna ta andra medborgerliga och mänskliga rättigheter i anspråk för människor med funktionsnedsättning.

Nu har till slut proppen lossnat även i det svenska tillgänglighetsarbetet och den svenska regeringen spurtar för att komma ikapp våra europeiska grannländer när det gäller adekvat lagstiftning för att värna det konkreta innehållet i medborgerliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. RSMH med flera inom funktionshinderrörelsen har med rörelse och befrielse noterat att hjulen, nästan ett halvt decennium efter det att  promemorian Bortom fagert tal
(Ds  2010:20) lagts på regeringens bord, börjat röra sig.

Men, de forcerade förslag som regeringen nu presenterat har som lagrådet öppet påpekar en del inneboende svagheter. Dels finns märkligt omfattande undantag (läs: kryphål) för de omständigheter som ska föranleda att bristande tillgänglighet inte skulle vara lagstridigt jämte förslagens huvudregel och dels har man måhända överarbetat exemplifieringen av fysiska funktionsnedsättningar och i vilken kontext funktionshinder kan förutses jämfört med vid psykiska funktionsnedsättningar.

Efter snart 50 år som föreningsdemokratisk organisation har RSMH ackumulerat en del kunskap om var det svenska samhället skaver i tillgänglighetsfrågan för människor med psykiska funktionsnedsättningar.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som i samhället står till buds för den med psykiska funktionsnedsättningar borde vara mer tillgängliga, inte minst genom möjlighet till konkret individanpassning, och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi eller ekonomiska prioriteringar. Särskilt allvarlig är därför lagrådets kritik av de kryphål i lagen regeringens förslag lämnar när det gäller verksamhetsutövares ekonomiska situation eller civilrättsliga förpliktelser genom avtal eller motsvarande.

När det gäller att, genom exemplifieringar i såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren, tydliggöra de gränssnitt och förutsättningar som för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar riskerar att resa funktionshinder är, precis som lagrådet påpekar, regeringens underlag en smula torftiga. Men, detta är heller inte alltid helt lätt att översiktligt och pedagogiskt illustrera. Det kanske främsta tillgänglighetshindret för människor med psykisk ohälsa rör emotionella svårigheter: rädsla, ångest, självförakt osv. där motpartens kunskap, kontinuitet och bemötande kan vara avgörande för att inte tillgänglighetshinder ska uppstå. Men, psykisk ohälsa kan också i vissa fall leda till nedsatt kognitiv förmåga vilket ställer ytterligare krav på utformning av adekvat tillgänglighet.

Ett försök till illustration, utifrån frågan om hjälpmedel, har RSMH gjort för något år sedan. En spännande parantes är annars vår pågående samverkan med Funka Nu AB (inom ramen för deras forskningsuppdrag kring tillgänglighet) i syfte att på ett strukturerat sätt belysa tillgänglighetsfrågorna ur perspektivet psykiska funktionsnedsättningar.

En fristående grupp professionella i det allmännas tjänst med motsvarande insyn är annars givetvis de Personliga Ombuden i Sverige. Tyvärr har de senare haft svårt att få föra fram sin konstruktiva systemkritik på nationell nivå utan främst hänvisats till kommunala arenor vilket påtagligt utarmat den övergripande diskursen om tillgänglighet för människor med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Rätten till försörjning

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDe ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera. Detta är inget nytt. Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan. Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.

I huvudsak har inkomsterna för många i gruppen baserats på olika former av stöd på garanti- och miniminivå eftersom man aldrig på allvar fått fotfäste på arbetsmarknaden. Till detta kommer att de senaste årens reformer inom sjukförsäkringen inneburit en än mer osäker och försämrad ekonomi för de med psykisk ohälsa. Fattigdom främjar inte hälsa, vare sig kroppslig eller psykisk om det finns de vetenskaplig evidens till leda. Men, här står vi ändå.

RSMH kommer att fortsätta att driva frågan om rätten till försörjning och rätten till rimliga förutsättningar att få utnyttja 100 % av sin förmåga i meningsfullt arbete och sysselsättning för människor med psykisk ohälsa. Det är en av de viktigaste frågorna för våra grupper inför valet i höst och de förtjänar tydliga besked från de politiska partierna om hur vi kan komma dit.

Rätten till försörjning, jämlik hälsa och att det allmänna tar ansvar för de ofta livslånga negativa hälsoeffekter som idag insatta behandlingar av psykisk ohälsa innebär är några av de huvudfrågor inför valet i år RSMH kommer att driva. Det sätt som man hanterat den ofta undergrävda tandhälsan för gruppen är närmast en skandal idag. Mer om detta kommer.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Torsdagsaktionen

Jimmieblogg2Nu har RSMH också formellt anslutit sig till Torsdagsaktionen som startades av DHR (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder). Bakgrunden är att i november 2010 gick remisstiden ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds  2010:20) att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte.

Torsdagsaktionen finns på plats utanför Rosenbad inför varje regeringssammanträde, för att påminna regeringen om att tiden går.

Bristande tillgänglighet innebär en stor skada för samhället och den växande del av befolkningen som drabbas. När alla medborgares varierande behov inkluderas i samhällsplaneringen ökar tillgängligheten för alla. RSMH anser att det är självklart att bristande tillgänglighet ska omfattas av Svensk diskrimineringslagstiftning. Från ord till handling! Regeringen måste komma till skott med lagstiftning och sluta att dra frågan om tillgänglighet i långbänk.

Vi syns på torsdagar utanför Rosenbad mellan 8.00 – 9.00.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande


Rapport från Almedalen

Jimmie Almedalen 2013Av Almedalens otaliga arrangemang medverkade jag under gårdagen i två. Ett av dessa arrangerades av Psykologförbundet och temat var psykologisk behandling. Efter en kort inledning fick jag möjlighet att ge min bild av hur viktigt det med lättillgänglig psykologisk behandling och påpekade att det ofta är långa väntetider för att få komma till en psykolog, i synnerhet om man har små möjligheter att betala tusentals kronor i månaden för att få psykologhjälp. Psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz medverkade också på seminariet. Anders Printz meddelade att han under hösten kommer att inleda arbete med att skapa en satsning för psykologer som liknar den så kallade METIS-satsningen, vilken syftar till att rätta till de brister i den teoretiska utbildningen som ST-läkare i psykiatri har idag.

Det andra seminariet handlade om attityder och diskriminering av personer med psykisk funktionsnedsättning. Carina Gustafsson från Socialstyrelsen presenterade oroande, men tyvärr inte oväntade resultat som visar att personer med psykisk ohälsa får sämre kroppslig vård än andra. Detta är inte nytt för oss inom RSMH, men helt oacceptabelt och en fråga som förhoppningsvis kommer att belysas mer, inte bara från oss.

Idag lyssnade jag på (H)järnkolls samtal om vinsterna med att arbeta förebyggande med psykisk ohälsa där bland andra socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) medverkade. Det gjorde även representanter från SKL, Svenskt näringsliv, Psykologförbundet och Arbetsgivarförbundet. En sak som framkom är att företagare vet hur mycket det kostar när personalen blir sjukskriven på grund av psykisk ohälsa, men inom kommun och landsting har man sämre koll på det. Min reflektion är att en ordentlig översyn av vad psykisk ohälsa kostar samhället skulle kunna öka incitamenten för att ta problemet på det allvar som krävs.

Ulf Kristersson inledde sitt anförande med att säga att det är bra att fler sjukskrivs för psykisk ohälsa eftersom det innebär att ”vi inte säger att vi har ont i ryggen när vi har ont i själen” längre. Men självklart, menade han, behövs bättre insatser för personer med psykisk ohälsa och det ryms inte inom dagens socialförsäkring som är mer anpassad efter somatiskt sjuka.

Dagen avslutades med för Almedalen sedvanligt mingel med psykiatrisamordnarna Ingmarie Wieselgren och Anders Printz.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


På besök i Tanzania

Jimmieblogg2Förra veckan reste jag tillsammans med Gunilla Brändström från RSMH i Umeå till Dar Es Salam i Tanzania. Syftet med resan var att besöka RSMHs systerorganisation TUSPO som RSMH tillsammans med My Right (tidigare Shia) samarbetat med under en tid inom ramen för ett biståndprojekt. TUSPO har vuxit och omfattar idag 7 föreningar runt om i Tanzania. Tre av dessa finns i Dar Es Salam.

Personer med psykisk ohälsa är en utsatt grupp i Tanzania något som bland annat visar sig i att en människa som fått en psykiatrisk diagnos förlorar sin rösträtt. För denna och andra mänskliga rättighetsfrågor kämpar TUSPO.

Ett mål med resan var att knyta en av RSMHs lokalföreningar närmare projektet och en av lokalföreningarna i Dar Es Salam. TUSPO bedriver påverkansarbete och kamratstöd precis som RSMH, men äger dessutom en bit land där de planerar att odla grödor och sälja för att finansiera verksamheten.

Två saker som Gunilla och jag ville förmedla till medlemmarna i TUSPO var dels idén om att hålla studiecirklar, både självhjälpscirklar och mer lärande cirklar samt tankar om attitydarbete. Vi pratade om möjligheten att gå ut i skolor och informera om psykisk ohälsa för att bryta fördomar och stigmatisering.

I Tanzania råder stor brist på psykiatrisk vård samtidigt som okunskapen och fördomarna om psykisk ohälsa är mycket utbredda. TUSPO bedriver ett viktigt arbete på ett bra sätt och vi hoppas kunna resa tillbaka hösten 2013 för att följa upp och lära ytterligare av varandra.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH