Några små exempel på varför jag hatar detta samhälle
Publicerat: februari 15, 2018 Sparat under: Bemötande, Demokrati, Diskriminering, ensamhet, fattigdom, Paulina Tarabczynska 2 kommentarer
Här följer några exempel på varför jag hatar detta samhälle.
Exempel nr: 1
Många äldre beräknas att få drygt 1000 kronor mindre av sin pension från KPA.
Folks reaktion:
Fy fan! Hur kan dom göra så här mot min älskade mamma/pappa som har bidragit hela sitt liv och betalat skatt. Hur kan politiker göra så här mot dom äldre, skamlöst. De har byggt upp detta samhälle vi nu lever i, så respektlöst. Att politikerna inte skäms? Hur ska nu alla pensionärer klara att betala sina räkningar?!
Exempel nr: 2
Mitt barn är i behov av assistans men försäkringskassan drar in och vill inte bevilja henne assistans längre. Hur ska vi klara oss nu? Vårt barn behöver bevakas 24 timmar om dygnet. Det är inte bara vi som drabbas, det är jättemånga familjer som är lidande just nu.
Folkets reaktion:
Fy fan, jävla politiker! Hur kan dom göra så här. Förstår dom inget!? Stackars alla familjer som är drabbade! Vad har hänt med Sverige? Jag har inte betalat skatt i detta land för att våra politiker skall behandla dom som är svagast så här! Vi är arga och kräver att ni gör något, och det är genast!
Exempel nr: 3
Det flyr hit en massa folk från krigsdrabbade områden. Svenska staten uppger att trycket är så stort att hela systemet havererar. Vårt system är inte uppbyggt för att hantera så stor inströmning av människor i ett land under så kort tid. Sverige tvingas stänga gränserna tillfälligt för att få någon ordning och kontroll på situationen.
Folkets reaktion:
Var fan har solidariteten tagit vägen? Vi bor i ett stort land med bra ekonomi så vi är skyldiga att ta ett ansvar och hjälpa alla. Vi måste vara medmänskliga och visa solidaritet. Varför gör politiker så här?!
Exempel nr: 4
Sveriges Television höjer radiotjänstavgiften med 5 kr/månad samt ändrar hela systemet så att alla i ett hushåll över 18 år nu ska betala via skatten istället.
Folkets reaktion:
Jävla politiker! Nu ska de debitera all över 18 år. Ja, förutom bidragstagarna för de slipper undan ju. Fy fan! Ingen rättvisa i detta land. Varför ska jag som har jobb och bra inkomst tvingas betala 5 kronor mer. Detta är oförskämt! Varför behandlar politiker oss så här? Vi som betalar skatt och bidrar. Alla jävla bidragstagare som inte ens betalar skatt eller deklarerar slipper (notera att detta påstående inte stämmer då jag bara skriver vad andra har tyckt) TV:n är ändå skit, varför inte bara skrota avgiften och SVT helt! Jävla skit politiker.
Här kommer nu mitt dilemma som jag delar med många idag i Sverige, sista exemplet nr: 5
Sjukskriven på grund av livslång sjukdom. Lever på sjukersättning. Kämpar varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Har aldrig råd till nöjen, kläder eller skor. Har råd att köpa busskort ibland. Får tacka nej till tandvård och ibland sjukvård på grund av ekonomiska prioriteringar. Allt blir dyrare varje år medan min inkomst ökar minimalt och absolut inte i takt med priser och andra höjningar i samhället. Detta betyder att för varje år blir det svårare att få det att gå ihop. Jag behöver stöd i min vardag samt i mitt liv för att ens ha en möjlighet att leva normalt liv. På grund av min psykiska sjukdom, mina psykiska funktionsnedsättningar och psykiska funktionssätt. Jag vädjar om solidaritet, förståelse och ber om stöd för att förbättra stationen för mig och många andra i som befinner sig i samma dilemma.
Folkets reaktion:
Skaffa dig ett jobb! Va tacksam för att du har pengar din jävla parasit! Din jävla bidragstagare, du skall hålla käften för du har ingen rätt att kräva något! Du betalar inte ens skatt därför bidrar du aldrig till eller ens försöker göra detta samhälle en bättre plats! (vilket inte heller stämmer, vi betalar skatt). Håll käften på dig ditt jävla psykfall som bara lotsas att vara sjuk så du kan lura till dig massa bidrag som jag måste betala för varje månad av min lön. Var glad för de gratis pengar du har, jag måste minsann jobba för att få mina pengar varje månad. Fattar du inte!? Det är människor som du som tömmer vår stadskassa och förstör välfärden för oss andra, såna som du som bara kostar och ger aldrig något tillbaka. Jag betalar inte din lön för att du skall gnälla din otacksamma parasit!
SLUTSATS:
Jag känner mig inte behövd, inte uppskattad, inte prioriterad, jag känner mig värdelös och jag känner mig inte som en medborgare av detta samhälle. På grund av min sjukdom och mina svårigheter har jag kämpat hela mitt liv för att hitta en plats här. I ett samhälle som hatar mig, kallar mig för otacksam, ser på mig som en börda, kriminell parasit som bara tar. Vid det här laget ger jag upp på solidaritet och hoppas inte längre på en förändring!
Människor som vi, som är en minoritet i samhället och som är svårare för folk att relatera till, vi som inte är ett PK-ämne som flyter på tungan av alla debattörer på grund av heta trender i samhällsdebatten. Vi som knapp syns eller som inte gör våran röst hörd på grund av att vi är sjuka och orkar inte kämpa då vi är nedtryckta av samhället och myndigheterna.
Vi som blir bortglömda, vi som lider, vi som kämpar och svälter efter en gnutta solidaritet, medmänsklighet och förståelse.
Viktigt att poängtera är att ovanstående stycken om folkets reaktion handlar inte om mina åsikter. Det är saker jag fått höra av andra, läst om i tidningar, hört på TV, sett i debatter och läst i kommentarer på Facebook.
Jag vill inte heller förminska andra problem/dilemman i samhället. Jag förstår att alla lider och alla kamper är viktiga. Man kan inte göra skillnad på lidande och lidande, där folk lider måste man förbättra samhällsstrukturer, reformer och lagar för att underlätta livet för de olika individerna/grupperna i samhället. Det jag har svårt att förstå är varför människor inte tycks förstå hur den gruppen jag befinner mig i lider? Varför räcker inte förståelsen, solidariteten och medmänskligheten för såna som mig?
/Paulina Tarabczynska
Bra med samtyckeslag – men mer behövs!
Publicerat: januari 29, 2018 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Övergrepp, Diskriminering, Polisen, Psykiatri Lämna en kommentar
Innan jul lämnade regeringen förslag om en ny samtyckeslag. Det betyder att för att inte bli förövare måste de som har sex få bekräftat både muntligt och i övrigt att båda vill ha sexuellt umgänge. Det är beklagligt att det behövs och jag tycker att det är på tiden.
Men vilken utbildning ska polis, nämndemän, åklagare och domare få? För attitydförändring behövs. Många våldtäktsoffer är inte trodda idag och förövarna går fria.
Särskilt gäller det personer med psykisk funktionsnedsättning som utsätts för våld och övergrepp. Att inte kunna berätta ett händelseförlopp sammanhängande tillhör sjukdomsbilden. Ett sådant tillstånd förvärras också av stresspåslag i möte med vård, samhälle, polis och rättsväsende. Detta måste rättsväsendet få utbildning i, så att vittnesmålen bedöms som trovärdiga. Först då kan förövare som ger sig på oss med psykisk ohälsa dömas och vi rehabiliteras.
För vi vet att många av oss är utsatta. Vid samtal kvinna mot kvinna eller i tjejgrupper inom RSMH kommer det fram att de flesta av oss är offer. Kvinnor har varit upprepat våldtagna av sina män, sina fäder eller av andra män. Och kvinnor ser det ofta som självklart när man är psykiskt sjuk att inte äga sin kropp och sin sexualitet. Skammen lägger vi på oss.
Det borde finnas fortbildning i rätten att äga sin egen kropp. En del av psykisk ohälsa är att man föraktar sig själv. Det är ofta ett av symtomen, att man hatar sig själv och nedvärderar sig själv. Det är därför viktigt att vi vågar prata om detta inom RSMH, så vi kan stötta varandra och få en friskare hälsa. Varje gång du blir offer eller upplever något som påminner om händelserna försämras den psykiska hälsan.
Psykiatrin måste också bli bättre på att stötta oss så att vi kan bli friska och eventuellt bryta ett osunt förhållande. För det är svårt när man har vant sig vid att man inte äger sin kropp. Att bryta ett förhållande och bli helt ensam. Vet man inget annat än att vara ett offer, så vet man inget annat.
Vi behöver i hela samhället belysa kvinnors utsatthet. Speciellt de svagaste av oss behöver stöd i samhället.
Kan vi hjälpas åt? Tack.
/Anne-Sofie Höij
PS. Jag är glad också glad och tacksam att Funktionsrätt Sverige belyser frågan om övergrepp mot oss med funktionsnedsättning genom #slutvillkorat . Hur reagerar du med psykisk ohälsa på #metoo ? Mejla gärna metoo@rsmh.se DS.
Att flytta som fattig
Publicerat: december 13, 2017 Sparat under: Boende, Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Jenny K Lundgren 2 kommentarer
En del hävdar kokett att de ”Hemnet-knarkar”. Jag är möjligtvis lika beroende av lägenhetsannonserna på Boplats Syds och likheten mellan oss är väl att jag också bara drömmer och aldrig kommer till skott med mitt bostadsbyte, för att flytta och leva på existensminimum är inte lätt. Jag har stått i den allmänna bostadskön i fyra år och nu har det äntligen börjat trilla in inbjudningar till lägenhetsvisningar från olika fastighetsföretag som lägger ut lägenheter till allmännyttan. Det som finns kvar av allmännyttan vill säga.
Det kommunala fastighetsföretaget i min stad, MKB, har sålt ut en del av sina lägenheter men har fortfarande kvar orenoverade, billiga lägenheter till uthyrning i många områden i stan.
Det gigantiska fastighetsföretaget Akelius har i någon slags raid köpt upp mängder av fastigheter i Malmö och jag bor i en av dessa. Företaget genomför en omfattande uppgradering av samtliga lägenheter i sin ägo, den nya standarden kallar de för Akelius Lyx. Denna standard innebär att allt ser nytt och blankt ut och framför allt, att hyrorna höjs betydligt, såklart, det är hela poängen med renoveringen, inte att det ska bli mer trivsamt för de boende utan för just, pengarna. Det ska in nytt kök, bad och golv vare sig det är nödvändigt eller ej, allt ska bort av det gamla och det nya, blanka ska in. Det strösslas med vitvaror som diskmaskin, egen tvättmaskin och torktumlare samt mikrovågsugn för att öka känslan av verkligt lyxliv.
När jag en gång frågade en av deras lägenhetsförmedlare om folk verkligen har råd med dessa höga hyror svarade hon att det hade de, de är unga och har arbete allihopa och är villiga att betala. Jo, tänkte jag, de som ni accepterar som hyresgäster har ju det och det finns heller inga alternativ i bostadsbristens Sverige, man tvingas att betala hutlöst mycket för sitt boende vare sig man vill eller ej om man inte kan köpa en lägenhet vilket hade varit mer ekonomiskt. Men utan fast arbete – inga bostadslån.
Jag lämnade en mycket fin etta i ett Akeliusägt hus, med ett originalkök från 30-talet med stora, platsbyggda köksluckor som nådde ända upp i taket, riktigt trägolv och ekparkett i fiskbensmönster för dryga tretusen i månaden. När männen från firman kom in för ta mått för det nya, av Akelius standardiserade köket fick jag hålla ilsketårarna tillbaka. Det kändes som ett övergrepp i det fina lilla köket som jag älskat. Hela huset genomgick denna renovering, bit för bit.
Jag hade hela tiden känslan av de höll på med att försöka sminka en gris, eftersom så mycket annat samtidigt missköttes, till exempel var det lätt att slita upp porten till trapphuset och det var inte ovanligt att det låg någon som sov ruset av sig i trappen som vi fick kliva över när barnet skulle följas till skolan och huset hade många familjer med stora sociala problem. Det var krossade rutor i parti och minut som ingen plockade upp skärvorna från, det var rökning och fimpar i tvättstugan, bråk i lägenheterna och sopberg bildades på gården. Jag hittade flera gånger länsade handväskor i trappen, ingen plockade upp hundskiten och gårdsplanen bestod enbart av sprucken asfalt.
Jag står även i Akelius egen bostadsförmedling och får annonser när något är ledigt. Tyvärr börjar de uppgraderade tvåorna på åttatusen i månaden och treorna ligger på omkring tio, elvatusen till hur dyrt som helst. Det går inte. Jag har ensam vårdnad om en 12-åring som behöver ett eget rum, så en tvåa med dörr mellan rummen är nödvändigt och kanske vågar man drömma om en trea, ett kök man kan stänga dörren till, ingen öppen planlösning mellan vardagsrum och kök som är det nya heta i trångboddheten men otroligt opraktiskt och otrivsamt.
Jag är beredd att flytta ut från centrum, faktiskt är det precis vad jag längtar efter, men drömmen om ett boende som ”alla andra har” har är full av förhinder.
Åter till den allmänna bostadskön där jag nu kommit fram så pass att jag får gå på visningar: Samtliga lägenheter som ligger ute ger minst en dubbel hyra om man har en lägenhet man själv måste säga upp med tre månaders uppsägningstid. Jag har alltså upptäckt att det inte bara är pris och läge som är viktigt att notera i annonsen, utan även datum för inflyttning. Det kan nämligen bli en, och upp till så många som tre, dubbla månadshyror vid inflyttning. Till detta tillkommer såklart hyra av flyttbil. Ja, och flyttgubbar också eftersom jag inte känner någon som jag skulle kunna fråga om hjälp att bära. Det blir några tusen till. Vet ärligt talat inte hur det ska gå till med min inkomst som ofta understiger existensminimum.
Att direkt höra av sig till fastighetsförvaltare är inte att tänka på. Med den hårda konkurrensen är jag chanslös, jag har ju inte en anställning, ingen lön att komma med och ingen i sikte heller.
Många som tror sig vara hjälpsamma kommer ofta med det käcka förslaget att jag ska anmäla mig till de privata bytesförmedlingar som finns, där hyresgäster kan byta sinsemellan och till och med få till triangelbyten för att få tag på just den där drömlägenheten de längtat efter. Jag har försökt och förnedringen det innebar när jag var den i byteskedjan som blev nekad att ta över kontraktet till lägenheten jag försökte byta mig till på grund av avsaknad av just lön och fast arbete, avhåller mig från att utsätta mig för detta igen.
Tittar även på Blocket och hittar några radhus och liknande utanför stan som verkar fina och hyrs ut av privata ägare. I annonserna så står det att vill ha barnfria hyresgäster med fast anställning som helst veckopendlar och som kan och vill ställa upp på att fixa huset vid behov och som givetvis inte har någon hund. Alltså, absolut inte jag.
/Jenny K Lundgren
Vi har rätt till bra sjukvård
Publicerat: september 8, 2017 Sparat under: Bemötande, Delat beslutsfatttande, Diskriminering, heldygnsvård, Jimmie Trevett, makt, Psykiatri, Schizofreni, Vård Lämna en kommentar
Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.
Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.
I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.
Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!
Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.
Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.
Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Älskade, hatade samhälle
Publicerat: mars 8, 2017 Sparat under: Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska 3 kommentarer
Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?
Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.
Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.
Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!
2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.
Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.
Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.
/Paulina Tarabczynska
Personligt ombud är en funktionsrätt
Publicerat: december 15, 2016 Sparat under: Diskriminering, Fredrik Gothnier, Personligt ombud 1 kommentarPersonligt ombud (PO) är en insats man kan söka om man har 
en psykisk funktionsnedsättning. Får man problem med myndigheter, faller mellan stolarna eller har svårt att föra sin talan kan man söka tjänsten. Insatsen är viktig för många, och en persons livssituation kan få en drastisk ändring mot det sämre om man inte kan hantera myndigheterna rätt. (Man riskerar att stå utan försörjning, ha svårt att betala hyran och i värsta fall bli hemlös). Kort sagt är personligt ombud en insats som inte ska underskattas.
Trots det så är personligt ombud en insats som Stor-Stockholms kommuner har skurit ned på de senaste åren. Jag vill som medlem i RSMH påstå att det finns fler personer som behöver personligt ombud än vad det finns resurser till. Det finns personliga ombud som har kö eller som tvingas tacka nej till klienter på grund av att de inte kan ta emot alla. Med stora konsekvenser för den sökande.
Vi har i Sverige en lagstiftning där svensk lag gäller, men där också FN:s konventioner ska beaktas i tillämpningen. Sverige har accepterat FN:s konvention om funktionsnedsättning. Där står bland annat att personer med psykisk funktionsnedsättning ska ha rätt till tillgänglighet i samhället, på lika villkor som andra.
Beakta följande problem: Tänk dig att du har en psykisk funktionsnedsättning som gör att du måste ha kontakt med sex eller sju myndigheter. (Till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunen, landstinget). Tänk vidare att du på grund av din psykiska funktionsnedsättning inte klarar av dessa myndighetskontakter. Är det då samhället eller individen det är fel på?
Om personligt ombud kan hjälpa dig med myndighetskontakter så att du får ett drägligt eller bra liv – bryter i så fall inte kommunerna mot vad som står i konventionen om funktionsnedsättning om de inte tillhandahåller PO? Man kan därför tala om att människor med psykisk funktionsnedsättning diskrimineras då de inte får resurser att ta del i samhället!
Ett nytt begrepp i Sverige är termen funktionsrätt. Den innebär bland annat att tillämpa konventioner om mänskliga rättigheter i praktiken. Att ha tillgång till personligt ombud borde vara en funktionsrätt, enligt ovanstående resonemang.
Att diskriminera människor med psykisk funktionsnedsättning som behöver personligt ombud, strider mot konventioners syfte. Hur lång tid ska det ta innan tanken bakom konventionen tillämpas i gällande lag? Är det verkligen konsekvent att fortsätta dra in på personligt ombud?
Nej, fram för fler personliga ombud! Vi kräver vår funktionsrätt!
/Fredrik Gothnier
Till politikerna i Västernorrland!
Publicerat: juni 3, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Diskriminering, Kvalitet, PRIO, Resurser inom psykiatrin, Västernorrland | Tags: psykisk ohälsa 2 kommentarer
Hur prioriterar politikerna egentligen psykisk ohälsa?
Kristina Mårtensson är chef för vuxenpsykiatrin i Västernorrlands landsting och menade i en artikel i veckan att det finns risk för undanträngningseffekter för oss med svårare psykisk ohälsa på grund av för små resurser. Inte minst många kvinnor har ju länge upplevt detta faktum. Det blir svårare och svårare att få kvalificerad hjälp när man är bipolär eller schizofren, eller har psykoser eller djupa depressionsperioder. Vi känner oss värdelösa och svikna av vården när vi inte kan få den hjälp vi behöver för ett värdigt liv. Det finns många som i det läget försöker ta sitt liv och många av dem är dessutom mycket unga. Schizofreni debuterar till exempel i tonåren och upp till 40-årsåldern. En samordnad vård, psykiatri och socialtjänst saknas allt för ofta – den som har vi rätt till om vi ska orka leva någorlunda som alla andra.
Jag säger inte att det är fel att man utreder ADHD och andra neuropsykiska funktionsnedsättningar eller att den som drabbas av utmattningsdepression får hjälp. Alla har rätt till en värdig och relevant vård. Men det är fel att de skickas till specialiserade psykiatrin när många, som Mårtensson påpekar, bör ges stöd på vårdcentralerna. Vi som behöver kvalificerad psykiatrisk vård riskerar att trängas undan och isoleras ytterligare och inte få den handledda individuella samordnade planen att fungera i vår vardag och helgdag. Det minskar resurserna till oss med svårare symptom.
Är politikerna i landstinget Västernorrland medvetna om att vi nedprioriteras på grund av spardirektiv inom verksamheten? Tycker de verkligen att det är rättvist? Och ger man en jämställd vård på lika villkor med tanke på att flest patienter inom psykiatrin är kvinnor? Strider inte det här mot FN-konventionen, prioriteringsutredningen och svensk lag? De nya pengarna från PRIO (Plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa) som kommer via regeringen kan inte ersätta de pengar man tidigare har lagt på vården. Ni politiker sviker oss kvinnor och medborgare i Västernorrland. Vi är också skattebetalare och vill ha en vård på lika villkor.
/Anne-Sofie Höij
Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Förbättra systemet med gode män
Publicerat: maj 13, 2016 Sparat under: brukarinflytande, Diskriminering, ekonomi, Jimmie Trevett Lämna en kommentar![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.files.wordpress.com/2015/03/nybild8a.jpg)
I början av maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning som tog upp att gode män hade förskingrat sina klienters pengar. Det är inte första gången detta belyses och det är bra att det uppmärksammas. Många av RSMH:s medlemmar har gode män och det är inte acceptabelt att ha ett system som inte fungerar.
Gode män kan vara oerhört viktiga för att få vardagen och privatekonomin att fungera, och det finns en hel del bra gode män. Men det behövs ett fungerande system som sätter dit de som är dåliga. Det går inte att se mellan fingrarna när man anar oegentligheter, bara för att det råder brist på gode män och att man är rädd för att färre skulle söka sig till uppdraget, vilket Sveriges kommuner och landsting, SKL:s förbundsjurist antyder, enligt SVT.
Kriminella handlingar ska alltid anmälas. Att det inte görs får en att ana att det handlar om diskriminering. Personer med psykisk ohälsa blir helt enkelt inte trodda på i lika hög grad som andra. För i vilka andra sammanhang skulle det vara okej att stjäla en halv miljon kronor från en annan människa utan att detta utreds?
Ledarredaktionen på Dagens Nyheter gör rätt i att efterfråga ett annat system, men frågan är om systemet i Finland, vilket Liberalerna efterfrågar, är det rätta. Enligt RSMH:s systerorganisation i Finland finns flera svagheter med att professionalisera de gode männen, såsom att den mänskliga kontakten försvinner och att staten blir tvungen att anlita vinstdrivande företag, vilket kan bli dyrt (se artikeln på sid 15 i Revansch från 2014) .
Men oavsett vilket system man väljer behövs det göras förändringar. När gode män tar pengar av sina klienter är det kriminella handlingar som ska anmälas. Det måste finnas en trygghet och rättsäkerhet för dem som har gode män och de gode männen bör ha en vettig utbildning så att de kan sköta uppdraget.
Det är helt enkelt inte acceptabelt att fortsätta att ha det som idag. I arbetet för att förändra systemet behöver brukarorganisationer såsom RSMH vara med.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH
Jämlik hälsa på ojämlika villkor
Publicerat: maj 11, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ECT, Hannes Qvarfordt, Medicin, Vårdplatser 33 kommentarer
Regeringens kommission för jämlik hälsa har kritiserats av RSMH för att den inte specifikt granskar situationen för den hälsomässigt mest diskriminerade gruppen i vårt samhälle: människor med psykisk ohälsa. Det finns mycket goda skäl för kritiken, eftersom hälsan hos dessa människor hotas på flera för gruppen unika sätt. Jag skall peka på tre av dem.
1. Den idag helt dominerande behandlingsformen inom psykiatrin – utöver den på annat sätt riskfyllda behandlingen ECT – är medicinering med psykofarmaka. Det är numera väletablerad kunskap, att flertalet psykofarmaka påverkar aptit, ämnesomsättning och mättnadskänsla på ett sådant sätt, att behandlade patienter ofta går upp i vikt mycket kraftigt. Det skapar i sin tur grund för så kallat metabolt syndrom, som kan sägas vara ett förstadium till den diabetes, som leder till många patienters förtida död. Övervikten blir dessutom i hög grad ett hälsopåverkande, socialt stigma, som de behandlade patienterna konstant tvingas leva med i sin vardag.
2. Det är inte bara en välbekant erfarenhet för de flesta med psykisk ohälsa, utan dessutom ett i studier belagt fenomen, att man får sämre bemötande och sämre vård för sina somatiska åkommor, om det framkommer att man har haft kontakt med psykiatrin. En mindre andel människor med psykisk ohälsa, än hos den övriga befolkningen, erbjuds till exempel relevanta åtgärder mot cancer och hjärt-/kärlsjukdomar.
3. Den andel av landstingens sjukvårdsanslag, som tilldelas psykiatrin, har under många år minskat i relation till anslagen till den somatiska vården. Relativt sett har därför vårdinsatserna för människor med psykisk ohälsa minskat, trots att det samtidigt är den mest växande patientgruppen. Resultatet har blivit en förskjutning mot färre vårdplatser, kortare vårdtider och billigare behandlingsinsatser. Mer av läkemedel och ECT, med allvarliga biverkningar, och mindre av psykoterapi och psykosociala insatser.
Om inte regeringens kommission för jämlik hälsa inser och tar hänsyn till, att situationen för människor med psykisk ohälsa är unikt utsatt, kommer den att misslyckas med sin uppgift att hitta vägar till en mer jämlik hälsa hos befolkningen.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.