Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?

Tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning behöver inte i sig vara alltför komplicerat, men lätt och billigt har det aldrig varit. Härav de pinsamma långbänkar och segdragna utredningar som de senaste decennierna präglat frågan på svensk botten. I internationell och europeisk rätt har dock mycket skett de senaste åren för att säkerställa tillgänglighet då man sett detta som nyckeln till att fullt ut kunna ta andra medborgerliga och mänskliga rättigheter i anspråk för människor med funktionsnedsättning.

Nu har till slut proppen lossnat även i det svenska tillgänglighetsarbetet och den svenska regeringen spurtar för att komma ikapp våra europeiska grannländer när det gäller adekvat lagstiftning för att värna det konkreta innehållet i medborgerliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. RSMH med flera inom funktionshinderrörelsen har med rörelse och befrielse noterat att hjulen, nästan ett halvt decennium efter det att  promemorian Bortom fagert tal
(Ds  2010:20) lagts på regeringens bord, börjat röra sig.

Men, de forcerade förslag som regeringen nu presenterat har som lagrådet öppet påpekar en del inneboende svagheter. Dels finns märkligt omfattande undantag (läs: kryphål) för de omständigheter som ska föranleda att bristande tillgänglighet inte skulle vara lagstridigt jämte förslagens huvudregel och dels har man måhända överarbetat exemplifieringen av fysiska funktionsnedsättningar och i vilken kontext funktionshinder kan förutses jämfört med vid psykiska funktionsnedsättningar.

Efter snart 50 år som föreningsdemokratisk organisation har RSMH ackumulerat en del kunskap om var det svenska samhället skaver i tillgänglighetsfrågan för människor med psykiska funktionsnedsättningar.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som i samhället står till buds för den med psykiska funktionsnedsättningar borde vara mer tillgängliga, inte minst genom möjlighet till konkret individanpassning, och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi eller ekonomiska prioriteringar. Särskilt allvarlig är därför lagrådets kritik av de kryphål i lagen regeringens förslag lämnar när det gäller verksamhetsutövares ekonomiska situation eller civilrättsliga förpliktelser genom avtal eller motsvarande.

När det gäller att, genom exemplifieringar i såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren, tydliggöra de gränssnitt och förutsättningar som för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar riskerar att resa funktionshinder är, precis som lagrådet påpekar, regeringens underlag en smula torftiga. Men, detta är heller inte alltid helt lätt att översiktligt och pedagogiskt illustrera. Det kanske främsta tillgänglighetshindret för människor med psykisk ohälsa rör emotionella svårigheter: rädsla, ångest, självförakt osv. där motpartens kunskap, kontinuitet och bemötande kan vara avgörande för att inte tillgänglighetshinder ska uppstå. Men, psykisk ohälsa kan också i vissa fall leda till nedsatt kognitiv förmåga vilket ställer ytterligare krav på utformning av adekvat tillgänglighet.

Ett försök till illustration, utifrån frågan om hjälpmedel, har RSMH gjort för något år sedan. En spännande parantes är annars vår pågående samverkan med Funka Nu AB (inom ramen för deras forskningsuppdrag kring tillgänglighet) i syfte att på ett strukturerat sätt belysa tillgänglighetsfrågorna ur perspektivet psykiska funktionsnedsättningar.

En fristående grupp professionella i det allmännas tjänst med motsvarande insyn är annars givetvis de Personliga Ombuden i Sverige. Tyvärr har de senare haft svårt att få föra fram sin konstruktiva systemkritik på nationell nivå utan främst hänvisats till kommunala arenor vilket påtagligt utarmat den övergripande diskursen om tillgänglighet för människor med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH