Dalta inte med mig

Porträtt Caroline Nilsson

Tro på människan, ge den chanser och förutsättningar och möjligheter att lära, låt den få prova på, misslyckas och få prova igen. Lyssna (inte bara höra) på den vid behov, men dalta inte med den och klappa inte den på huvudet. Misstro den inte heller. Tro inte att den är mindre vetande och anse absolut inte att den är mindre värd bara för att den har npf-diagnos, psykisk ohälsa eller liknande. 

Ovanstående skriver jag med bakgrund av vad jag har varit med som sedan barnsben i olika situationer. Som barn ansågs jag ofta vara udda och var ganska blyg, så det var lätt att ”platta till” mig. I vuxen ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Det var en lättnad för mig, jag förstod varför jag ibland fungerade annorlunda än de flesta andra människor och det underlättade för att få rätt hjälp, men vägen är sällan spikrak… Kunskapen om diagnosen är fortfarande bristfällig och följden blir då att folk tror att jag inte kan vissa saker bara för att jag har en diagnos. En del vet inte hur de ska bemöta mig, vilket även beror på att jag är väldigt svårläst och ibland uppfattas jag nog som arrogant. Men, så är inte fallet. Däremot blir jag obekväm i stora grupper och har vissa svårigheter med ögonkontakt på grund av diagnosen, inte minst bland folk jag inte känner.                                                 

Jag har svårt för en del av det som gemene man har lätt för, men är bra på vissa saker som många andra är mindre bra på. Aspergers syndrom handlar inte om nedsatt intelligens, snarare är vi ibland mer intelligenta än gemene man och vi har förmågor som andra saknar, till exempel är vi duktiga på att säga det vi menar, och mena det vi säger, det vill säga att vi sällan lindar in saker. Vi är också bra på att se detaljer. Det vi har svårigheter med är bland annat det sociala samspelet.  

Tyvärr är dagens samhälle ganska fyrkantigt, upplever jag. Det finns en massa oskrivna regler och normer som alla förväntas följa och gör man inte det så anses man ofta udda, besvärlig, etcetera. Jag tror på ett ännu mer tillåtande samhälle där alla har ett värde, en plats och en uppgift. Ett bra exempel på det är Fontänhus som finns för folk med någon form av psykisk ohälsa. Jag är medlem i och arbetstränar på ett Fontänhus. Alla hjälps åt, alla är viktiga och alla har en uppgift. De enda kraven är att man är medlem, vilket är kostnadsfritt och varar livet ut, och att man är drogfri när man vistas där.  

Jag tycker det är ganska tråkigt om alla är nästan likadana och inte vågar sticka ut. Oliktänkande berikar och det blir lite färggladare med de som vågar sticka ut både vad gäller utsidan och insidan. Tänk Pride till exempel – alla möjliga färger och stilar och så vidare. En vanlig (grå) dag är det ganska tråkigt och se att det flesta människor är mörkt klädda, ofta i svart. 

Låt oss våga hoppas på ett ännu mer inkluderande samhälle! 

/Caroline Nilsson 


Sommarens ledighet ger blandade känslor

Det är tid för sommarlov och semester och det är blandande känslor kring så lång ledighet. 

Jag har en tonårsson med diagnoserna adhd och autism. Han skulle gladeligen sitta inne och spela hela dagarna om ha fick det. Att få ut honom i friska luften är en kamp. Den orkar man inte alltid ta. Jag är orolig för hur sommarlovet ska bli för honom. Att sitta inne en hel sommar är inte bra för någon. Alla behöver frisk luft och rörelse.  
 

Min yngsta son är tvärt emot sin storebror, han skulle kunna vara ute jämt och han vill alltid att saker ska hända. Han är väldigt rastlös och har energi som skulle kunna försörja en hel stad med el. Det är inte alltid vi andra i familjen orkar med hans tempo och hans krav på aktiviteter.  

Min man behöver mycket tid för vila och återhämtning. Han klarar av ett visst mått av social samvaro, sen har han behov av att vila och vara själv. Han har tre tunga diagnoser som gör att han inte orkar.  Familjen är det han prioriterar att ha energi till. Men även han vill göra andra saker ibland och då räcker inte energin till allt.  

Vi är en familj med flera olika behov och viljor.  Det kan bli en del utmaningar att få till aktiviteter som passar alla.  Jag själv vill gärna ha lugn och ro för att få återhämtning. Det ska vara en bra mix av vila och aktiviteter.  

Jag hoppas verkligen att sommaren kan bli bra för hela min familj, att vi kan kompromissa och komma överens om hur vår sommar ska vara.  Vi är en superfamilj och vi fungerar bra om vi jobbar som ett team.   

Glad sommar till er alla och hoppas ni får den sommar ni önskar, oavsett om ni vill ha avkoppling med sol och bad eller massa upplevelser! 

//Lindha Holmqvist 


Våga vara ego

Jag läste ganska nyligen om Maria Mandelmann och hennes relation till maken Gustav. Han har bipolär sjukdom precis som min man har.  
Jag kände igen mig så mycket i det hon berättar. Bipolär sjukdom går i skov och det gäller att hänga med i svängarna.  I de maniska faserna händer det mycket saker och i de depressiva faserna är det ett stort mörker.  Precis som Marie och Gustav har jag och min Thord stark kärlek till varandra och vi möttes i unga år.  

Bipolär sjukdom är en anhörigsjukdom som påverkar mig jättemycket. Att se sin livskamrat lida är svårt. Att höra honom säga att han känner sig som en belastning gör ont i mig. Att hänga med genom maniska perioder och depression är svårt, jag vet aldrig riktigt hur hans sinnelag är från dag till dag. Jag rättar mig mycket efter honom och hans mående. Det styr familjen helt omedvetet.  
Det som kan vara positivt är att han är så medveten om sina svårigheter och är villig att förändra det som är fel.  

Vår styrka är vår starka kärlek och att vi strävar efter att jobba som ett lag. Vi försöker nyttja varandras styrkor på ett bra sätt som gynnar vår familj.  

Jag har lärt mig genom årens lopp att våga vara ego ibland. Att göra saker för mig själv och fylla på min energi. Det gör mig till en bättre fru och en bättre mamma.  
Även Marie Mandelmann har insett vikten av att göra saker på egen hand.  

VÅGA VARA EGO! 

//Lindha Holmqvist


Vikten av att förstå mig själv

Jag har i många, många år jobbat med min personliga utveckling. Trots det är det först nu den sista och viktigaste pusselbiten hamnat på plats. Efter att ha läst en bok förra helgen av en person med samma diagnos som jag – Aspergers syndrom – lärde jag mig något nytt, hade ingen aning om det trots att jag haft diagnosen i fjorton år. Boken heter B-laget och är skriven av Freddot Carlsson-Andersson. Det jag lärde mig från boken var att hos personer med Aspergers syndrom är delar av hjärnan överaktiv, amplifierad och överkänslig för yttre stimuli. Vi uppfattar omvärlden mer intensivt än andra människor. Då är det inte sällsynt att för att skydda oss mot överstimuleringen, genom att dra oss undan, stänga omvärlden ute och sluta oss och drar oss tillbaka på ”ett autistiskt vis” och då kan man ju uppfattas som känslokall och oempatisk. Men, enligt Intense world theory kan det vara precis tvärtom. Neurologen Henry Markram tog fram mer kunskap när hans son diagnostiserades med autism. Han och hans fru Kamila arbetade då fram teorin som rakt översatt betyder intensiv världsteori. Ett sätt att förklara teorin på är följande; personer med autism/Aspergers syndrom upplever världen på ett extremt sätt. De uppfattar den så intensivt att det kan bli svårt eller outhärdligt. Det känner jag verkligen igen mig i. Teorin kan förklara följande; sensorisk överkänslighet, stimulering och självskada som hanteringsmekanismer, intensiva känslor, inklusive svår ångest över andras smärta och härdsmälta, samt ökad rädsla. Samtliga utom självskada och svår ångest över andras smärta känner jag verkligen igen mig i och stöter på dagligdags, möjligen är härdsmälta något mer sällsynt hos mig. Det blir helt plötsligt ännu tydligare för mig varför jag har så svårt att sitta bland andra människor och arbeta och koncentrera mig samt blir väldigt trött av för mycket sociala intryck och inte kan delta i vissa aktiviteter på grund av det. Mingel, After work, shoppingcenter och arbetslandskap till exempel är jättejobbigt för mig och jag kan bara vistas där korta stunder, helst inte alls. Bland annat bibliotek och hemmets lugna vrå med en ”god” bok är däremot fantastiskt och fridans i mörkret där vi bara ser varandras siluetter. 

Denna teoris vara eller icke-vara diskuteras fortfarande till viss del, fast den kan hjälpa människor att bättre förstå och acceptera sig själva och dem de umgås med hävdas det och det tror jag helt klart på. 

”Äntligen föll den sista pusselbiten på plats”

Jag började fundera mer på varför jag ibland reagerar så snabbt och så starkt och och har så svårt att släppa när någon säger emot mig eller säger något taskigt eller när jag har gjort det själv. Jag känner negativa känslor väldigt starkt, har innerst inne en stark empatisk förmåga och kan ibland känna positiva känslor ganska starkt. Dessvärre kommer mina positiva känslor sällan fram, de negativa tar tyvärr ofta överhanden, inte minst ångesten. Ständigt snurrar tankarna i mitt huvud och ibland funderar jag både djupt och länge på saker och ting. Visst jag har en otrygg ambivalent anknytning och det gör det svårt för mig bland annat känslomässigt gentemot andra människor. Ju närmare relation, desto svårare. Men det är inte hela sanningen. Jag har länge förstått att något mer låg bakom, men inte vad. Trots olika åtgärder, strategier, kurser, föreläsningar, mycket samtalsterapi och naturligtvis kompromisser med andra människor, det är ju och ta som gäller här i livet, så har livet ändå inte fungerat fullt ut för mig, särskilt inte i sociala relationer i olika situationer och sammanhang. Nu äntligen föll den sista pusselbiten på plats tack vare boken och jag förstår ännu bättre varför jag fungerar som jag gör och måste sluta att stressa mig själv, oftare låta mig tänka efter innan jag handlar och inte tvinga mig att göra saker jag varken måste eller har lust till, inte delta i lika många sociala sammanhang och inte låta andra stressa mig, vilket händer ibland. En annan viktig sak och det tror jag att jag har gemensamt med många – att mer noggrant tänka efter vad jag lägger min energi på, fokusera på människor som jag mår bra av att umgås med och som ger mig energi, inte tar energi, och välja mina strider. 

Jag finner att Aspergers syndrom och högkänslighet, eller sensorisk bearbetningskänslighet som det egentligen heter numera,  är väldigt lika varandra och jag kan faktiskt inte finna några tydliga olikheter vad gäller känslighet, bearbetning av information och sociala intryck/stimuli, och så vidare. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Jag ser ofta detaljer tydligare än andra, vilket både högkänsliga och personer med Aspergers syndrom brukar göra. Vid båda tillstånden fungerar hjärnan lite annorlunda och vi blir lättare överstimulerade och utmattade än gemene man. Det viktiga är inte vad det beror på utan att jag har blivit mer medveten om hur jag fungerar och vad som är viktigt för mig och ta fasta på det, men hursomhelst vet jag att jag har Aspergers syndrom eftersom jag har problem inom flera områden, som finns för kriterierna för  den diagnosen. 

Nedsatt empatisk förmåga är en myt

Det ska också tilläggas att det är en seglivad myt att personer med Aspergers syndrom har nedsatt empatisk förmåga. Vi har inte nedsatt empatisk förmåga. Det svåra ligger i att sortera bland intrycken. Exempelvis att förstå betydelsen av en annan människas känslouttryck och därmed vilken reaktion som förväntas. För många med Aspergers syndrom är det lättare att tolka uttryck för sorg och ilska om de visas med ord och inte med kroppsspråk och tårar. Med andra ord – det är inte medkänslan som saknas utan sätten att förstå och förklara det på. Dock är det inte så för mig, jag förstår för det allra mesta andra människors känslouttryck även om de inte uttrycks i ord, trots min diagnos. 

Jag gör nu lite av en omstart. För några veckor sedan strök jag en massa saker ur fickalmanackan, även roliga saker, men som tar för mycket energi och skrev in det viktigaste i väggalmanackan och kastade sedan fickalmanackan. Det känns bra, men till viss del motigt. Jag vill så mycket, men orkar inte lika mycket, vilket är jobbigt och lite av en sorg. Nu gäller det att jag tar små, små steg och bara göra det jag absolut måste och saker som jag mår bra, vilket är nyttigt för mig ur flera synvinklar, till exempel så kommer det på köpet att jag lägger märke till fler små trevliga detaljer, lite av mindfulness rentutav. Också arbetsprövar jag två timmar varje vardag på ett Fontänhus helt efter min ork och förmåga. Där får jag hålla på med det jag trivs allra bäst med – skriva i olika former. Förut har jag också strukit saker ur fickalmanackan, men fyllt den lika fort igen.. Denna gång blir det inte så! Takten på min personliga utveckling behöver saktas ner. Min hjärna orkar inte processa mer tung information i form av faktaböcker, etcetera en tid framöver. Jag behöver bygga upp mig lite igen och inte minst bygga upp min självkänsla och öva på självmedkänsla.  

Äntligen känns det som att jag på riktigt kan komma framåt utan att ständigt vara stressad  över att inte hinna med allt jag ”måste” göra och lär må bättre då jag blir snällare mot mig själv, ännu tydligare kan förklara på en arbetsplats varför jag behöver sitta avskilt alternativ att man avgränsar med till exempel en skärm och verkligen återhämtar mig mellan varven genom att göra lugna aktiviteter som till exempel läsa och färglägga i målarbok, med mera. Och fortsätta blogga naturligtvis, gå på dramakurser eller rentav genom att ”bara” vila på yogamattan. Jag har gjort det förut bortsett från att vila på yogamattan, men då ofta med en massa stressande tankar i huvudet och i min enfald trodde jag det blev avkoppling, men det är en sanning med modifikation. Det är inte bara kroppen som behöver vara här och nu och vila utan även tankarna. Viktigt också för alla människor att mer försöka fokusera det positiva och ofta menar människor inget illa även om det kan verka så. 
 

Var rädd om dig! 

 
/Caroline Nilsson 


Vår familj fungerar när vi arbetar som ett lag

Jag är ankaret i vår superfamilj.  Vi är ett lag där jag är lagkapten och styr. Utan mig skulle det inte fungera alls.  
Snart är det dags för vår yngsta son att påbörja en utredning på bup. Vi misstänker att han har adhd.  
Om det visar sig vara så är jag den enda i familjen som inte har några npf-diagnoser.  Min make tillika barnens pappa har bipolär sjukdom, ast och adhd, vår äldsta son har adhd och ast.  
Det är inte lätt att vara den förälder som förväntas vara stark och stå upp för familjen.  Men på något märkligt sätt fixar jag det.  
Med bra rutiner får vi vardagen att fungera.  
Jag ser också en styrka i att våga be om hjälp när det är svårt.  
Att ha en superfamilj är inte lätt, vi fungerar inte som alla andra. Vi måste hitta vårt sätt att hantera vardagen och det som sker omkring oss.  
Vår familj, vårt team, kan fungera riktigt bra när vi arbetar som ett lag.  
Med hjälp utifrån hittar vi våra styrkor och blir påminda om man vad som är viktigt i livet.  
Jag och min man har levt ihop sedan vi var tonåringar. Vi känner varandra utan och innan. Ändå upptäcker vi nya sidor hos varandra hela tiden. Det kommer kriser genom livet som vi måste hantera och ta oss igenom.  
Det är så lätt att glömma bort att vårda varandra och förhållandet, speciellt när man har barn med npf. 

//Lindha Holmqvist 


Vi måste våga prata om psykisk ohälsa 

Caroline Nilsson porträtt

Något jag brinner för är personlig utveckling och psykisk (o)hälsa. Tyvärr tycks den öka, inte minst under pandemin som tråkigt nog INTE är över ännu. Det som jag tycker både är konstigt och lustigt är att det än idag är mer accepterat att prata om fysisk ohälsa än psykisk ohälsa. Det har blivit mycket bättre med åren, men vi har en lång väg kvar att vandra. Därför tycker jag att det är av yttersta vikt att lyfta ämnet och prata om det i olika kanaler, till exempel på sociala medier och i olika konstellationer. Jag har valt att blogga hos RSMH eftersom de lyfter dessa frågor på ett kraftfullt och bra sätt, finner jag. 

Själv lever jag med Aspergers syndrom, vilket är en lindrig form av autism. Nu finns inte den diagnosen längre, idag heter det autism nivå 1. Ändringen kom 2015. Jag tror inte enbart namnet ändrats utan även diagnoskriterierna till viss del, men jag är inte säker. Hursomhelst har jag fortfarande Aspergers syndrom – jag går efter det resultat jag fått på papper, det vill säga mitt diagnosutlåtande. 

Hos personer med Aspergers syndrom är hjärnan annorlunda kopplad, INTE felkopplad och vi har ett annorlunda sätt att tänka och fungera på, INTE ett felaktigt sätt. 
För mig innebär Aspergers syndrom vissa svårigheter i socialt samspel och kommunikation och har ibland svårt att se saker ur andras perspektiv. Dessa problem har (i stort sett) alla med denna diagnos. Vidare är ibland förändringar jobbiga för oss med diagnosen. Annat som är svårt är att se helheter, konsekvenser och sammanhang och vi kan vara lite rigida i vårt tankesätt. Det finns fler tillkortakommanden i och med diagnosen, men de upplever jag att jag inte har och kan inte så mycket om, så jag lämnar jag det därhän.  

Orsaken till diagnosen är framförallt ärftlighet, men det kan även finnas andra orsaker. Om komplikationer vid förlossning är en av dem finns det olika uppfattningar om hos dem som är insatta. 

Trygghet, förståelse, tydlighet, veta vad som ska hända och minimalt med stress är A och O för att vi med någon form av autism ska fungera i vardagen och orka i längden. 

När jag nyligen fått diagnosen 2007 ville jag inte vara så öppen med den, men med åren har jag blivit alltmer bekväm med att berätta att jag har den och idag förstår jag vikten av att berätta då kunskap om den är så viktig och kan jag hjälpa någon annan genom att berätta blir jag bara glad eftersom okunskapen om Aspergers syndrom tyvärr är stor.  

Många som har Aspergers syndrom har även ADHD. Diagnoserna är snarlika och överlappar varandra till viss del. Jag har tack och lov bara Asperger. Autismspektrumtillstånd, Ast, ADHD, Tourettes syndrom och några diagnoser till går under NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Förr i tiden sa man handikapp, sedan funktionsnedsättning, därefter funktionshinder. Idag säger man oftast funktionsvariation, vilket jag tycker är ett bra ord. Det är just en variation av funktion vi har. 

I perioder har jag även drabbats av depression på grund av att framförallt jag själv, men även omgivningen ibland ställt för höga krav på mig och jag har dukat under. När man har en autismdiagnos tror jag det är lättare att få depression än för en person utan diagnoser. Man är ganska skör från början. Båda diagnoserna går under psykisk ohälsa. 

Ett litet tvärt kast kanske, men i alla fall – i dagens samhälle är många ensamma och ännu värre blev det i pandemin och ofta ännu mer kännbart vid högtider inte minst julen som vi ju står inför nu igen. Svårast är det nog för många äldre och för oss som lever med psykisk ohälsa. Det är ofta svårare för oss med någon form av autism att bilda ett kontaktnät än för gemene man. Dels beroende på svårighet med socialt samspel och kommunikation, dels beroende på en del människors skepsis och oförståelse. Dessutom är det ofta svårare för oss att få och behålla ett arbete på grund av faktorer såsom vår diagnos och därmed problematik, den stora okunskapen om autism inom arbetslivet och de arbetsmarknadsåtgärder som finns behöver förbättras och troligtvis förändras. Det pratas betydligt mer om ADHD idag än för några år sedan, vilket är bra. Tyvärr belyses inte autism lika mycket, enligt min mening. 

Och ovanpå det så har vi julen. Jag tycker inte precis om den bland annat för att det är så upphaussat, vissa affärer börjar med julsaker i slutet på september och det är en massa förändringar. Det innebär stress för mig och det har jag svårt för liksom många andra som lever med psykisk ohälsa. Däremot tycker jag om alla ljus som lyser upp både utom- och inomhus från november och ända fram till januari/februari. Det är så mysigt när jag tar en promenad och ser alla tända ljus, då känns det inte lika ödsligt. 

I hopp om en God jul, ett Gott nytt år och ett bra 2022! 🌟 

/Caroline Nilsson 


Jag har en bipolär sjukdom

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det debatteras ganska hett just nu om huruvida man ska säga si eller så.  

Jag är bipolär.  

Jag har bipolär sjukdom.  

Jag har bipolär diagnos.  

Funktionsvariation.  

Whatever?!? 

Är det viktigaste i saken hur vi uttrycker oss? 

I denna fråga är ingenting rätt och ingenting fel vilket val av uttryck en väljer.  

Jag tycker att vi glömmer respekt och acceptans för varandra i dessa, ursäkta mej men meningslösa diskussioner.  
 

Vi talar om att bryta stigman men kan inte ens själva tala om det väsentliga utan fastnar vid uttryck …. 

Jag förstår inte den grejen.  

Personligen säger jag att jag har bipolär sjukdom, det känns bäst för mej.  

Respektera mej.  

Jag har inte fel. 

Om du väljer en annan mening.  

Fine! 

Det är inget att träta om! 

Huvudsaken är att det har samma innebörd och det har det ju.  

Jag är en ensamstående tonårsmamma och jag har bipolär sjukdom (bland annat). 

Det bipolära är för mej det svåraste tillståndet att leva med i sina olika skov.  

Bipolariteten är en stor del av mej i mitt liv.  

Men jag är inte min sjukdom! 

Det är för mej en viktig skillnad.  

Jag identifierar mej inte med diagnosen.  

Men symtomen är en stor del i min identitet.  

Ganska tidigt var kväll är min energi borta.  

Från att på morgonen ha kvittrat som en lärka och otålig på att dagen ska börja.  

Tiden går sitt varv kring uret.  

Tiden drar ner på mitt tempo.  

Till slut ger jag upp.  

Jag har inget val faktiskt.  

Jag hör många säga att ”en har alltid ett val”. 

Jag undrar vart.  

Och jag undrar hur.  

För när min ork är slut så måste jag helt enkelt lägga mej …. 

Och det gör mej oerhört ledsen.  

Att varken kropp eller knopp fixar mer.  

Det ger mej skuldkänslor.  

Skam och ångest.  

Mina barn är ute med vänner som sej bör medan jag lagt mej för natten.  

Så ska det inte vara …. 

Det borde inte vara så iaf.  

De kommer att komma hem till en dunkel och tyst lght, veta att mamma ligger redan. 

Jag vet inte vad de tänker.  

De är vana.  

De borde inte behöva vara vana.  

Men jag har en bipolär sjukdom och denna oerhörda orkeslöshet, nedstämdhet och tyvärr likgiltighet är några få av många symtom i den här sjukdomen.  

Trots att jag gör mitt bästa att ta ansvar och hålla balansen medicinskt och terapeutiskt så når iaf inte jag ända fram.  

Dessa uppåt och neråt skov kommer hos mej ändå. 

Jag är ledsen för det här.  

Men blir ju inte gladare av att grubbla på huruvida samma mening uttrycks.  

Tvärtom.  

Jag ser dessa debatter leda till verbala krig i olika sociala medieforum.  

Och jag reagerar på det med sorg.  

Jag blir ledsen.  

Ledsen över hur svårt de flesta människor har att bara acceptera och respektera att vi är olika.  

Vi tycker och känner olika.  

Ingen annan har rätten att ta min tanke.  

Att förnedra min känsla.  

Såsom jag inte heller skall pekpinna någon annan i detta.  

Det här, med all respekt är min version av min upplevelse.  

Och du har din.  

Till synes och sist handlar det ändå om samma sak.  

Vad kan vi göra tillsammans för att prata om bipolaritet för de okunniga så att vi bryter stigman? 

Hur ökar vi kunskaperna? 

Genom en dialog, ett samtal, öppenhet.  

Jag är öppen om min bipolära sjukdom.  

Även om min neuropsykiatriska funktionsvariation och min cptsd-diagnos (complex posttraumatic-stress disorder).  

Med min beroendesjukdom på detta så har jag sammanlagt en samsjuklighet.  

Samsjuklighet är något jag tror att vi måste börja upp oss om.  

Det är stort.  

Och det är viktigt.  

Aktuellt.  

Om samsjuklighet och min historia i det får bli temat för mitt nästa inlägg.  
 

Tack till er alla som läser och jag hoppas jag berört med min version.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson


Julstök och betygsångest

Lindha Holmqvist, RSMH-bloggen

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer en skolavslutning. Min äldsta son Vendel går i sexan och får till jul sitt första betyg. Han har ADHD och autism, vilket påverkar skolan mycket. Det är väldigt frustrerande att Vendel kan och vet mycket, men i skolan visar han inte sin kunskap.  Det leder till att betygen dras ner, vissa ämnen når han inte E-nivå, trots att han har förmågan. Men om skolan inte får se vad han kan så är det svårt för de att göra en korrekt bedömning av honom.  
Både vi föräldrar och hans lärare har pratat med honom så många gånger om detta. Skolan erbjuder mycket stöd och anpassningar. Men Vendel tar inte emot hjälpen. Jag vet inte vad mer vi och skolan kan göra för att nå honom.  Han är egentligen en jättesmart kille och en kunskapssvamp. Han suger åt sig kunskap i de ämnena han är intresserad av. Men sen ger inga utvecklade svar när det väl gäller. Som till exempel vid ett prov eller i diskussioner i klassrummet.  
Vissa ämnen som till exempel matte är tufft, då Vendel inte har automatiserat lilla plus/minus eller multiplikationstabellen.  
Egentligen vet jag att betyget i sexan inte är livsavgörande, men Vendels inställning till resultat är oroväckande. Han är likgiltig och vill göra så lite han bara kan.  
Han har stora drömmar för framtiden, han vill bli polis eller robotingenjör. Men om han inte presterar i skolan så kommer han inte nå sina drömmar.  
Som hans mamma känner jag en oerhörd frustration, men jag vill inte pressa honom för hårt heller.  
Vägen är inte enkel, men jag kommer aldrig någonsin sluta kämpa för min älskade Vendel.  
Nåväl, julen och det stundande jullovet kommer vare sig jag har ångest över betyg eller inte.  
Vi tar nya tag nästa år.  

/Lindha Holmqvist

Lindha är ny bloggare på RSMH-bloggen. Läs mer om henne här.


Kampen med PTSD

Bild på Ylva Kristina Larsson

Hej igen alla fina medmänniskor.
Det var ett tag sedan jag skrev här nu men följer och läser sidan självklart.

Det börjas som smått att pratas om ptsd.
Om ångest.
Om trauma.

Ett område som det behöver upplysas mer om och öka kunskapen kring.

Jag har tråkigt nog levt ett liv kantat av en mängd traumatiska händelser.
Utöver min bipolära sjukdom, adhd och beroende.
Men det var först för bara några år sedan när jag började på den beroendemedicinska mottagningen som psykologen där tittade upp på mej och undrade om ingen någonsin pratat om ptsd med mej.
”Öhhh nej. Varför skulle de?”
Inom kort förstod jag plötsligt så mkt mer om mej själv efter att få kunskap om det.
Och det är jag tacksam för.

Idag vet jag varför jag verkligen inte klarar ens vågar göra vissa saker.
Vilket skapar vissa handikapp men som jag lärt mej att gå runt.
Idag vet jag varför jag reagerar på vissa ljud, dofter, rörelser etc.
Jag vet varför jag drömmer så mkt olika mardrömmar att jag skrikandes väcker mej själv i sömnen.

Jag vet.
Men har ändå svårt att relatera.
Det är som en hemsk gammal film i repris.
En film som inte går att stänga av.
Som jag inte kan hålla nån kudde för ansiktet under speltiden.
Terror.
Och jag finner det otroligt många gånger att jag finns här idag.
Och att jag öppnar upp mina erfarenheter för att inge hopp.
Ett hopp jag aldrig kände förut.
Ett hopp jag lärt mej få känna under tiden.
Tiden med ptsd.
Kampen.

Och jag lever idag ett mer balanserat liv än jag någonsin kunnat tidigare.
Trots allt.

Det finns inga garantier för nånting.
Men just idag.
Just nu är jag starkare.
Och dessa mentala muskler tränar jag på dagligen.
Min egen mästare i kampen med ptsd.

/Ylva Kristina Larsson


Missbrukaren

Bild på Ylva Kristina Larsson
Vi har alla olika roller i livet.
Flera stycken.
”Mamma-roll”, syster, kompis, arbetsroll med mera så har vi vår fasta tillvaro, standard.
”Vad fan är hög standard?!?”
Det beror på ur vems perspektiv man ser.

Jag tänker på missbruk och beroende.
Misstänker att de flesta har en etsad ful syn av missbrukare generellt.
Utan att veta nånting om den målgruppen.
Jag har själv haft ett missbruk.
Men såg mej inte som en missbrukare.
Märkligt.
Hur ser en missbrukare ut?

Jag ville bara överleva.
Eftersom jag inte kunde leva.
Och jag levde genom olika substanser.
Överlevde.
Med livet som insats var gång.
Det tänkte jag aldrig heller på.
Jag tänkte bara ”nu”.
Att stå ut och överleva nu.
Och det gjorde jag.

Många krångliga år senare så gick ljuset upp och jag måste medge att jag klarat mej relativt bra.
Om nu nånting i ett beroende kan vara bra.
Men jag kom till insikt.
Jag såg hur en missbrukare såg ut.
Jag såg mej själv i ögonen.

Och nu sex år senare är jag en ”fri själ”.
Om jag håller mej hel och ren.
Det är ett heltidsjobb.
Så är också mina psykiatriska diagnoser och NPF problematik.
Så är också livet.
24/7 punkt nu

Det finns dolt missbruk.
Riskbruk.
Ja det brukas mycket men ingen brukar säga ett ord om detta problem.
Alla tiger skamset.
Eller dömer ovetandes.
Den här härvan måste redas ut.

Jag är mitt i att reda ut min egen härva.
Parallellt med det är min motivation att tillsammans med kommun och region nu reda ut kanske den största härvan i ämnet i ett projekt.
Ett projekt.
Där bemötande och samarbete är fokus i en personcentrerad omvårdnadsnivå.
Med brukaren i centrum.
Som det ju ska vara.
I detta fall missbrukaren.
Samsjukligheten.
Den är stor.

/Ylva Kristina Larsson