Förmynderi som metod mot stigmatisering?
Publicerat: februari 12, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Biologiskt synsätt, biverkningar, brukarinflytande, Diskriminering, Hannes Qvarfordt, Psykos | Tags: Diskriminering 3 kommentarer
Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:
Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.
Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?
I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!
Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!
Med hälsningar!
Hannes Qvarfordt
Föreningen RSMH-Livet, Göteborg
Den inbillade sjukdomen
Publicerat: februari 11, 2015 Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Psykos 6 kommentarerSom lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.
Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?
Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!
/Hannes Qvarfordt
PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.
På tal om Personligt Ombud i Syd- och Västsverige
Publicerat: januari 5, 2015 Sparat under: brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett, Personligt ombud 1 kommentar![NYbild[8]](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8.jpg)
För lite drygt 20 år sedan togs ett klokt och humant samhällsinitiativ till stöd för människor med psykiska funktionsnedsättningar genom införandet av möjligheten till Personligt Ombud (PO) genom 1995 års stora psykiatrireform. Bakom initiativet stod den samlade erfarenheten hos brukare och anhöriga i Sverige, förmedlat inte minst av RSMH och Schizofreniförbundet.
Införandet av Personligt Ombud (PO) i Sverige har inte bara räddat en del liv utan även bidragit till att många utsatta människor kunnat få en fungerande vardag och samhällets insatser kunnat samordnas mer effektivt. Det senare då inte bara till förmån för de människor vars behov tillgodosätts på ett bättre sätt utan även för det allmännas finanser då stöd och hjälp inte gått i otakt utan faktiskt tillåtits förstärka varandra i sund synergi. Med hänvisning till de svårigheter som finns att från ”utbudssidan” av samhällets stöd och service att nå och möta ofta komplexa och sammansatta behov hos människor med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning har införandet av Personligt Ombud varit en både en human och ekonomiskt effektiv reform.
Insatsen Personligt Ombud (PO) riktar sig, som sagt, till personer med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning som har behov av en samordnare för att ta till vara sina rättigheter i samhället. PO är fristående från myndigheter och arbetar istället på uppdrag av personen som har insatsen. Därmed får PO också viktig insyn i hur olika myndigheter och funktioner som ska stötta utsatta personer i samhället fungerar och ger möjlighet till insamlandet av sammanhållen konstruktiv systemkritik och bättre resursanvändning inom inte minst psykiatri och socialpsykiatri.
Ombudens arbete finansieras av kommunala huvudmän, men staten subventionerar upp till ca 2/3-delar av de individuella ombudens kostnader. År 2015 är mer än 100 miljoner kronor i statliga medel öronmärkta för Personligt Ombud. Att ombuden har en fristående ställning från psykiatri och socialtjänst och endast arbetar på uppdrag av sin klient har varit viktiga principer för verksamheten och dess framgångar.
Ombudens fristående ställning hotas, tråkigt nog, idag alltmer av nedskärningar och åtstramningar inom kommunal verksamhet som inte sällan leder till, att uppgiften som personligt ombud kombineras med andra kommunala arbetsuppgifter. I lite drygt en av fem kommuner i Sverige finns dessutom fortfarande inte tillgång till Personligt ombud (PO) för människor med psykisk funktionsnedsättning som kan ha svårt att komma fram och hamna rätt i sina vård-, stöd och myndighetskontakter.
RSMH är i mångt och mycket både stolt och nöjd med hur denna samhällsreform utvecklats. Inte minst mot bakgrund av det fantastiska arbete som många eldsjälar lagt ned genom åren och som lagt ribban högt för yrkesutövning inom PO. Det som oroar är långsiktigheten och att kommuner har ögon för nyttan i den konstruktiva systemkritik PO:s arbete innebär. Tråkigt nog finns det fortfarande vita fläckar på den svenska PO-kartan ibland annat i delar av Skåne, Västra Götaland, Gotland och Stockholm. Där har ombud till och med dragits in, trots att de till mer än hälften kan finansieras med statliga medel.
RSMH vill därför sträcka ut en hand till de kommuner som skyggar för investeringen i Personligt ombud (PO) och vi har under hösten 2014 deltagit i samtal med berörda parter i några av de berörda delarna av Sverige. Vi har full förståelse för många små kommuners ansträngda ekonomiska läge, men menar att man genom samverkan mellan kommuner, utförare, brukarorganisationer och andra engagerade ändå kan nå fram till en rikstäckande verksamhet med konkreta nationalekonomiska vinster för det allmänna.
Det är oerhört viktigt att man inte läser av behovet av PO i sig som något slags kommunalt misslyckande eller nederlag. PO är ett stöd i att göra rätt sak i rätt ordning i myndighetsdansen runt sköra och marginaliserade människor och motverka ett cementerat utanförskap i accelererande ohälsa. Vågar och vill man släppa lite på prestigen och själv-är-bäste-dräng-andan finns här både mänskliga och ekonomiska vinster att göra. Former och finansiering går att lösa om man lyfter blicken regionalt och låter goda krafter samverka. PO fungerar, därför behöver verksamheten spridas och samordnas.
Låt oss hjälpas åt att göra 2015 till året då alla Sveriges kommuninnevånare med psykisk funktionsnedsättning kan få tillgång till Personligt Ombud!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Självvald inläggning
Publicerat: november 6, 2014 Sparat under: brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, Demokrati, Fredrik Gothnier, Frivillig vård, heldygnsvård, makt, Tvångsvård, Vårdplatser | Tags: Självvald inläggning 2 kommentarer
Nu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.
Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.
Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.
Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.
Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.
Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!
/Fredrik Gothnier
Stämmer din diagnos?
Publicerat: oktober 1, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bemötande, brukarinflytande, Diagnos, Patientjournaler 1 kommentar
Det är så mycket jag inte förstår. Jag har haft flera psykiatriska diagnoser genom åren. Mitt största problem har alltid varit återkommande depressioner, men plötsligt får jag läsa i remissen från vården till socialtjänsten att jag skulle ha schizofreni. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har aldrig blivit utredd för den diagnosen. Ändå står det där. Jag begriper inte varifrån det kommer.
Sedan 1962 har jag vårdats inom psykiatrin. Jag har visserligen haft ett fåtal psykoser och tar numera lägsta dosen av ett antipsykotiskt läkemedel för att slippa detta, men år 2008 utkristalliserades diagnosen affektiv störning. Det står svart på vitt i ett läkarintyg från en överläkare, som jag har stort förtroende för.
Att det nu står en helt annan diagnos i pappren till socialtjänsten gör att jag börjar undra. Förra året var jag hos en psykiatriker som jag hamnade i konflikt med. Jag kan ha verkat förvirrad i mötet med henne, eller så ville hon kanske hämnas för att jag ifrågasatte henne. Jag börjar undra om det kan ha varit hon som gav mig diagnosen, kanske som ett straff?
Eller kan det vara för att landstinget vill att jag ska vara med i psykosregistret? Jag vet att landstinget får extra ersättning för varje patient som är med i psykosregistret. Det var i varje fall vad den läkare som intervjuade mig till registret sa. Jag ifrågasatte att jag skulle vara med där, eftersom det var tio år sedan jag hade en psykos. Men då fick jag till svar att landstinget får mer pengar ju mer patienter man har i psykosregistret. Kan det vara så att ekonomerna i landstinget uppmuntrar läkarna att sätta in så många som möjligt i psykosregistret, för att det genererar mer pengar? Kan det vara därför jag har fått diagnosen schizofreni?
Tidigare när jag hade hemtjänst felmedicinerade hemtjänstpersonalen mig för min diabetes. De lyssnade inte på mina kunskaper om min sjukdom utan gav mig insulin trots att jag visste att blodsockret redan var för lågt. Nu när jag har fått den felaktiga diagnosen schizofreni är jag rädd för att samma sak ska hända med medicinerna där.
Det är något som inte stämmer när du inte har fått veta att psykiatrin gett dig en ny diagnos, när du inte får en ordentlig utredning eller om du som patienten intervjuas till ett register för att det ger mer pengar till sjukvården, och inte för att du faktiskt kan bidra med din kunskap. Jag trodde att vården var till för att hjälpa mig. Det här är inte riktig vård.
Jag vill uppmana er läsare att kolla upp detta:
Vad står det i din journal om dig? Stämmer det med dig egen uppfattning? Och blir du behandlad så att du blir hjälpt?
Hoppas ni har bättre erfarenheter än jag!
Ta hand om er!
/Anne-Sofie Höij
Kvalitet på dina villkor!
Publicerat: augusti 21, 2014 Sparat under: brukarinflytande, kvalitetsmått 1 kommentar
Igår fick jag RSMH:s verktyg för granskning av vård och samhällsservice i min hand. Det är tredje reviderade upplagan som antogs i maj som nu kommit från tryckeriet. Dokumentet heter: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Och är ett av RSMH:s arbete för att brukarinflytande ska bli något mer än bara en monolog från vård- och stödgivare. Det måste bli en förändring på att människor med allvarlig psykisk ohälsa har 15-20 år kortare livslängd.
Vi vill se ett mer aktivt brukarinflytande och därför har vi sedan ett par år arbetat med att ta fram dessa kvalitetsmått på de verksamheter och stödinsatser som vi brukare möts av. Cirka 300 brukare och RSMH-medlemmar har varit med om att diskutera vad livskvalitet är och hur verksamheter och stöd behöver förändras.
När jag själv har varit ute i landet och diskuterat dokumentet är ett kapitel som väckt stort intresse: Rätten till ett eget hem. Det har också varit glädjande att många verkar vilja starta studiecirklar kring material. Det finns också en studieplan framtagen som hjälp för detta.
Kvalitetsmåtten ska fungera som ett stöd för dig som representerar RSMH i brukarråd eller andra samverkansformer. De är också viktiga för att vi ska kunna samordna våra krav så att brukarinflytandet blir ett verktyg för att åstadkomma utveckling och förändring. Materialet har också väckt intresse hos politiker, tjänstemän och vårdgivare inom det psykiatriska området.
I denna upplaga har nya områden tillkommit och kvalitetsmått omformulerats och blivit fler. Tre kapitel om rättigheter enligt RSMH har också tillförts, nämligen: Rätten till ett eget hem, Rätten till en meningsfull sysselsättning samt Rätten till en god levnadsstandard.
Vi kommer att fortsätta utveckla dokumentet: ”Kvalitet på Dina villkor”. Vi tar gärna emot dina synpunkter och erfarenheter på hur dokumentet ska förändras, utvecklas och byggas ut till fler områden. Skriv till RSMH, Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten eller maila: rsmh@rsmh.se
Det är hög tid att vi flyttar fram våra positioner på brukarinflytandeområdet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Publicerat: juli 2, 2014 Sparat under: Återhämtning, brukarinflytande, Demokrati, makt, Paulina Tarabczynska, Tillgänglighet Kommentarer inaktiverade för Inget kan stoppa mig från att göra skillnad
Almedalen 2014.07.02
Det är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!
Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.
Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.
Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.
Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?
Vi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.
Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.
Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.
Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.
/Paulina Tarabczynska
Om maktförhållande
Publicerat: september 25, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Henrik Larsson, makt, Min berättelse, Missbruk, Tvångsvård 20 kommentarer
Man talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.
Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson
Samverkan
Publicerat: september 6, 2013 Sparat under: brukare, brukarinflytande, Henrik Larsson, Samverkan 1 kommentarJag och Fredrik Gothnier RSMH Havsbandet (Haninge) var på storstadsnätverk i Göteborg. Stockholm, Göteborg och Malmö jämförde sina verksamheter. Varje stad hade både tjänstemän och brukarrepresentanter representerade. I helhet skulle mötet i Göteborg behandla om samverkan. Både internt inom stadens olika instanser, samt med andra aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedling och psykiatrins vårdutförare, samt brukarsamverkan. Fredrik tyckte jag skulle skriva om vad som sas om brukarsamverkan.
Rapport
Göteborgs stad har ett flaggskepp som de stolt visade upp. Det kallas för en ideell förening, Friskvårdsklubben. Den drivs av brukare och har vuxit sig stor. Den har ett stort utbud av aktiviteter, såsom rodd, hästar och innebandy. De ställer även upp som innebandylag i olika turneringar. Varför jag säger kallas för ideell förening kommer sig utav att jag hade ett samtal med HSPHs representant för NSPH i Göteborg. Hon var väldigt besviken på att brukarorganisationernas initiativ och företaganden inte får någon större genomslagskraft då stadens beställare inte är intresserad av att köpa och implementera brukarinitiativ i Stadens budget. Istället vill staden styra och kontrollera all brukarmedverkan, var hennes analys.
Det pratades också om brukarens medverkan i den individuella vårdplanen. Som jag förstod det så var det en handläggares uppgift att ta reda på vad brukaren vill. Det fanns ingen tanke på att brukaren måste veta vad hon vill innan man gör en individuell vårdplan. NSPH berättade om ”min makt, min berättelse, med starkare röst” som ett verktyg för brukaren att i grupp med andra brukare disskutera hur man hamnat där man hamnat. Ouppklarade saker i ens liv som behövs bearbetas för att man skall veta var man står idag och sedan formulera vart man vill ta sig framöver, vad man vill med sitt liv, vad man vill nå, sätta upp de mål som ska ingå i den individuella planen. NSPH och jag försökte förklara för samtliga tjänstemän hur viktigt det är att man vet vad man vill innan en individuell plan görs.
Arbetsförmedling och försäkringskassan var väldigt stolta att rapportera sin samverkan, men jag tyckte inte de kom med något nytt. Det som sas var att Arbetsförmedlingen och försäkringskassan skulle samverka runt brukaren och med brukaren.
/Henrik Larsson
Material ska inspirera fler till delat beslutsfattande
Publicerat: augusti 22, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Jimmie Trevett, Samverkan 1 kommentar
Nu är semestrarna slut och aktiviteterna drar igång på allvar igen. Igår deltog jag i ett möte på SKL, Sveriges kommuner och landsting. Syftet med mötet var att prata om delat beslutsfattande inom vården och målet med övningen är att det om en månad ska finnas ett inspirationsmaterial om delat beslutfattande. Materialet riktar sig till vården och kommer bland annat att innehålla exempel från verksamheter där delat beslutfattande används.
Det är ett framsteg att SKL tar detta initiativ och förhoppningsvis leder det till att delat beslutfattande som metod sprider sig till flera vårdenheter så att fler patienter och deras närstående kan få ett ökat inflytande över vården. Det kan leda till bättre resultat för vården och betydligt bättre förutsättningar för återhämtning för patienten.
På mötet deltog representanter från hela landet och psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren konstaterade inför församlingen att efterfrågan på ett material om delat beslutfattande är stort.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.