Vikten av trygga hemmiljöer

kaisvvAllting börjar i hemmet – är det inte så?

Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka, är under all kritik och försummade. När man har rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring en också. Och det gör ju inte saken bättre! Ofta bor dessa människor också ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika mycket – men den FINNS där hela tiden för den drabbade.

Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas, när dessa människor sedan ska ut i samhället och anpassas. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?

Fast detta börjar redan på avdelningarna!

Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök på båda typerna av avdelning kan nog hålla med mig.

En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på och vila sig, gömma sig från resten av världen, för en stund, i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.

/Khai Chau


Nytt år, nya och gamla utmaningar

JimmiebloggI veckan skrev Fredrik Lennartsson, myndighetschef för Myndigheten för vårdanalys på SvD:s Brännpunkt att möjligheterna till patientinflytande i Sverige brister. En bild som stöddes av Gunnar Akner, läkare och professor i geriatrik vid Örebro universitet. Under året ska ett förslag om ny patientlag också komma, med syftet att stärka patientens ställning i vården. Slutredovisning för arbetet, inklusive tilläggsdirektiven är den 3o juni i år.

RSMH är alltid positiv till ökat inflytande för brukare av vård. För att underlätta och förtydliga arbetet med brukarinflytande i exempelvis brukarråd tog RSMH förra året fram Kvalitet ur ett brukarperspektiv. Arbetet med dokumentet och brukarinflytande i allmänhet fortsätter naturligtvis även detta år. Vi hoppas kunna titta närmare på hur stödet ser ut för personer med psykisk ohälsa i landets kommuner. Innan julhelgen offentliggjordes vilka av landets kommuner och landsting som levt upp till kraven som regeringens satsning på psykiatri, PRIO, ställt för att få del av de 870 miljoner som satsningen omfattar. Tillsammans med SKLs Öppna jämförelser och RSMHs samlade erfarenheter kan det ligga som underlag för att se vilka kommuner som ”sköter sig” och vilka som fungerar sämre vad gäller stöd till personer med psykisk ohälsa.

Ett stort och viktigt område som skiljer sig mycket över landet är boende. RSMH kämpar för att också människor med psykisk ohälsa ska ha ett hem. Ett hem kan vara många saker och se ut på olika sätt, det som avgör om en bostad är ett hem, är om den som bor där känner sig just hemma.

Missa förresten inte heller att RSMH utbildning erbjuder ett par större konferenser under våren. Den första handlar om borderline och den äger rum på ABF-huset i Stockholm den 28e januari. Den andra konferensen äger rum senare i vår och kommer att handla om återhämtning. Den arrangeras tillsammans med Socialpsykiatriskt Forum i Stockholm. Håll utkik efter mer information!

God fortsättning på det nya året!

/Jimmie Trevett


Institutionens återkomst

Jimmieblogg2Jag har med stort intresse följt en diskussion som startades av Gunnar Wetterberg på Expressens ledarsida. Gunnar Wetterberg skrev bland annat att 24 timmars assistans i egen lägenhet inte kan vara en ovillkorlig rättighet. ”Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose ”skäliga” behov. Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Wetterbergs artikel besvarades snabbt av Vilhelm Ekensten och andra debattörer från funktionshinderrörelsen. I ett debattinlägg i Svensk handikapptidskrift skriver en rad personer: ”FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2008 slår i artikel 19 fast att ingen får tvingas bo i särskilt boende och att människor med funktionsnedsättning har rätt till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Om Gunnar Wetterberg anser att personer med omfattande funktionsnedsättning inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde han ha protesterat innan Sverige ratificerade konventionen.”

Diskussionen rör också oss med psykisk ohälsa och hur vi ska leva. Ett av RSMH:s tidigaste krav var att de stora mentalsjukhusen skulle avvecklas och att människor med psykisk ohälsa ska ha samma rättigheter som andra och leva tillsammans med andra människor i samhället. Med psykiatrireformen fick RSMH rätt och mentalsjukhusen kom att avvecklas. Tyvärr utan att fungerande stöd, boende, sysselsättning och öppen vård inte alltid fanns i den utsträckning som behövdes.

Nyligen besökte jag ett boende med 80 platser och slogs då av tanken att institutionen har återkommit. Det jag såg var ett minisjukhus som förde tankarna till ett gammalt mentalsjukhus där förvaring stod i centrum. De boende hade visserligen egna rum med toalett i mindre avdelningar, men hemkänslan infann sig inte. I korridorerna vandrade mer eller mindre medicinerade boende. Bristen på aktivitet var uppenbar. De boendes intigritet var begränsad. Jag frågar mig vilket hopp om återhämtning boende och närstående kan känna i denna situation och miljö. Det är långt ifrån den institution som Gunnar Wetterberg drömmer om, som ”erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Jag tror att boendefrågan kommer att bli nödvändig att prioritera framöver så att människor med funktionsnedsättningar får samma rättigheter som andra till ett eget hem.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Vart tog det mänskliga värdet vägen?

Jimmy Soovik, ordförande i RSMH Örebro

Förra veckans rapporter om att Örebro kommun planerar att sätta upp lådliknande boenden utanför stan för människor med psykisk ohälsa gör mig så upprörd att jag knappt vet vad jag ska skriva. Visst utlovas det tak, el, vatten och avlopp, men jag undrar var de mänskliga värdena tog vägen och hur man tänker sig att de som ska bo i barackerna ska kunna få ett värdigt liv. Det är oklart exakt vilka som ska fösas ut till dessa ”boenden” långt ifrån grannar och allmän service, men jag har en känsla av att inte många av dem har varken bil eller körkort så de kan ta sig till och från stan och busstrafiken utanför centrum här i Örebro är inte särskilt tät. Om man nu hittar tomtmark vid en busstrafikerad väg över huvud taget.

Att kunna transportera sig för egen maskin är en grundförutsättning för att människor ska kunna delta i rehabilitering, få vård och stöd, uträtta sina ärenden och inte minst för att kunna ha någon form av socialt umgänge. I mitt huvud så har dom här människorna, precis som alla andra, ett stort behov av just det!

Ska dessa basala behov tillgodoses via hembesök? Det planeras boenden av den här typen på elva olika adresser spridda över ett stort område, det torde sannolikt krävas två man på heltid för att täcka dessa behov, kanske ännu mer under helgerna. Jag undrar om man verkligen har räknat med alla kostnader för uppförande, drift och underhåll av dessa boenden.

Så mycket kan jag säga, att det handlar om åtskilliga miljoner av våra skattemedel och det

kommer också att vara höga löpande kostnader inte bara för drift och underhåll,

utan även för transporter (i alla dess former), tillsyn och sannolikt boendestöd.

Risken för att dom sociala, medicinska samt vårdkostnaderna ökar är enligt min mening väldigt stor. Dessa baracker kan även bli ett tillhåll för missbruk, kriminalitet och självskadebeteenden.

Jag har varit ordförande i RSMH Örebro drygt ett år och om det är någonting jag har lärt mig så är det att när det handlar om psykisk ohälsa, är de ovan nämnda basala behoven grunden för återhämtning. Människor med psykisk ohälsa behöver, utöver det uppenbara behovet av vård och stöd, gemenskap, kamrater och en meningsfull sysselsättning, och absolut inte placeras ut isolerade i baracker!

Jag trodde inte det var sant när jag först fick höra förslaget från Rasmus Persson (C), förra veckan, att vi år 2012 behandlar våra sjuka och svaga som om de inte ens var vatten värda.

Örebro kommun måste ta sitt ansvar, det är inget snack om den saken, jag hoppas att dom gör det.

/Jimmy Soovik

Inslag om boendet hittar du här.


Bortblåst boendetrygghet

Täby är en vacker kommun väl försedd med vackra och väl påkostade hus och fastigheter i vilka kommuninnevånarna – hög som låg – i allmänhet trivs och mår ganska bra. Men, för vissa sköra själar är själva boendet navet i att man kan fungera och kunna vara delaktig i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Vägen åter från djup psykisk ohälsa är sällan rak och aldrig enkel. Men, för att människor ska kunna mobilisera de inre resurser som krävs för återhämtning och habilitering behöver man ofta stöd och ännu hellre förståelse för den situation man befinner sig i.

Ett grundläggande stöd (eller trygghet om man så vill) är det egna boendet. Förståelsen för hur viktig denna pusselbit är finns inte minst i Socialtjänstlagen och dess förarbeten liksom i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Via Socialtjänsten kan man som en del av rehabilitering under en begränsad tid beviljas ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Om detta har jag skrivit på förut (bland annat på denna blogg), så varför än en gång däran?

Jo, nu (Dagens Nyheter Stockholm 2012-05-14) har Täby kommun lanserat sig som kandidat och storfavorit till priset Okänsligast i Sverige i kategorin kommunikation med svaga och sjuka. Man börjar med att välja envägskommunikation i brevform. Sedan sätter man skönmässigt på egen kammare en tidsgräns för när lägenheten inte längre är att betrakta som ett aktivt led i rehabiliteringen för den som på nåder bor däri. Därefter avrundar man med att i korthuggna och avfärdande ordalag rycka undan benen för sköra människor som äntligen börjat komma på fötter.

Citatet ur brevet säger väl allt:

”Social omsorg erbjuder inte något nytt andrahandskontrakt/boende, därför är det viktigt att ni aktivt söker andra boenden”

Detta till psykiskt sköra människor som blott kunnat få ett strukturerat boende via Socialtjänsten. Inte en rad om vem som på kommunen kan tänkas bistå en då man, utifrån brevets ord, snart står på gatan igen. Är det någon som tror att dessa människor snabbt och geschwint fixar ett eget hyreskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden? Eller att detta är en pigg liten utmaning man tar i flykten med en psykisk funktionsnedsättning i bagaget?

Nä fy, skämmes Täby, skämmes!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH