Psykiatrireformen fyller 25 år

När jag tänker tillbaka på den första januari 1995 när psykiatrireformen genomfördes, tänker jag på alla de personer som setts som kroniskt sjuka men som nu fick en annan position och ett friare liv. Människor hade varit helt institutionaliserade under förnedrande omständigheter på Beckomberga och Säter så reformen var ett gigantiskt steg till det bättre.  Det var en revolution, även om det gick lite väl hastigt.

RSMH hade en viktig roll för reformen och såg positivt på denna, men jag tror ingen visste att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Kommunerna saknade ofta expertis och resurser för den snabba övergången. Jag vet exempelvis att efter stängningen av Lillhagen i Göteborg så fanns det ingen bra socialpsykiatri som kunde backa upp de tidigare patienterna som det var tänkt. Det var ett enormt steg att gå från att ha varit hospitaliserad under 40 års tid och ha levt upp till åtta personer på ett rum till plötslig hemgång. Kontrasten blev ibland ofattbar när en person gick från att levt helt utanför det sociala livet och endast gått till närmsta kiosk i sällskap av en vårdare till att ha ett eget boende. Vissa tidigare patienter fortsatte att ta bussen tillbaka till den tomma, stängda vårdavdelningen på Lillhagen varje natt och sov där för att det fortsatte att kännas som hemma. Men för många innebar det såklart en enorm frihet.

Reformen innebar också ett helt nytt synsätt i samhället, man gick från att ha sett människor som mentalsjuka till att börja prata om psykisk ohälsa och till att hjälpa individer till ett värdigt liv. Det var nytt att se hela människan och att alla skulle ha en självklar plats som samhällsmedborgare.

Skillnaden mot tidigare blev också en modern psykiatrisk vård som såg hela människan på ett annat sätt och att uppbyggnaden av socialpsykiatrin började då. Parallellt skedde även en farmakologisk upprustning som innebar att läkemedelsbolagen började ta fram andra mediciner som gjorde att människor kunde vistas ute på ett annat sätt än med tidigare mediciner som hibernal.

Men idag finns behov av en ny psykiatrireform för att ingen ska falla mellan stolarna och det krävs en helhetssyn.
En reform skulle innehålla en utbyggnad av boendestödet. Det är ett problem att nära hälften av de som arbetar som boendestödjare idag har ringa eller ingen utbildning trots att det rör sig om ett avancerat yrke och vi skulle behöva bygga ut specialistutbildningen för sjuksköterskor i psykiatri. Allmänläkarna behöver också få en bättre utbildning. I och med att läkarutbildningen görs om 2022 försvinner det obligatoriska halvåret inom psykiatrin, detta är mycket problematiskt och behöver ändras på.

Sett i backspegeln har pendeln verkligen svängt och idag finns för få slutenvårdsplatser och framförallt finns alldeles för sällan möjligheten till självinläggelse. Jag skulle också vilja se att alla större orter har psykiatriambulanser så att dessa finns som en möjlighet istället för poliseskort. En annan fråga är att vi borde minska förbrukningen av psykofarmaka och istället öka människors möjlighet att få tillgång till KBT och andra terapiformer.

/Barbro Hejdenberg Ronsten



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s