Olycklig utvidgning av den psykiatriska tvångslagen

Den svenska missbruksvården fungerar dåligt och bara var femte person medmissbruksproblematik får vård idag. Missbruksutredningen – som just varit ute på remiss – vill att fler ska få bra och snabbare insatt behandling. Genom att ansvaret för all missbruksvård flyttas till landstingen hoppas man på att färre personer ska falla mellan stolarna och vården bli mer jämlik. Man föreslår att den nuvarande LVM-lagen, Lagen om vård av missbrukare, tas bort och att personer med missbruk i framtiden ska tvångsvårdas inom psykiatrin.

Läkarna åläggs att vid läkarbesöken alltid fråga patienterna om deras alkoholvanor och även socialtjänsten skall bli bättre på att tidigt upptäcka personer som är på väg att utveckla ett beroende eller missbruk. Utredningen föreslår att en vårdgaranti införs, så att ingen ska behöva vänta mer än 30 dagar på hjälp.

Missbruksvårdens kvalitet ska förbättras genom att läkare och annan behandlingspersonal får utbildning i missbruksfrågor och att behandlingshem ska auktoriseras av Socialstyrelsen. Utbudet av tillgängliga behandlingsmetoder ska öka och läkemedelsbehandling ska göras tillgänglig i hela landet, samt inom kriminalvården. Läkemedelsberoende erkänns som ett folkhälsoproblem och sjukvården blir skyldig att erbjuda behandling. Substitutionsbehandling och sprutbytesprogram ska byggas ut.

RSMH har i sitt remissyttrande varit positiva till många av utredningens förslag. Samtidigt känner vi stor tveksamhet till de organisatoriska och juridiska förändringar som handlar om att flytta gränsen mellan huvudmännens ansvarsområden och att tänja på den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen så att den också kan omfatta personer med beroende och missbruk.

Vår erfarenhet är att huvudmannaskapsförändringar sällan löser problemet med att människor faller mellan stolar eller utsätts för ett ”svartepetterspel” där olika vård- och servicegivare försöker lämpa över kostnader på varandra.

Utredningen har räknat med att det finns omkring 500 000 personer med beroende i Sverige. Bland dem finns grupper med mycket olika problematik och behov. Utredningen vill få in alla dessa grupper i samma mallar och system. Det är givetvis inte alls bra.

För RSMH är det viktigt att den stora grupp som har problem med både beroende/missbruk och psykisk ohälsa kan få hjälp med båda dessa problem av ett sammanhållet vård-, stöd- och rehabiliteringsteam. Vem som är huvudman är inte det viktiga.

LVM fungerar dåligt och behöver reformeras och moderniseras. Tyvärr finns inget sådant förslag eftersom utredningen istället föreslår att missbrukarna ska pressas in i den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen, LPT. Att – som utredningen föreslår – tvångsvårda, enligt LPT, en person som i huvudsak lidit av missbruksproblematik under längre tid skulle innebära en mycket olycklig utvidgning av LPT.

Vi inom RSMH anser att patient, – brukar och anhörigorganisationerna med våra kunskaper och erfarenheter borde ha fått en mer framskjuten plats i utredningen. Organisationernas medverkan i kompetens- och kvalitetsutveckling, utbildning, utvärdering och forskning och som medskapare och utförare av rådgivning och rehabilitering, anser vi skulle kunna bli en viktig framgångsfaktor. Det som försvårar organisationernas mer aktiva engagemang är framför allt bristen på ekonomiska resurser. Detta borde ha poängterats av utredningen. Då hade det här kunnat bli riktigt bra.

 /Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH