Marsianen läser Revansch

Ögnar igenom senaste numret av Revansch, som anlände för några dagar sedan. Det börjar bra, med Jimmie Trevetts ledare om boende och hämtning till tvångsvård. Texter, som jag tidigare har läst och uppskattat, här i bloggen. Därefter blir jag, i stort sett för varje artikel, allt mer modfälld. Sida upp och sida ned beskrivs psykisk ohälsa som ”sjukdom” eller ”psykisk sjukdom”, och tillstånden tycks alltid ha sitt ursprung i den enskilda individen och i hennes kropp. På sidan 5 lämnas i en intervju stort utrymme åt en läkemedelsforskares renodlat medicinska perspektiv på självmord i samband med psykofarmakabehandling. Inga kommentarer eller frågor angående alternativa tolkningar av forskningsresultaten, t.ex. ur ett brukar- och RSMH-perspektiv.

Jag läser vidare och möts av ”önskereportaget” om äventyraren Renata Chlumska. Inte för att jag har något emot denna energiska dam, som tvärtom förefaller vara av gott hjärta, men just hennes superduktighet kan möjligen få en och annan av Revansch! läsare att känna sig ännu mer vingklippt och ”misslyckad” i kampen för tillvaron. Har redaktören funderat över det?

Jag känner inte riktigt igen mitt gamla RSMH. Värderingar och synsätt har förändrats under senare år, i takt med den tilltagande biologiseringen av psykiatrin. Allt fler medlemmar, medlemsföreningar och styrelsemedlemmar tycks anamma de biomedicinska och behavioristiska (KBT) tolkningarna av psykisk ohälsa. Det gör mig nedslagen och dyster inför framtiden. Själv tillhör jag den krympande och urmodiga, lilla skara inom rörelsen, som fortfarande hävdar och allt framgent kommer att hävda det socialpsykiatriska perspektivet. Vi framstår säkert – och upplever också oss själva – allt mer som marsianer på Jorden. Eller kanske som jordlingar på Mars! Men vi ger oss inte. Aldrig, någonsin!

/Hannes Qvarfordt


Tankar inför hösten

Jag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!

Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.

Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.

Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.

Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.

Massor med kramar till er alla.

/Paulina Tarabcynska

 


Ett par allmänna intryck av årets Almedalsvecka

Mångt och mycket har sagts både från och om politikerveckans myller i Almedalen och Visby. Inte minst om hur mycket pengar som bränts; både bildligt och mer handgripligt som i 2010 års sedelbål signerat Gudrun Schyman. Mer eller mindre farsartade gimmicks för dyra pengar och mingel där deltagarna bjudits på både det ena och det andra har ofta i ett ganska gällt tonläge rapporterats. Och visst undrar man ibland, som novis i Almedalen, om omdömet hos vissa av arrangörerna bakom de mer än 1 800 evenemangspunkterna.

Nu har ju varken RSMH eller övriga inom brukarrörelsen så mycket fria medel att vi ser någon poäng med att lägga en slant mer omedelbart på grillen. Men, vi har något betydligt mer värdefullt. Nämligen ideellt engagerade medlemmar och förtroendevalda som är villiga att ställa upp och hjälpa till så att frågor om psykisk hälsa och rätten till stöd och insatser som främjar den inte plöjs ner i jipponas svallvågor. Under dessa dagar har jag fått många goda tillfällen att få byta tankar och erfarenheter med medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.

Många av dem har i veckan krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att handgripligen sprida information om psykisk ohälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning med tillresta fastlänningar. De har dessutom passat på att bevaka många av de workshops och föreläsningar där frågorna om psykisk hälsa tangerats av profession och beslutsfattare. Sånt gör mig glad.

Nu har ju faktiskt också vissa arrangörer på eget initiativ bjudit in själverfarna och representanter från den organiserade brukarrörelsen till panelsamtal. Dessutom har vi själva under NSPH-paraplyet bjudit upp till dans i frågor om diskriminering, socialförsäkring, arbetsmarknad och sysselsättning m m. Även de nya PRIO-ansvariga Anders Printz och Ing-Marie Wieselgren la ut texten om regeringens nya psykiatrisatsning

I myllret har jag och andra ur RSMH:s led fått chansen att byta ett par ord inte bara med beslutsfattare på riksplanet utan även med centrala företrädare för de myndigheter med vilka våra medlemmar har att göra i vardagslag som Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Alla har ju inte haft tid för oss enkla själar, men uppmuntrande många har stannat upp utan att behöva lockas in med rosévinsbuffé och gift-bag.

Andra som Kjell Rautio på LO har på egen hand argumenterat sig fram till ståndpunkter som väl matchar de som vi inom RSMH och NSPH  letts till av våra medlemmar erfarenheter av den nu rådande halvmesyren till socialförsäkringssystem. Andra talar mer abstrakt om en omstart där även människor med funktionsnedsättning inkluderas i det goda samhället som Annie Lööf.

Men, även om nu såväl röda som blå och gröna lagen talar vackert om ett samhällsbygge där även gruppen med svårare psykisk ohälsa som hitintills fått stå utanför med svavelsticka skulle få möjligheter till ett gott liv där arbetslinjen inte är ett hån och ordet rehabilitering har ett praktiskt innehåll undrar man hur mycket av det fagra blomsterspråket som tål septemberkylan då riksdagen samlas på nytt i höst.

Jimmie Trevett

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Sommartider

Sitter här i början av juni och tänker på den kommande sommaren. Varje år är det likadant. Det är inte bara semester, sol och bad och sen är det bra! Sommartid kan vara en enda lång pina för vissa av oss. Man kan nästan säga att de sociala kraven ökar för varje år. En del som har hälsa + pengar, kan säkert se fram emot en härlig tid. Medan vi andra får vara snälla och titta på.
Semestertider innebär också mer eller mindre stängt på de flesta kontakt-/träfflokalerna, som annars är en trygghet i vår vardag. Återigen: pengar är inte allt – men det hjälper!

Ta det försiktigt därute i sommar

/Khai Chau


En marsians litania

…eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1.  Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle – inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen – som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt


Privatekonomi

Alla vet att vi psykiskt sjuka har den sämsta privatekonomin i Sverige. Frågan är varför? Och vem gör något åt det? Ont om pengar skapar stress i vardagen och blir ett hinder för återhämtning. Och tvärtom: pengar ger välbefinnande.

Faktum är också att psykoser ofta bryter ut i den ålder när man börjar bli vuxen och kommer att påverka hela livet. Man kan inte rå över om och när man blir psykiskt sjuk, alltså innan man hunnit skaffa jobb eller inte, så att man slipper vara nollklassad enligt försäkringskassan.

Detta blir en ond spiral, som går nedåt. När man mår dåligt orkar man inte söka jobb eller jobba. Bristen på pengar gör att man mår sämre. Och jobbar man inte så får man inga pengar.

Det finns en forskare som har uppmärksammat problemet och försöker göra något åt det. Jag vill önska Alain Topor lycka till.

/Khai Chau


Bortblåst boendetrygghet

Täby är en vacker kommun väl försedd med vackra och väl påkostade hus och fastigheter i vilka kommuninnevånarna – hög som låg – i allmänhet trivs och mår ganska bra. Men, för vissa sköra själar är själva boendet navet i att man kan fungera och kunna vara delaktig i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Vägen åter från djup psykisk ohälsa är sällan rak och aldrig enkel. Men, för att människor ska kunna mobilisera de inre resurser som krävs för återhämtning och habilitering behöver man ofta stöd och ännu hellre förståelse för den situation man befinner sig i.

Ett grundläggande stöd (eller trygghet om man så vill) är det egna boendet. Förståelsen för hur viktig denna pusselbit är finns inte minst i Socialtjänstlagen och dess förarbeten liksom i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Via Socialtjänsten kan man som en del av rehabilitering under en begränsad tid beviljas ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Om detta har jag skrivit på förut (bland annat på denna blogg), så varför än en gång däran?

Jo, nu (Dagens Nyheter Stockholm 2012-05-14) har Täby kommun lanserat sig som kandidat och storfavorit till priset Okänsligast i Sverige i kategorin kommunikation med svaga och sjuka. Man börjar med att välja envägskommunikation i brevform. Sedan sätter man skönmässigt på egen kammare en tidsgräns för när lägenheten inte längre är att betrakta som ett aktivt led i rehabiliteringen för den som på nåder bor däri. Därefter avrundar man med att i korthuggna och avfärdande ordalag rycka undan benen för sköra människor som äntligen börjat komma på fötter.

Citatet ur brevet säger väl allt:

”Social omsorg erbjuder inte något nytt andrahandskontrakt/boende, därför är det viktigt att ni aktivt söker andra boenden”

Detta till psykiskt sköra människor som blott kunnat få ett strukturerat boende via Socialtjänsten. Inte en rad om vem som på kommunen kan tänkas bistå en då man, utifrån brevets ord, snart står på gatan igen. Är det någon som tror att dessa människor snabbt och geschwint fixar ett eget hyreskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden? Eller att detta är en pigg liten utmaning man tar i flykten med en psykisk funktionsnedsättning i bagaget?

Nä fy, skämmes Täby, skämmes!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Bemötande inom vården

Idag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.

Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.

Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.

Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.

Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.

Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.

Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig?  Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.

Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.

/Paulina Tarabcynska

 


Kommunerna sviker de psykiskt funktionsnedsatta

För mer än ett och ett halvt decennium sedan ringde det ut från de stora mentalsjukhusen i Sverige. Den stora Psykiatrireformen 1995 var ett faktum. Äntligen skulle psykiskt funktionsnedsatta människors få möjlighet att delta i samhället och leva ett liv som andra utan institutionella kollektiva krav och rutiner som en vingklippt grupp under århundraden. Det var stort och visionärt och en tydlig markering från samhället att även medborgarna med psykisk ohälsa är människor med individuella drömmar och mål vilka de ska ha rätt att få eftersträva.

Men, även om tusen blommor skulle tillåtas blomma var aldrig tanken att de skulle lämnas vind för våg i rabatten. Kommunerna fick ett tydligare ansvar för att planera och samordna insatser för de med psykiska funktionsnedsättningar, liksom för att utveckla former för boende och sysselsättning. Just boendet lyftes fram som den faktor som har enskilt störst effekt på psykiskt funktionsnedsattas levnadsvillkor. Hur kommunerna mött upp, i inte minst i det senare avseendet, framgår i en ny rapport från Socialstyrelsen som också presenterades på DN Debatt idag.

Nu är det ju ingen större nyhet för RSMH eller våra enskilda medlemmar att många kommuner brister i ambition och ansvar för de invånare som dras med psykisk ohälsa. Inte ens där det finns tydliga skrivningar för de som utvecklat psykiska funktionsnedsättningar har alla kommuner fått tummen ur. Sedan ska man vara ärlig och säga att det inte alltid är lätt att fullt ut inventera behov och färdigställa individuellt anpassade lösningar.
Särskilt inte då behoven över tid kan skifta.

En fortfarande aktuell inblick i villkoren för de som bor på kommunala boenden fick man redan 2010 i RSMH:s förbundstidning Revansch [ http://www.rsmh.se/Revansch-1-10.pdf ].
Men, det finns ett ointresse hos en del kommuner som tydligt slår igenom i det sätt man klumpar ihop folk eller undviker att strukturerat inventera behov. Sedan finns det ju goda exempel på kommunala aktörer som vill ta ansvar. Förra året avslutade RSMH till exempel ett tre-årigt projekt  i samarbete med Mölndalsbostäder i Västra Götaland där man visade på värdet av tillgång till s k sviktboenden för den som försöker leva sitt liv ute i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Tråkigt nog fick detta initiativ ingen lokal fortsättning efter projekttidens slut.

RSMH uppskattar att nu Socialstyrelsen tar bladet från munnen och sätter lite press på de kommunala huvudmän som i alldeles för liten utsträckning tar sitt ansvar för att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna leva ett värdigt liv format av vad man vill och kan istället för att isoleras i misär eller institutionalisering från det övriga samhället.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga

Många verkade förvånade över polisens inblandning i vården när Anna Odell i sitt konstverk ”Okänd kvinna” visade upp hur ett omhändertagande av en människa i psykisk kris går till idag.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att omhändertagande vid andra akuta sjukdomsfall, än psykisk ohälsa, i hemmet eller ute på gatan fungerar på ett annat sätt i dagens Sverige. Då kommer ambulanser med blåljus och kvalificerad sjukvårdspersonal. Sjukvårdspersonalen sköter omhändertagandet och påbörjar snabbt adekvat behandling. Eventuellt medverkande polis har till uppgift att utreda olycksförlopp och liknande. Det är den enskilda patientens bästa som står i cemtrum.

När människor däremot sviktar psykiskt är polishämtning till psykiatriska akutmottagningar inte ovanligt och ett antal fall av omhändertagande och transporter har urartat och slutat i katastrof för någon av de medverkande. Dessvärre riskerar nu utvecklingen gå åt fel håll.

I RSMH:s remissvar till betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” konstaterar vi att kriminalvårdens roll som transportör med möjlighet att vidta tvångsåtgärder under transport stärks. Det innebär att landets farligaste förbrytare kommer att kunna transporteras tillsammans med handfängslande unga självmordsbenägna kvinnor utan något som helst brottsligt förflutet.

RSMH är starkt emot detta. Vi anser utredningen om ”Transporter av frihetsberövande” inte kan användas som beslutsunderlag för hur  transporter ska organiseras som tillhör akutvårdens eller tvångsvårdens område. Det behövs en ny utredning om psykiatrins och tvångsvårdens transporter där de inte ses som ett transportproblem utan som en sjukvårdsfråga.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH