En marsians litania

…eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1.  Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle – inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen – som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt