Arbetsförmåga stimuleras inte genom ekonomiska hot

Igår – 25 april 2013 – kom Inspektionen för socialförsäkringens (ISF) rapport (2013:6) Personer som uppnår maximal tid i sjukförsäkringen -Vilka är de och vad händer efteråt?. Den är ingen rolig läsning. Inte särskilt överaskande heller. Särskilt inte för den som själv bär på psykisk ohälsa eller på nära håll fått följa en närstående i resan genom för snävt tilltagna tidsgränser i sjukförsäkringen. Redan våren 2008 varnade RSMH med flera för det som nu i kalla siffror konstateras av ISF.

ISF:s rapport är inte en partsinlaga i politiken, men den verklighet den beskriver för de som utförsäkrats är ett svidande underbetyg för vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson vid ett antal tillfällen beskrivit som en nödvändig, viktig och riktig reform. En jämförelse av inkomsterna för åren 2009, det vill säga året innan personerna som ISF granskat lämnade sjukförsäkringen, och 2010, det vill säga samma år som de lämnade sjukförsäkringen, visar att en av tio personer hade fått minskade arbetsinkomster och att tre av tio hade fått så pass förhöjda arbetsinkomster att det faktiskt gick att mäta.

70 % av de berörda har inte förmått ta till sig det ”incitament för arbete” ekonomisk misär innebär. Men, det är knappast kommunikationen uppifrån och ner som brister. Idag vet de flesta medborgare att man inte ska bli sjuk, åtminstone inte så sjuk så att man inte kan arbeta och gud hjälpe den som har eller utvecklar en funktionsnedsättning. Men, trots att man bestämt sig för motsatsen blir man ibland sjuk eller befinner sig i tillstånd som gör det omöjligt att arbeta. Konstigt nog kan man sällan enbart på ren vilja bli frisk, återställd eller utveckla arbetsförmåga.

För människor med psykiatrisk diagnos har reformens hårda tidsgränser för utförsäkran inte direkt hjälpt.

En viktig iakttagelse av ISF är vidare att personer med psykiatriska diagnoser i lägre grad återvänder till sjukförsäkringen än personer med andra diagnoser. Tidigare uppföljningar av personer, som uppnått maximal tid, har dessutom visat att personer med psykiatriska diagnoser i något lägre grad skriver in sig hos Arbetsförmedlingen. Var sjätte person av dem som hade psykiatriska diagnoser och inte återvände till sjukförsäkringen hade dessutom fått långvarigt ekonomiskt bistånd. Detta är dubbelt så många som genomsnittet för gruppen.

Det behövs därför fördjupade studier, menar ISF, om orsakerna till att personer med psykiatriska diagnoser i lägre grad återvänder till sjukförsäkringen efter uppnådd maximal tid och varför så många av dem hamnar i ett långvarigt behov av ekonomiskt bistånd. RSMH instämmer och uppmanar den parlamentariska socialförsäkringsutredningen att ta emot denna passning från Inspektionen för Socialförsäkringen och tillse att i de underlag man sammanställer detta belyses fullt ut. Låt oss bygga framtidens socialförsäkring på faktisk kunskap och humanism. Vem vet det kanske blir billigare också?

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH