De relativt absoluta värdenas lov
Publicerat: oktober 25, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt 3 kommentarer
Jag är relativist. Det betyder att jag inte tror på absoluta sanningar och värderingar, som är oberoende av mänskligheten och enskilda människor. Alla uppfattningar och verklighetsbeskrivningar kan prövas mot andra uppfattningar och verklighetsbeskrivningar. Överordnat facit saknas. Ett par viktiga konsekvenser av förhållningssättet är följande (med motiveringar):
1. Jag avvisar religionernas anspråk om att företräda en av människorna oberoende Guds Sanning.
Med få undantag hävdar alla religioner, att deras religionsgrundande berättelser och texter avspeglar Guds Ord. Ingen religion har dock någonsin kunnat påvisa, att deras texter och föreställningar faktiskt har sitt ursprung hos något högre väsen – och vilken människa eller grupp av människor kan ta sig rätten över andra människor, att upphöja sig till uttolkare av Guds Ord och Sanning?
2. Jag avvisar också naturvetenskapens (positivismens) anspråk om att kunna fastställa hur ”verkligheten” ser ut.
Positivismen bygger på (van-)föreställningen, att människan kan göra objektiva iakttagelser av omvärlden, som sedan ligger till grund för en ”verklighetsbaserad” bild av vår värld och tillvaro. Detta brukar kallas för ”empirisk forskning”. Alla de iakttagelser vi gör – liksom de tolkningar och modeller vi formar därur – är emellertid produkter av våra högst subjektiva sinnen och lika subjektiva förstånd. Ingen av oss kan bryta oss ur våra sinnens och begränsade fattningsgåvors fängelse! Många människor, och ibland nästan hela mänskligheten, kan visserligen få känslan att de gör samma iakttagelser, men det betyder inte att man har lyckats riva fängelsemurarna. Det avspeglar enbart att vi inom vår art känner igen varandras upplevelser och gärna tolkar det som att vi har funnit Den Objektiva Sanningen. Med ett ganska nytillkommet ord inom filosofin brukar detta kallas för ”intersubjektivitet”, vilket betyder många människors likartade men fortfarande subjektiva upplevelser. Det är denna intersubjektivitet – inte någon objektivitet! – som ligger till grund för den positivistiska vetenskapssynen, och den tillämpas mer eller mindre omedvetet i all forskning, från den rent fysiska till så svårgripbara områden som psykologi och sociologi. När vi fysiskt (som vi uppfattar det!) mäter en pinnes längd, har vi oftast lätt för att bli överens om forskningsresultatet. I fallen psykologi och sociologi är det betydligt svårare att nå intersubjektiv enighet.
I insikten om att en överordnad, objektiv Sanning och Verklighet är oåtkomlig för mänskligheten, är det lätt att ta steget fullt ut till en total (absolut!) relativism, dvs. att inget är mer värt eller sant än något annat. Förhållningssättet brukar också kallas för värdeförnekelse eller värdenihilism. I det perspektivet är det varken bättre eller sämre att skjuta ihjäl en människa, än att äta en god middag eller rädda en människa i nöd. Detta låter för de allra flesta människor fullständigt absurt, och för att undkomma en så horribel värld flyr man till religionens eller (natur-)vetenskapens fastlagda Sanningar om gott och ont, rätt och fel.
De relativt absoluta värdenas lov
Finns det då ingen tredje väg mellan dessa ytterligheter? Jo, det gör det faktiskt. Som naturvetenskapen i själva verket gör, i den illusoriska tron att man söker och finner Sanningen om Verkligheten, kan mänskligheten komma överens om att vissa värden och verklighetsuppfattningar är omistliga och gemensamma för de allra flesta av oss. Överenskommelserna bygger då just på en någorlunda samstämmig intersubjektivitet. Det synsättet har bl.a. gett oss FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen om regler vid krigföring osv. Ingen hävdar att dessa aktstycken representerar någon gudomlig eller vetenskaplig Sanning. Däremot avspeglar de vad en stor majoritet människor uppfattar som rätt och fel respektive gott och ont, dvs. de får samma karaktär av moraliska rättesnören, som religionerna avser att ge oss. Som de mänskliga skapelser konventionerna är kan de dessutom alltid bli föremål för omprövningar (i flertalets ögon förhoppningsvis då förbättringar). I stället för att underkasta oss religionernas och vetenskapens falska profeter blir vi människor därmed våra egna herrar.
I mitt nästa blogginlägg planerar jag att närma mig Jorden igen och ge konkreta exempel på vilka följder den totala relativismen kan få.
/Hannes Qvarfordt
Välkommen höst
Publicerat: oktober 24, 2013 Sparat under: Återhämtning, Öppenhet, Khai Chau, mat, Min berättelse, sömn 1 kommentar
Enligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.
Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…
Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.
Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna
Mera ljus på vårdens skuggsida
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Anhöriga, Jimmie Trevett 3 kommentarer
Många av RSMH:s medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid matchats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. RSMH har genom åren fått ta del av erfarenheter av hur bland annat. sjukvårdssystemet fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på tillgänglighet, möjligheterna till ett mer eller mindre fritt val eller utrymmet att som patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser.
Många av våra medlemmar har på nära håll bevittnat de förhållanden och processer som föregått självmord och självmordsförsök. Vi representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något fritt val utan tvingas till vård ironiskt nog ofta efter att dessförinnan förgäves ha sökt hjälp från det allmänna.
Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen.
De strukturer som finns stimulerar inte generellt någon patientmakt i djupare mening för människor med psykisk ohälsa. Maktutövningen är dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Patienten vet att det alltid finns ett latent hot om tvång och fogar sig ofta i det som personalen erbjuder eller vill. Att ifrågasätta varför lokala alternativ för vård är sämre eller mer begränsade än vad som erbjuds på andra håll kräver alltså inte bara en orimlig kunskap för den hjälpsökande utan även en viss grad av mod och risktagande. Att säga nej till erbjudna former av vård med hänvisning till att man föredrar andra som ej finns lokalt kan vara nog så spännande för en av psykiatrins vårdkonsumenter.
Men, även professionens eldsjälar hämmas av den utarmning av resurser som skett och att man faktiskt inte har tillgång till hela repertoaren som vetenskap och beprövad erfarenhet rekommenderar i mötet med verklighetens patienter. Att vilja och veta det rätta utan att ha medel därtill är inte heller det särskilt roligt.
Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som står till buds för den med psykisk ohälsa borde vara mer tillgängliga, individanpassade och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi. Dagens översikt i SvD är därför ett välkommet steg ut i offentlighetens ljus för dessa frågor.
Tillgänglig valfrihet likväl som reell egenmakt för vårdtagaren är fortfarande i mångt och mycket främmande för den psykiatriska vården i Sverige. Patientrollen i psykiatrin och det allmänna bemötande som ges människor med psykisk ohälsa inom vården förtjänar en skarpare genomlysning. Även så grundläggande saker som att lyssna på, diskutera med och se människan i den journalförda patienten borde heller inte vara så svårt som man idag gör det för sig i vårdens verksamheter.
Att maktlösa och osedda patienter får sämre vård än andra är en skam för det svenska samhället. De strukturer som främjar detta behöver identifieras och rivas ned i grunden.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Utlopp för frustration
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, Fredrik Gothnier, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 8 kommentarer
Jag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.
Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.
Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.
Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.
Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!
Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier
Katastroftänkande/neutralt tänkande
Publicerat: oktober 21, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Min berättelse 3 kommentarer
Jag är inte säker på hur det är med andra drabbade, men jag kommer på mig själv ibland, som jag kallar det, Katastroftankar. Jag vet inte var de kommer ifrån, men de är egentligen väldigt katastrof-betonade, och nästan alltid obefogade.
Vad kan man göra åt sådant?
Jag har också utvecklat någonting som jag kallar Neutralt tänkande, istället för Positivt tänkande, eftersom det senare är svårare att uppnå, när man är inne i den onda cirkeln.
Jag har funnit att det brukar lossna så småningom, om man börjar med att sysselsätta sig med någonting neutralt, det vill säga inte så känsloladdat. Till exempel lösa korsord, spela bowling, städa, diska, gå promenad med mera.
Man kan även besöka en neutral plats/lokal, för att koppla från tankarna: gå på bio, kanske!
/Khai Chau
I en attack av tvångstankar
Publicerat: oktober 11, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau 2 kommentarer
Vad hjälper mot en attack av tvångstankar? Vart kan man vända sig? Man kan inte ringa ambulans, man kan inte ge syrgas, det finns inga tabletter som kan avhjälpa akut! Ändå kan man drabbas periodvis varje dag.
Vet ni vad tvångstankar är? Det vet jag knappt själv, men de lär vara väldigt jobbiga. Man dör inte av dem, man blöder inte och det känns inte fysiskt – men däremot förlamande psykiskt!
Man är helt utlämnad åt sig själv under den värsta attacken, just på grund av dess karaktär. Man kan inte be om hjälp av någon utomstående, eftersom de upplevs allt som oftast ”fientliga”, fast de behöver inte vara det.
Små detaljer i det förflutna väcks till liv och börjar spöka igen, känslan känns mycket påtaglig – lika obehaglig nu, som när det inträffade.Men varför har jag tagit upp det här, när det skulle handla om återhämtning? Genom att kunna formulera/se det hela i ord, så har man också lyft fram problemet i ljuset – och då blir chansen mycket större att hantera det!
/Khai Chau
Skåneveckan för psykisk hälsa
Publicerat: oktober 8, 2013 Sparat under: Jimmie Trevett 7 kommentarer
Igår hade jag förmånen att tala på Skåneveckan för psykisk hälsa. Veckan har underrubriken för ökad kunskap, hopp och samtal. Jag passade på att prata om några visioner för ca 35 deltagare som behovet av vårdöverenskommelse mellan patient och vården, rätten till ett eget hem och rätten till en värdig vardag. Programmet fortsätter i Skåne under hela veckan. På Torsdag föreläser till exempel höjdhopparen Linus Törnblad om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Hela programmet hittar du här.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Om gåvan att drömma
Publicerat: oktober 7, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Kultur | Tags: Kultur Kommentarer inaktiverade för Om gåvan att drömmaMånga olyckliga, ensamma människor är det, därför att de saknar ett Eget liv, faktiskt! Antingen har de aldrig haft det, eller också har det kommit bort med tiden.
Det finns ett ordspråk som säger: ”Den som har en boksamling och trädgård, känner sig inte ensam!” Med det menas att när man har någonting att hänge sig åt, så fylls man också av harmoni, så att man slipper oroa sig eller gå och må dåligt.
För att skaffa sig ett ”eget liv”, måste man först och främst ta reda på vad är det man verkligen vill göra med sitt liv! Till att börja med, kan man tillåta ganska fria tyglar och stora drömmar – då kommer man sanningen närmast. Det är en stor gåva att vi människor kan drömma och fanisera!Men många gånger, är vi också livrädda för att utnyttja det. Böcker, musik – och filmer – har nästan alltid funnits i människans historia och haft en stor verkan för vår välbefinnande
Det som kallas Kultur!
/Khai Chau
Schizofreni
Publicerat: oktober 4, 2013 Sparat under: Återhämtning, Henrik Larsson, Schizofreni 3 kommentarer
Jag tycker att empati är ett fint ord. Empati är en dimension av hälsa. Med erfarenhet av schizofreni känner jag väl till fenomenet att tolka in andra personer med hull och hår. Som jag förstod av min mor, psykolog med många år i branschen, finns det ett annat fenomen som definieras sympati. Sympati är, enligt min mor, när man känner samma sak som en annan person. Om det går riktigt illa, som det ofta gör när man är schizofren, så tappar man bort sig själv helt och hållet och känner endast vad den andre känner. Till råga på allt så vill man väl och önskar att allt går bra för personen man känner sympati för. Tyvärr måste jag meddela att detta tillstånd inte är produktivt på något sätt eftersom den man känner sympati för bara åker på en räkmacka på ens egen uppoffring. Alltså, ingen drar fördel utav detta, varken man själv som blir ensam och utblottad eller den andre som inte lär sig att uppskatta räddaren i nöden.
Vidare har jag uppmärksammat att schizofreni är en form av splittrad uppfattning. Där vissa bitar av verkligheten blir förstärkta meden andra går förbi. Med andra ord, man ser inte helheten. Att agera då i ett sådant tillstånd är med dåliga odds. Det är viktigt ”att stämma gitarrens alla strängar”.
Schizofreni är en också en psykossjukdom. Läkarna pratar om vanföreställning. Då är det viktigt att veta att bara för att ingen tror på din övertygelse eller så kallade vanföreställning innebär inte att din övertygelse är fel, den är bara inte kompatibel med omgivningen. När du kan hantera detta så har du kommit långt. Att de pratar om en eller till en på radion är per definition inget problem så länge du känner dig trygg i dig själv. Dessutom kan man inte tillfriskna från en psykossjukdom förrän man inser att det visst kan vara så att någon talar till en genom en inre värld och att det inte är något sjukligt utan något mystiskt.
Tillfrisknandet brukar ta sin form att den schizofrene lär sig att hantera sin inre värld, istället för att springa runt i livet och vara rädd för allt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att vanföreställning är en relativ sak, bara för att omvärlden inte hör eller ser det du ser betyder inte att du inte hörde eller såg. Och när det kommer till paranoia, så gäller samma sak där. Bara för att det inte finns någon logik i din rädsla betyder inte att du inte har anledning att vara rädd. Men att vara rädd är inte att vara sjuk. Alla är rädda ibland.
/Henrik Larsson
Sjukdom eller vad?
Publicerat: oktober 2, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, sjukdom 30 kommentarerUnder 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.