Skenvetenskap ersätter erfarenhet

”Det finns en mycket stark koppling mellan psykisk sjukdom och suicid. De flesta som avslutar sina egna liv i Sverige har en pågående psykisk störning.”

Citatet ovan är hämtat från den kommande, regionala utvecklingsplanen för psykiatrin i Västra Götalandsregionen. För de flesta människor är den nämnda kopplingen en självklarhet, och för människor med psykisk ohälsa är den en plågsamt uppenbar verklighet. Ändå vågar man idag inte säga något sådant, i officiella uttalanden, utan att det finns ”forskningsstudier” och ”evidens” att luta sig mot. Allmänmänsklig eller individuell erfarenhet tillmäts idag allt mindre värde. Inget är sant och giltigt, om det inte finns ”randomiserade” och ”kontrollerade” ”dubbelblindstudier”, som bekräftar vad människor ofta dagligen erfar i sina liv. Det spelar sedan ingen roll, att underlaget för forskningsstudierna – det som kallas ”rådata” – ofta har tagits fram i mycket subjektiva processer, där det har saknats möjlighet att renodla och mäta de ”variabler” man vill undersöka.

Därutöver läser man ofta in orsakssamband mellan ”variabler” som tycks samvariera, vilket är ett klassiskt, vetenskapsteoretiskt fel. Samvariation har nämligen inget att säga om vad som orsakar vad. Den ena variabeln kan vara orsak till den andra, men det är lika möjligt att det omvända sambandet råder eller att en tredje faktor orsakar samvariationen hos de båda första variablerna. En tredje faktor, som man då inte ens känner till. Jag skall ge ytterligare några ganska nyligen presenterade exempel:

”Barn som växte upp utan kärlek från vuxna blev oftare rädda för att känna sig avvisade som vuxna.” (Dagens Medicin.)

”Dålig arbetsmiljö ökar risken för symtom på både depression och utmattningssyndrom, konstaterar SBU som har granskat forskningsläget.” (Dagens Medicin.)

De två ovanstående exemplen är självklarheter för de flesta kännande människor!

”Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd, enligt en ny studie från Danmark som publiceras i Jama Pediatrics.” (Dagens Medicin.)

Närmast ovanstående är ett typexempel på hur man drar slutsatser om orsaker utifrån en samvariation. Det kan emellertid lika gärna finnas en tredje faktor, som både leder till ökat bruk av smärtstillande och till högre andel barn med ADHD-symtom, vilket i så fall innebär att det smärtstillande preparatet inte alls är orsakande.

”Barn med funktionella mag-tarmbesvär hade ökad risk för ångest och depression senare i livet, enligt en ny studie.” ( Dagens Medicin.)

I detta exempel kan orsakssambandet lika väl vara det omvända, dvs. att ångest eller en psykiskt påfrestande situation ger upphov till funktionella mag-tarmbesvär. (F.ö. välbekanta självklarheter för de flesta föräldrar och barn/ungdomar.) Det skulle också kunna finnas en tredje faktor, som orsakade båda fenomenen.

Är då nedvärderingen av allmänmänskliga och individuella erfarenheter, och den motsvarande övervärderingen av skenvetenskapliga forskningsresultat, något att bry sig om? Ja, i allra högsta grad, eftersom de innebär en maktförskjutning i samhället, från den enskilda människan till en övervärderad, akademisk elit. Vi går mot ett samhälle, som i allt större utsträckning byggs och styrs utifrån vad vi uppfattar som ”vetenskaplig evidens”, samtidigt som människors erfarenheter, uppfattningar och värderingar avfärdas som subjektiva enskildheter utan värde. Det får särskilt påtaglig betydelse i människovårdande verksamheter, som psykiatri och socialtjänst, där insatserna i stigande omfattning avindividualiseras, till förmån för standardiserade, ”evidensbaserade metoder”. Den enskilda brukaren får allt mindre inflytande över sin vård och sitt stöd och tvingas i stället underkasta sig schablonbehandlingar, som har tagits fram i skenvetenskapliga forskningsstudier av det slag jag har beskrivit ovan. Det är en mycket osund och för den enskilda människan farlig utveckling.

/Hannes Qvarfordt