Vi välkomnar granskningen av Uppsala

En 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.

Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.

Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.

Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.

Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till.  I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.

En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.

Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.

Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall.  Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.

Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.

Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.

Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH