Flykt

Henrik LarssonLyssnar på P3 om att vara andra generationens invandrare. En kvinna i min ålder pratar vars föräldrar flydde från Kurdistan (antar att det måste varit under det stora folkmordet turkarna är anklagade för) om hur oförmögen hon är att berätta för sina barn om deras härkomst.

Hon uttryckte det så bra när hon sa att flykt är inget man väljer själv, flykten väljer dig.

Jag kom och tänka på vad min mor sagt om sin flykt från Estland. ”På flykt gör man saker som man inte borde” Sen …grät jag igen och igen.

Sen tänker jag på min turkiska kompis i skolan, Yavus. Och ställer mig frågan om ett möte mellan ett turkiskt barn och ett kurdiskt barn på 80-talet.

Varför jag stället mig den frågan är onekligen mystisk. Har väl någon socialromantisk idé om att deras föräldrar hatar varandra och att barnen är hämmade av det i mötet med varandra. Typiska nidbilder antagligen.

Jag skulle nog ha blivit soskärring.

/Henrik Larsson


För f-n Helena använd ditt förnuft

HelenaBlommor2-liten-bredMånga gånger när jag haft panik så har min bror sagt till mig att använda mitt förnuft. Det har ju låtit förnuftigt men polletten har aldrig trillat ner.

Nu plötsligt har den gjort det. Jag har kommit på mig själv med att tänka magiskt. Min enorma fantasi har verkligen frodats.

Fantasi är bra när man ska vara kreativ men när den används för grubbleri och magiskt tänkande är den förödande.

Jag har tappat greppet totalt och sett mönster och förbannelser i allt: ”Nu händer det därför att jag tänkte så.” ”Nu händer något hemskt för att jag varit glad en stund.” Alla katastrofer jag hör om kan drabba mig. Varför skulle jag skonas. Jag är unik, hela världen är emot mig.

Stopp. Andra blir också drabbade av otrevliga saker. Andra oroar sig också och tänker konstiga tankar. Det är som om vi har ett behov av att se mönster och vilja ha en övernaturlig förklaring på det som sker. Människan har alltid sysslat med sånt. Sällan har övernaturliga saker kunnat bevisas.

Jag har kommit fram till att jag måste tänka vad som är mest sannolikt för att jag inte ska dra iväg.

När saker händer och jag inte kan göra något åt det, hjälper det då att jag oroar mig över det? Nej. Hjälper det att ha ångest över det? Nej.

När jag kan göra något tvingar jag mig till att agera.

Tvivlet på detta tankesätt kommer såklart som ett brev på posten. Är det konstigt när jag tänkt så i 50 år? Nej. Det kommer självklart att ta tid att tänka om. Att bli förnuftig. Vet ju inte ens om det kommer att funka men jag ska försöka. När fantasin drar i väg och jag får för mig en massa saker ökar ångesten markant. Att försöka vara förnuftig hjälper mig att vara klar i tanken. En liten stund i alla fall. Att använda cortex istället för att förlora mig i det limbiska systemet.

När tråkiga saker händer tar jag det ofta personligt. Men Helena höj blicken och se utöver världen. Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit krig och naturkatastrof också. Det är dock nog så jävligt att ha ångest. Det är ingen katastrof om inte alla dagar är ok. Det är ok att sitta och glo en hel dag, försöker jag tänka. En dag av reflektion…

Det hjälper mycket om man kan ta händelser så bra det går. Försöka vara förnuftig för sin egen skull. Finns det något positivt fast det är hemskt? Kanske inte… försöka se glaset halvfullt istället för halvtomt.

Detta är förstås hopplöst svårt om det händer anhöriga något. Vet inte hur jag skulle hantera det. Vill inte ens tänka tanken.

Nu smög sig magiskt tänkande in. Bara för att jag skrev så kanske det händer något. Typiskt mig. Händer det något skulle det ha gjort det vare sig jag skrev det eller inte. Kan jag oroa mig bort från det? Nej. Hjälper det att vara orolig för saker? Lite, om jag agerar och gör något åt saken som kan förbättra utgången, annars inte. Man tär bara på sitt psyke. Maler ned sig själv. Sliter på systemet. Men så svårt att låta bli.

Hur tolkar jag det som händer? Nu när jag försöker vara förnuftig så känns det som något vill testa mig ännu mer. Detta är min demon. Jag förstår nu att jag skapar den själv. Det gäller att ha tålamod och stå fast vid det nya till demonen har lugnat sig. Jag försöker skratta åt demonen. Ler för mig själv.

Vi hörs

/Helena


Världarnas kollision

Hannes 4Per tycker att tillvaron är kämpig. Han vet vilket bagage han bär med sig och hur det gör det svårt att känna samhörighet med omvärlden och hämta kraft ur den. Pappa var känslomässigt förkvävd och otillgänglig och såg varken Per eller hans syskon. Mamma var djupt otrygg och uppfylld av sin egen rädsla och ångest. Både Per och hans syskon fick stänga in sina egna känslor för att inte oroa mamma eller väcka avsnäsande irritation hos pappa. Även syskonen fick på det sättet fullt upp med att klara sin egen tillvaro. Det gick inte att vända sig till dem med sina bekymmer. Var och en fick försöka reda sig själv.

Per förstår vilken ensamhet hans bakgrund har grundlagt och hur känslan av att inte vara sedd, förstådd och älskad har uppstått. Behoven finns kvar. De har aldrig blivit tillfredsställda, och kan inte längre tillgodoses, nu när han har blivit vuxen. Omvärlden kan inte förstå behov med ett barns styrka hos en vuxen människa. Ensamheten har blivit cementerad och permanentad.

Som fysiskt vuxen förväntar sig omvärlden att man skall fungera som en vanlig, vuxen människa. Även det vet Per, och han försöker därför anpassa sig till de krav som ställs. Det blir en ständig, energikrävande dragkamp mellan den yttre fasaden och det inre, för omvärlden osynliga barnet. Om inte kraven blir för tuffa, brukar Per klara balansgången hyggligt, men kraven har växt och möjligheterna att prata med förstående människor har minskat med åren. När både ensamheten och stressen i jobbet börjar bli för stora, bestämmer sig Per för att han behöver stöd och hjälp för att orka. Han uppsöker psykiatrikern, doktor Strangelove.

– Jag känner mig nedstämd och ensam och jobbet stressar mig mycket, säger Per.

– Du har en depressionssjukdom, svarar doktor Strangelove.

– Nja, jag är ensam och stressad, och jag skulle behöva någon att prata med, fortsätter Per.

– Den adekvata behandlingen för din sjukdom är denna antidepressiva medicin, envisas doktor Strangelove.

– Finns det verkligen inte någon möjlighet att få prata med någon, vädjar Per.

– Sådan behandling är inte evidensbaserad, så vi är i en process med att fasa ut den från vårt behandlingsutbud, förklarar doktor Strangelove.

– OK, jag får väl pröva medicinen då, slutar Per, uppgivet.

Per börjar ta medicinen. Den gör honom trött. Han blir känslomässigt avstängd. Känner sig som i en glaskupa och avskuren från andra människor. Han får mardrömmar och självmordstankar och får svårt att skilja dröm från verklighet och sömn från vakenhet. Stressen och ensamheten är däremot desamma som förut. Det känns ohållbart, och han bokar därför nytt besök hos doktor Strangelove – fyra veckor längre fram.

– Jag känner mig inte hjälpt av medicinen, doktorn, och får dessutom väldigt obehagliga biverkningar.

– Man mår oftast sämre i början av behandlingen, svarar doktor Strangelove. Det kan ta fyra till sex veckor innan det börjar kännas bättre.

– Men nu har det ju gått två månader sedan jag började med medicinen, klagar Per.

– Jaja, vi kan pröva den här medicinen i stället, föreslår doktor Strangelove.

– Men jag vill ju bara få prata med någon som förstår min situation, invänder Per.

– Det är inte evidensbaserat, klipper doktor Strangelove av.

Per vänder hemåt igen med det nya receptet i handen. Han funderar över vilken underlig planet han bor på och hur han skall kunna klara sin kris, utan förstående människor att tala med och med mediciner som stänger av hans känsloliv och skapar mardrömmar. Inte heller om den saken finns det någon att tala med.

/Hannes Qvarfordt


Vi är inte våldsbrottslingar!

NYbild[8]aVi läsare blir alla illa berörda av våldsbrott, såsom de som inträffade i Norrköping eller de som inträffade i Bålsta i somras.

Och extra illa berörda blir kanske vi som lever med psykisk ohälsa. För förutom att vi känner stort medlidande med de drabbade och deras familjer vet vi också att medias rapportering kan leda till ökade fördomar mot oss som grupp.

Nyheter som dessa skapar en rädsla i samhället för personer med psykisk ohälsa. Det blir ännu mer stigmatiserande att ha psykiska problem, samtidigt som den stora majoriteten av oss inte alls känner igen sig i tanken på att göra något våldsamt och skulle aldrig få för sig att skada en annan medmänniska.

Att personer med psykisk ohälsa inte är mycket mer våldsbenägna än gemene man bekräftas också av forskningen. Enligt studier väger följande faktorer mycket tyngre för att en person ska begå våldsbrott:

– Kön – många fler våldsbrott begås av män

– Ålder – det handlar oftast om yngre män

– Droger – både alkohol och narkotika

– Socioekonomiska faktorer

De största riskerna för våldsbrott är alltså när en ung man dricker sprit. Eller när en äldre person använder narkotika – såsom tycks ha varit både i fallet i Norrköping och i Bålsta.

Men dessa faktorer väljer media inte att slå upp. I stället talas det om galningar. Är det så att galenskap anses vara mer kittlande som faktor än narkotika? Oavsett ger rapporteringen en onyanserad och ofta falsk bild av verkligheten.

För att minska på fördomarna mot personer med psykisk ohälsa behövs motbilder. Media behöver lyfta fram vanliga personer med psykiska problem för att visa på alternativa bilder av vilka vi är.

På senare tid har media blivit bättre på detta, men det behövs ännu fler exempel för att detta ska bli tydligare.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Nya föräldrar

GAbriella-sjalLitenNYDet är finare att vara alkis, knarkare eller bara vanlig hemlös, än att ha psykisk ohälsa. Tiggare, samer och romer är alla mer välsedda.

Det är just så fult att ha psykisk ohälsa att andra inte ens vill tala om det, det är en grupp moraliskt lägre stående man inte vill se existera, ett tabu.

Självmorden i statistiken jämförs alltid med antalet döda i trafiken samma år. Självmorden är fler, men trafiksäkerheten är mer angelägen.

Det finns två grupper psykiater, de som jollrar med en och de som är sträng förälder. Bägge sorter vårdar dig in till din död.

Kärt barn har många namn, men kan man inte ta sig i kragen, rycka upp sig, skärpa till sig, bita ihop, lägga locket på, snyta sig och gå vidare, tänka på något annat eller ta sig en sup och vara som en mänska!

Barn säger man inte sådant till. De ”vuxna barnen” för vilka det inte duger att vara som alla andra är moraliskt lägre stående, sålunda! Det passar inte att vara Svensson, man är för fin för det. Arbetsskygg! Får man förmoda.

/ Gabriella Olsson


Locket av i psykiatrin i Malmö och Lund

NYJimmieTrevettMånga av de som vänder sig till psykiatrin får ett gott och professionellt bemötande. Men inte alls alla överallt. RSMHs medlemmar kan vittna om att kränkningar och övergrepp inom psykiatrin alltjämt förekommer vackra ord till trots om egenmakt och patientinflytande. En inte mindre kränkning är att dessa upplevelser inte tas på allvar och av omgivningen reflexmässigt möts av skepticism. När ord står mot ord är det ofta personalens ord som får väga tyngst. Detta har vi uppmärksammat på flera håll, läs till exempel  Kränkt och osedd i psykiatrins slutna rum.

Det är därför både befriande och djupt oroande när personal själva reagerar på vanvård och övergrepp inom psykiatrin. I Sydsvenskan har journalisten Mikael Funke skrivit en uppmärksammad artikel om psykiatrin i Region Skåne. I den berättar en anonym patient om hur hon utsattes för bältesläggning trots att hon endast var i behov av att prata med någon.

En sådan behandling som den beskrivna strider mot lag och har därför anmälts till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Artikeln kunde ha slutat med detta, men det som gör att artikeln inte blir en ytterligare anonym berättelse i mängden är att en tidigare skötare som journalisten talat med bekräftar att flera av Region Skånes psykiatriska enheter dras med stora brister vilka leder till bristande kvalité i vården.

Situationen som beskrivs är å det närmaste katastrofliknande. Personal provocerar patienter för att få vidta tvångsåtgärder, mobbning och hot om våld förekommer och den av läkarens ordinerade vård och behandlingen efterföljs inte. Värre än filmen Gökboet kommenterade en läsare artikeln och att den bristande miljön lett till sämre vård råder inga tvivel om.

Frågan som RSMH ställer sig är skulle någon ha trott på en patient som berättade om detta utan stöd av personal? I detta fall krävdes det att en person som slutat inom psykiatrin för att denne skulle våga berätta om de övergrepp mot patienter inom psykiatrin vederbörande bevittnat.

Hur många fler enheter dras med liknande problem utan att personal vågar berätta offentligt eller kontakta tillsynsmyndigheterna?

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Unga och gamlas psykiska hälsa – fullspäckat schema i Almedalen

NYJimmieTrevettAlmedalsveckan är proppat med seminarier och debatter, varav flera handlar om psykisk ohälsa. Vi är fem personer från förbundskansliet som tillsammans med Gotlandsföreningen och tre andra medlemmar hjälps åt att bevaka och sprida information om RSMH här.

På ett seminarium som jag lyssnade på var det ungdomar från föreningen Tilia som berättade hur de hade blivit bemötta av psykiatrin. En av dem hade haft utmattningsdepression, men vårdpersonalen hade sagt till henne att ”du är för ung för att kunna ha det”. En annan hade sökt för ätstörningar, men då tyckte personalen att hon vägde för mycket för att det skulle kunna stämma. De blev helt enkelt inte trodda. Så får det inte vara! Unga måste få hjälp och tidiga insatser, annars riskerar måendet att försämras ytterligare.

Ett annat seminarium handlade om att riva 65-årsgränsen i samhället, men också inom psykiatrin. Vi blir alla äldre. Och gruppen äldre blir allt större i takt med befolkningsökningen. Trots detta är äldre med psykisk ohälsa inte prioriterat. Många äldre går runt med långa depressioner eller annan psykisk ohälsa utan att få hjälp. Det är en grupp som behöver mer stöd, också när det gäller psykisk ohälsa.

Själv har jag deltagit i många debatter, bland annat i ett samtal med RFSL, där jag inledde att tala generellt om psykisk ohälsa. HBTQ-personer har en högre risk för psykisk ohälsa, kanske bland annat på grund av påfrestningarna att leva utanför normen och allt det förakt som de då stöter på. Självmord är också vanligare än i övriga befolkningen.

I måndags hade vi tid i Handikappförbundens tält, som ligger i hamnen. Där hade vi ett samtal om psykiatrireformen och vad vi ska göra för dem som mår allra sämst. Någon timme senare tog vi i stället upp ämnet mat, träning och psykisk hälsa. På båda samtalen kom runt ett 40-tal personer för att lyssna och alla fick inte plats inne i tältet, utan flera stod utanför och kikade in.

I dag är det fullt upp på campus där nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, anordnar flera olika seminarier. Jag deltar i två debatter och Annika Bostedt, som driver RSMH:s projekt Ung Kraft och Unga som resurs i arbetslivet deltar i ett av dem som handlar om just unga. Sen på fredagen debatterar jag om hur arbetsmarknadspolitiken kan inkludera dem som står längst bort från arbetsmarknaden i Handikappförbundens tält. Vill ni se mer detaljerat vad vi är på för seminarier kan ni kika här.

Hoppas vi ses här någonstans! Om inte – ha en skön fortsättning på sommaren!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Hopp inför framtiden om ungas psykiska hälsa

PaulinaFörra onsdagen, den 10 juni, var vi ett gäng från RSMH som träffade den nya PRIO samordnaren på Socialdepartementet, Kerstin Evelius. Vi träffades lite innan för att diskutera ihop oss vad vi skulle fokusera på. Denna gång var det om barn och unga, en fråga som berör mig starkt eftersom jag i många år var aktiv i Riksförbundet Ungdom för Social hälsa, RUS, vilket jag berättar mer om längre ned.

Mötet på Socialdepartementet översteg alla mina förväntningar. Vi fick mycket bra sagt och vi överlämnade även ett papper med några punkter till Kerstin Evelius. Jag lämnade mötet glad och energifylld, ja, hoppfull inför framtiden.

Och vilken fin början på mitt nya uppdrag som ledamot i RSMH:s förbundsstyrelse! Vi var fyra från styrelsen som åkte – Bo Lindahl, jag, Barbro Hejdeberg Ronsten och Jan-Olof Forsén. Jag tycker vi hade jättekul! Vilket härligt gäng. Vilka fina människor!! Min post som ledamot i styrelsen kunde inte börjat bättre tycker jag. Bild-socialdepartementet

Den 30:e maj lades RUS ner, där jag var vice ordförande. Vi beslutade på kongressen att detta skulle vara det klokaste beslutet även om det var svårt och vemodigt beslut. För mig har ett nytt kapitel börjat då jag blev invald som ledamot i RSMH riksstyrelsen. Efter att RUS, som fungerade som RSMH:s ungdomsorganisation, har lags ner läggs mer ansvar på RSMH att ta hand om sina ungdomar. Jag vet att redan idag finns det olika ungdomsverksamheter inom RSMH runt om i Sverige. Detta ska man ta vara på tycker jag. Nu finns det möjlighet att utveckla dessa ungdomsverksamheter.

Att lägga ner RUS var verkligen svårt. Jag har lagt ner så mycket tid och jobb i RUS. Jag är evigt tacksam denna förening. Om jag inte hade hamnat i RUS riksstyrelse skulle jag inte ha mått så pass mycket bra som jag gör i dag. Jag har fått lära mig så mycket via föreningslivet. Var går mina gränser, hur tar jag ansvar, hur underbart det känns att genomföra uppdrag/projekt och även lärt mig på mina misstag. Jag är inte frisk men på ett bättre ställe idag. Jag har verkligen vuxit som människa och det är jag tacksam för.

Då mer ansvar kommer falla på RSMH efter RUS nerläggningen kommer jag föreslå mig som en av de som kanske kan ha lite extra mer ansvar för ungdomsverksamhet. Vi får se vad styrelsen tycker om det.

Jag har fria händer att göra det jag är bäst på, att tillgodose barn och ungas bästa. För mig har det alltid varit viktigt att kämpa för att barn och unga ska ha det bra. Varför är det så viktigt för mig kan man fråga sig, varför brinner jag så oerhört mycket för just barn och unga? Två enkla förklaringar är att: 1) jag var ung själv för ett år sen. 2) Vuxna kan använda sin röst, man lyssnar oftast på det de säger. Barn och unga har en egen röst med, dessvärre bestämmer man ofta över huvudet på dem. Man lyssnar inte riktigt på dem för de är barn, de vet inget. Vuxna vet vad som är bäst för barn men vet ni vad – det är fel! Barn och unga har en röst och de vet vad som är bra för dem med, det enda som behövs är vuxna människor som respekterar dem, lyssnar på dem och inte kör över dem.

/Paulina Tarabczynska


Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


De mystiska, psykiska sjukdomarna…

Hannes 4En programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.

Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.

Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.

Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.

/Hannes Qvarfordt