Jag vill inte låtsas

Just nu kämpar jag med höst- och vinterdepression, det är ju den tiden. Jag sitter mycket ensam skriver av mig på facebook. Jag har varnats av vänner och bekanta för att skriva för mycket där, men jag känner ett behov av att få ur mig mina tankar och synpunkter. Jag är väl inte alltid så klok mot mig själv, men jag måste få ta min egen kamp mot ångesten när den är där. Låtsas jag att självföraktet inte finns styr det ännu mer över mig.

Jag måste acceptera att jag är så här, jag önskar att andra gör det också. Jag vill inget ont och vill inte skada någon annan. Det tar oerhörd kraft och energi att gömma sig för sig själv och för andra. Jag har lagt så mycket tid och ork under mina 59 år som psykisk sjuk på att låtsas.

Jag vill ju inte vara annorlunda, udda, tokig, knäpp eller galen. Inte heller vill jag vara ensam och isolerad. Ändå anses man ibland vara lat för man inte kan styra över sig själv och att det skulle vara bekvämt att leva som jag och fler med mig gör. Tycker man så har man aldrig ens varit lindrigt deprimerad eller ångestladdad en minut av sin tid. För det är skitjobbigt, skrämmande och utmattande. Man orkar inte tänka, känna, agera friskt och all energi går åt till att kämpa emot den psykiska ohälsan, tyvärr.

Jag isolerar mig i bostaden när det är som jobbigast och bedövar mig med nervlugnade medicin. I perioder av mitt liv har jag inte haft några känslor alls, eftersom jag inte vågat ha några. Då har jag använt alla lagliga medel för att få bort reaktioner och tankar. Det har varit medicin och under en period långt bakåt i tiden, även alkohol.

Medicinen tar bort den ohanterbara oron, men även förmågan att känna glädje, att bli road av en historia, vara nyfikenhet på livet, lust att leva, sexlust, ömhet och andra positiva känslor försvinner.  Kort sagt blir jag en robot, en docka utan känslor, kraft ork, och energi. Och så alla biverkningar som kommer till. Ändå tar jag tabletterna eftersom jag inte orkar må så dåligt som jag gör.

Jag kommer att återkomma till detta. Ha så bra du kan ha det, du medmänniska.

Cyperkramar

/Anne Sofie Höij