En marsians litania

…eller kampen för att överleva (nästan) utan hopp

Först en varning: Den som redan är deprimerad bör avstå från att läsa vidare, eftersom nedanstående inlägg knappast förbättrar hälsan.

Hur gör man för att överleva, när man på tre grundläggande områden har svårt att se någon ljusning i framtiden? Jag brottas dagligen med frågan, och de tre områden jag talar om är privatlivet, utvecklingen i Sverige och tillståndet i världen.

1.  Privatlivet

Efter en uppväxt, där jag har varit osedd, inte har fått känslomässig bekräftelse och där jag har tvingats dölja mitt inre inför en oförstående omvärld, har jag till sist kastats ut i en vuxenvärld, som ställer krav om självständighet och mognad och där inga relationer längre kan möta de behov som aldrig har tillgodosetts. Det har skapat en oändlig och närmast obotlig, existentiell ensamhet, som ingen egentligen kan förstå och som gör varje dag till en energislukande kamp för livet.

2. Utvecklingen i Sverige

Om vi bortser från vårt rent löjliga, materiella överflöd ser jag ett samhälle – inte bara i Sverige, utan i hela den industrialiserade världen – som inte tillfredsställer grundläggande, mänskliga behov och som dessutom fortsätter att utvecklas i fel riktning. Tempot höjs, stressen tilltar, sociala strukturer splittras sönder, kraven ökar på den enskilda individen. I stället för att samarbeta långsiktigt i små och täta, sociala strukturer, konkurrerar numera irrande och ensamma individer ihjäl varandra på en marknad, där vi har förvandlats från medmänniskor till designade handelsvaror och varumärken. Utvecklingen understöds av övermäktiga, ekonomiska krafter.

3. Tillståndet i världen

Människans och hela naturens existens hotas idag av miljöförstöring, klimatförändringar, pandemier, globala konflikter, resursbrister, artutrotning osv. Freds- och miljöorganisationer gör behjärtansvärda insatser för att mota olle i grind, men när de globala hoten har sin yttersta grund i överbefolkning, blir insatserna till sist fåfänga. Alla förändringar som genomförs måste göras i en så ofantlig skala, att Jorden och ekosystemen i längden ändå inte tål dem.

Som sagt, hur överlever man med sådana här perspektiv? Det som skapar någon form av mening i min tillvaro är till sist egentligen bara kampen för min egen och mina olyckssyskons upprättelse gentemot sjukförklararna och kampen för människans upprättelse gentemot ekonomismen och fascismen. Förmodligen en fåfäng kamp även det.

Jag är en marsian på Jorden. Eller måhända en jordling på Mars?

/Hannes Qvarfordt


Privatekonomi

Alla vet att vi psykiskt sjuka har den sämsta privatekonomin i Sverige. Frågan är varför? Och vem gör något åt det? Ont om pengar skapar stress i vardagen och blir ett hinder för återhämtning. Och tvärtom: pengar ger välbefinnande.

Faktum är också att psykoser ofta bryter ut i den ålder när man börjar bli vuxen och kommer att påverka hela livet. Man kan inte rå över om och när man blir psykiskt sjuk, alltså innan man hunnit skaffa jobb eller inte, så att man slipper vara nollklassad enligt försäkringskassan.

Detta blir en ond spiral, som går nedåt. När man mår dåligt orkar man inte söka jobb eller jobba. Bristen på pengar gör att man mår sämre. Och jobbar man inte så får man inga pengar.

Det finns en forskare som har uppmärksammat problemet och försöker göra något åt det. Jag vill önska Alain Topor lycka till.

/Khai Chau


Bortblåst boendetrygghet

Täby är en vacker kommun väl försedd med vackra och väl påkostade hus och fastigheter i vilka kommuninnevånarna – hög som låg – i allmänhet trivs och mår ganska bra. Men, för vissa sköra själar är själva boendet navet i att man kan fungera och kunna vara delaktig i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Vägen åter från djup psykisk ohälsa är sällan rak och aldrig enkel. Men, för att människor ska kunna mobilisera de inre resurser som krävs för återhämtning och habilitering behöver man ofta stöd och ännu hellre förståelse för den situation man befinner sig i.

Ett grundläggande stöd (eller trygghet om man så vill) är det egna boendet. Förståelsen för hur viktig denna pusselbit är finns inte minst i Socialtjänstlagen och dess förarbeten liksom i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Via Socialtjänsten kan man som en del av rehabilitering under en begränsad tid beviljas ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Om detta har jag skrivit på förut (bland annat på denna blogg), så varför än en gång däran?

Jo, nu (Dagens Nyheter Stockholm 2012-05-14) har Täby kommun lanserat sig som kandidat och storfavorit till priset Okänsligast i Sverige i kategorin kommunikation med svaga och sjuka. Man börjar med att välja envägskommunikation i brevform. Sedan sätter man skönmässigt på egen kammare en tidsgräns för när lägenheten inte längre är att betrakta som ett aktivt led i rehabiliteringen för den som på nåder bor däri. Därefter avrundar man med att i korthuggna och avfärdande ordalag rycka undan benen för sköra människor som äntligen börjat komma på fötter.

Citatet ur brevet säger väl allt:

”Social omsorg erbjuder inte något nytt andrahandskontrakt/boende, därför är det viktigt att ni aktivt söker andra boenden”

Detta till psykiskt sköra människor som blott kunnat få ett strukturerat boende via Socialtjänsten. Inte en rad om vem som på kommunen kan tänkas bistå en då man, utifrån brevets ord, snart står på gatan igen. Är det någon som tror att dessa människor snabbt och geschwint fixar ett eget hyreskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden? Eller att detta är en pigg liten utmaning man tar i flykten med en psykisk funktionsnedsättning i bagaget?

Nä fy, skämmes Täby, skämmes!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Bemötande inom vården

Idag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.

Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.

Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.

Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.

Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.

Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.

Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig?  Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.

Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.

/Paulina Tarabcynska

 


Kommunerna sviker de psykiskt funktionsnedsatta

För mer än ett och ett halvt decennium sedan ringde det ut från de stora mentalsjukhusen i Sverige. Den stora Psykiatrireformen 1995 var ett faktum. Äntligen skulle psykiskt funktionsnedsatta människors få möjlighet att delta i samhället och leva ett liv som andra utan institutionella kollektiva krav och rutiner som en vingklippt grupp under århundraden. Det var stort och visionärt och en tydlig markering från samhället att även medborgarna med psykisk ohälsa är människor med individuella drömmar och mål vilka de ska ha rätt att få eftersträva.

Men, även om tusen blommor skulle tillåtas blomma var aldrig tanken att de skulle lämnas vind för våg i rabatten. Kommunerna fick ett tydligare ansvar för att planera och samordna insatser för de med psykiska funktionsnedsättningar, liksom för att utveckla former för boende och sysselsättning. Just boendet lyftes fram som den faktor som har enskilt störst effekt på psykiskt funktionsnedsattas levnadsvillkor. Hur kommunerna mött upp, i inte minst i det senare avseendet, framgår i en ny rapport från Socialstyrelsen som också presenterades på DN Debatt idag.

Nu är det ju ingen större nyhet för RSMH eller våra enskilda medlemmar att många kommuner brister i ambition och ansvar för de invånare som dras med psykisk ohälsa. Inte ens där det finns tydliga skrivningar för de som utvecklat psykiska funktionsnedsättningar har alla kommuner fått tummen ur. Sedan ska man vara ärlig och säga att det inte alltid är lätt att fullt ut inventera behov och färdigställa individuellt anpassade lösningar.
Särskilt inte då behoven över tid kan skifta.

En fortfarande aktuell inblick i villkoren för de som bor på kommunala boenden fick man redan 2010 i RSMH:s förbundstidning Revansch [ http://www.rsmh.se/Revansch-1-10.pdf ].
Men, det finns ett ointresse hos en del kommuner som tydligt slår igenom i det sätt man klumpar ihop folk eller undviker att strukturerat inventera behov. Sedan finns det ju goda exempel på kommunala aktörer som vill ta ansvar. Förra året avslutade RSMH till exempel ett tre-årigt projekt  i samarbete med Mölndalsbostäder i Västra Götaland där man visade på värdet av tillgång till s k sviktboenden för den som försöker leva sitt liv ute i samhället sin psykiska funktionsnedsättning till trots. Tråkigt nog fick detta initiativ ingen lokal fortsättning efter projekttidens slut.

RSMH uppskattar att nu Socialstyrelsen tar bladet från munnen och sätter lite press på de kommunala huvudmän som i alldeles för liten utsträckning tar sitt ansvar för att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna leva ett värdigt liv format av vad man vill och kan istället för att isoleras i misär eller institutionalisering från det övriga samhället.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tvångsvårdens transporter är en sjukvårdsfråga

Många verkade förvånade över polisens inblandning i vården när Anna Odell i sitt konstverk ”Okänd kvinna” visade upp hur ett omhändertagande av en människa i psykisk kris går till idag.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att omhändertagande vid andra akuta sjukdomsfall, än psykisk ohälsa, i hemmet eller ute på gatan fungerar på ett annat sätt i dagens Sverige. Då kommer ambulanser med blåljus och kvalificerad sjukvårdspersonal. Sjukvårdspersonalen sköter omhändertagandet och påbörjar snabbt adekvat behandling. Eventuellt medverkande polis har till uppgift att utreda olycksförlopp och liknande. Det är den enskilda patientens bästa som står i cemtrum.

När människor däremot sviktar psykiskt är polishämtning till psykiatriska akutmottagningar inte ovanligt och ett antal fall av omhändertagande och transporter har urartat och slutat i katastrof för någon av de medverkande. Dessvärre riskerar nu utvecklingen gå åt fel håll.

I RSMH:s remissvar till betänkandet ”Transporter av frihetsberövade” konstaterar vi att kriminalvårdens roll som transportör med möjlighet att vidta tvångsåtgärder under transport stärks. Det innebär att landets farligaste förbrytare kommer att kunna transporteras tillsammans med handfängslande unga självmordsbenägna kvinnor utan något som helst brottsligt förflutet.

RSMH är starkt emot detta. Vi anser utredningen om ”Transporter av frihetsberövande” inte kan användas som beslutsunderlag för hur  transporter ska organiseras som tillhör akutvårdens eller tvångsvårdens område. Det behövs en ny utredning om psykiatrins och tvångsvårdens transporter där de inte ses som ett transportproblem utan som en sjukvårdsfråga.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

 

 

 


Gör det du mår bra av

Det kanske låter självklart, men det tål att upprepas. För det är lätt att glömma bort att må bra, när man har tusen bekymmer att grubbla på. Tycker du om att måla – måla så ofta du kan! Gillar du att ta promenader – prioritera då, så att du får tillfälle att promenera. ”Så en handling och du skördar en vana!”

/Khai Chau


Dataåldern

Det är ändå tur att vi lever i den så kallade dataåldern. Det finns så många fantastiska möjligheter, som man kan utnyttja via datorn och internet. Jag själv har haft min terapi/behandling med min läkare via mail på ett mycket väl fungerande sätt. Det sparar både tid och pengar. Jag minns det tidigt 90-talet då jag var tvungen att boka upp mig på telefontid för att kunna bli uppringd tillbaka av min läkare. Idag finns även sociala medier som gör att man kan känna sig lite mindre ensam bara för att man inte kan eller vill gå ut och träffa folk.

Aktivitet vid datorn fungerar lika mycket väl som vilken annan sysselsättning som helst. Det vill säga man blir tvungen till att använda hjärnan lika mycket och därmed kommer ifrån sysslolösheten. Med datorn som hjälpmedel kan man även skaffa sig information om omvärlden, vilket är jätteviktigt, särskilt i dagens samhälle, så att man inte ligger efter. För övrigt anser jag att vi borde få Handikappersättning från försäkringskassan för att askaffa dator och internetuppkoppling.

Surfa lugnt!
/Khai Chau


Humor

Att ha roligt, hjälper mig för att jag ska kunna må bra. Tyvärr fokuseras det ofta för mycket på problemet/sjukdomen, så att man glömmer bort att skratta. Man kan ju alltid se på en rolig film för att mjuka upp skrattmusklerna. I sällsynta fall, har humorn hjälpt till att vinna över allvarliga sjukdomar. Att kunna ha vänner att skämta med, hjälper minst lika mycket som mediciner.

/Khai Chau


Jag tänker inte gömma mig

 Varför skall vi skämmas för att ha psykisk ohälsa. Trots allt så är ju psykisk ohälsa inte annorlunda än någon annan kroppslig sjukdom. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag har rätt att vara sjuk oavsett vad min sjukdom är. Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte längre!

Om jag hade vågat prata om mina tankar och känslor tidigare så skulle jag sluppit många år av onödigt lidande och fått rätt hjälp tidigare i mitt liv. Jag får ofta höra av äldre människor att jag borde vara mer försiktig med vad jag lämnar ut för information om mig själv. Och speciellt just vad det gäller min psykiska ohälsa. Jag vet och förstår att de har goda avsikter. För en ung vuxen är det svårt. Man blir så lätt stämplad för livet. Men det borde inte vara så. Och när äldre säger till mig det så tror jag inte att det är medvetna om att just i det ögonblicket så bidrar de till stigmatiseringen och svartmålningen. Omedvetet bidrar det till att samhället ser det som ett tabu.

Jag vill förstöra denna tabustämpel genom att prata öppet och prata om allt. För just nu behövs det unga människor som vågar öppna sig och berätta. För hur skall något kunna förbli tabu om man kontinuerligt och konstant pratar om det? Jag förstår att alla inte klarar av det men jag tänker inte bidra till tabun. Varför skall man skämmas? Skall vi inte vara stolta och gå med raka ryggar just för att vi erkänner för oss själva att vi behöver hjälp. Att vi har tagit klivet och söker hjälp? NEJ! Istället vill de att vi skall skämmas och dölja våra tankar och känslor.

Det fanns en tid i mitt liv då även jag skämdes. Men inte nu. Jag tänker inte gömma mig i ett hörn längre! Jag kunde ha besparat mig så många år av lidande. Men jag var så liten och så ensam. Och ingen skall behöva känna sig så liten och ensam!

Idag har jag massa verktyg och jag har fått lite tjockare hud. Och jag tror att detta är mitt kall i livet, som en ung vuxen som en människa skall jag göra allt jag kan för att försöka bryta denna destruktiva cirkel av tystnad och skam. Jag kan förstå att folk ibland kan tycka att jag kan vara för mycket, men om jag inte gör detta vem skall våga då? Någonstans måste någon ta första steget.

Jag anser och hoppas att jag har styrkan och modet att göra detta.För mig själv.För alla dem som så många gånger har önskat att de kunde prata med någon utan att de tittade snett på dem.Och för alla gånger andra tittat snett på mig.

/Paulina Tarabcynska