Vad är psykisk sjukdom?
Publicerat: september 19, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Vad är psykisk sjukdom?Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?
Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).
Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.
/Hannes Qvarfordt
Rösthörarkonferens
Publicerat: september 17, 2012 Sparat under: Anneli Westling, Att höra röster 1 kommentar
Äntligen kunde en rösthörarkonferens anordnas av RSMH på Nalen i Stockholm, den 14 september på den internationella rösthörardagen. Rösthörare, RSMH, anhöriga och personal från kommun och landsting samlades för att få och sprida kunskaper om att förstå och hantera röster.
I ett världomspännande initiativ har The Hering Voices Network beslutat att hålla sammankomster just den 14 september, det för att sprida kunskaper och erfarenheter om att förstå och hantera röster. Så Intervoice över hela världen samlas för att sprida kunskaper om att förstå och hantera röster på World Hering voices day 14 september som är den internationella rösthörardagen. Vi uppmärksammade också denna dag med att ha en tyst minut som The Hering Voices Network har över hela världen.
Ami Rohnitz föreläsare, ansvarig för svenska nätverket rösträtt, styrelseledamot i Intervoice och med egen erfarenhet att höra röster, var dagens moderator och gjorde en fantastiskt insats och arbete med denna konferens. Hon skapade en glad och positiv stämning med mycket applåder och glada skratt.
RSMH Rösthörargrupperna med Ami Rohnitz, Siv Wetterberg, Elisabet Alphonce, Alva Thelander och jag, från Bellmansgatan, Sollentuna, Södertälje, Uppsala och Norrtälje fick inleda konferensen och berätta om våra olika verksamheter och varför det är så bra.
Lars Joelsson Psykoanalytiker och anhörig, berättade om anhörigperspektivet. Hur svårt det kan vara när man är både professionell och anhörig. Vilken roll ska man ha?
Som anhörig känner jag igen mig i svårigheterna kring att man ställs inför att ha jour dygnet runt och vara vårdare. Mina egna tankar är hur fel det kan blir när man ställs inför och får rollen som vårdare till sina vuxna barn. Vi anhöriga bör bara stötta och älska våra vuxna barn på ett mer vanligt sätt precis som man stöttar sina barn som inte har några funktionsnedsättningar och få fortsätta ha rollen som en vanlig mamma eller pappa. Det professionella måste tar på sig den rollen och ansvaret. Personal från kommunen och de olika vårdenheterna måste se hela den enskilde individens behov samt samverkar över gränserna. Bollandet mellan kommun, Landsting och kontakten med olika myndigheter blir så fel. Vi anhöriga kan bara älska våra vuxna barn och stötta. Vi kan inte ta på oss rollen som vårdare, boendestödjare eller psykologer med mera.
Trevor Eyles Psykiatrisjukskötare, psykoterapeut: Verksam i Århus i Danmark och är aktiv i Intervoice. Gav kunskaper om hur han arbetar med personer som hör röster. Hur han ger möjligheten och ser till varje individs behov. Berättade om att rösterna är metaforer som har ett budskap. Det gäller att rösthöraren förstår budskapet. Så länge rösthöraren inte förstår budskapet så skriker rösten ännu mera. Men vetenskapliga studier har visat att de flesta som hör röster, lever ett vanligt liv och det tvärtemot vad många tror. Många tycker att deras röster är inspirerande, stödjande och uppfattar sina röster som en positiv aspekt i deras liv. Därför finns det många som anser att höra röster som en form av mänsklig variation såsom t.ex. homosexualitet och andra variationer men det har setts som en psykisk sjukdom. Vetenskapliga studier har också visat att skillnaden mellan de personer som behärskar sina röster – eller inte, bygger på relationen med sina röster och inte så mycket på innehållet. Med andra ord: Om du tror att din röst bestämmer och du är rädd för dem, så uppstår svårigheter. Medan om du har kontroll och inte är rädda för era röster, behärskar du ditt liv.
Anders Thorgren och Eva Anderszon Utbildare, på Psykiatrin Södra i Stockholm: Berättade om hur de utbildar rösthörare och deras behandlare genom att metodiskt gå igenom rösterna tillsammans med sin behandlare vilket ökar förståelsen till varför de existerar. Det gör att det kan bli lättare att förstå varför man hör dem och därför kan hitta olika sätt att hantera dem. Utbildningen vänder sig till patienter som besväras av röster samt deras behandlare. Patient och behandlare går utbildningen tillsammans och lär sig en konkret metod som går ut på att finna samband mellan patientens livshistoria och de röster han eller hon besväras av och därigenom hitta olika sätt att hantera rösterna. Utbildningen hålls i Psykiatri Södra Stockholms lokaler på Sköntorpsvägen 29.
Lis-Bodil Karlsson, Filosofie Doktor i socialt arbete & lektor i socialt arbete: Arbetar med kommunikativ och fenomenologisk forsking, med inriktning mot psykiska funktionsnedsättningar och har skrivit avhandling om att höra röster. Lis-Bodil var projektledare på RSMH Risförbund 1990 och startade upp nätverket rösträtt ett nätverk för rösthörare och andra intresserade här i Sverige. Med stort engagemang visade Lis-Bodil bilder och målningar och berättade om kreativiteten hos personer som hör röster. Det var Lis-Bodil som bjöd in mig till nätverket rösträtt och genom nätverket blev jag medlem och engagerad i RSMH.
Beate Grimsrud, född i Norge, är författare, dramatiker och regissör. Beate är bosatt i Stockholm sedan 1984. Hon har även regisserat film och skrivit dramatik och Bibliografi . Skrivit ”Det finns gränser för vad jag inte förstår” 1989, ”Continental heaven” 1993. ”Jag smyger förbi en yxa” 1999. ”Vad är det som finns i skogen barn?” 2002. ”Har någon sett mig någon annanstans” 2007. ”En dåre fri”. ”Bollen i ögat” 2000. ”Några frågor om boxning” 2000. ”En film om boxning” 1999. ”En film om fotboll” 1994. ”Konungen” 1993. Fått många priser och utmärkelser. Sveriges Radio Romanpris år 2000. Aftonbladets litteraturpris år 2002. Wahlströms och Widstrands litteraturpris 2002. P2-lyssnarnas romanpris 2007 för Søvnens lekkasje. Hon har också sommarpratat i radio. Beate Läser ur sin bok En dåre fri som handlar om författaren Eli. När hon som barn, 6 år spelar teater i skolan flyttar plötsligt pojken Espen in i hennes huvud. Hon berättade att denna pojkröst i huvudet förblir 6 år gammal. Han får med tiden sällskap av fler pojkröster som vill vara med och bestämma över hennes tankar och rörelser. En är våldsam, en är manipulativ, en är en prins… Eli är en kreativ och optimistisk tjej, som trots svåra psykoser skriver böcker och filmmanus.
Stort tack till HI hjälpmedelsinstitutet personal som hade ett bord med olika kognitiva hjälpmedel som kan vara bra för en rösthörare i vardagen.
Stort tack till RSMH Stockholms läns distrikt som hade information och bokbord.
Till sist ett stort varmt tack och till Ami Rohnitz som har tillsammans med Brita Modig på RSMH-utbildning arrangerat en så bra och lyckad konferens och gjort denna dag möjlig.
/Anneli Westling
Ångestparaden
Publicerat: september 12, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Ångestparaden
Igår var en härlig dag. Vackert sommarväder och en massa RSMH-vänner och andra personer inom brukar- och anhörigrörelsen som samlades på Medborgarplatsen för att visa att vi finns. Vi var ca 3-400 personer som med stolthet gick i en parad ned till Kungsträdgården. Vi i RSMH hade en banderoll med texten: Bryt ensamheten. Andra budskap var: Våga prata om psykisk ohälsa, Rätten att få vara sig själv och Från patient till person. Paraden väckte uppmärksamhet också för att ett band på en lastbil spelade glad och medryckande musik. Många av de som var ute och gick eller var på väg hem från jobbet sken upp när de såg vår parad. Festen fortsatte sedan i Kungsträdgården med underhållning och tal.
Det är viktigt att vi vågar stå upp för de personer vi är, visa att vi finns och tillsammans påverka attityder och fördomar till personer med psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande , RSMH
Få vårdplatser leder till onödigt tvång
Publicerat: september 11, 2012 Sparat under: Frivillig vård, Jimmie Trevett, Tvångsvård, Vårdplatser 1 kommentarFör en tid sedan drabbades en bekant till mig av det värsta som kan hända en förälder. Hans son tog livet av sig. Självmordet hade förgåtts av flera försök att komma i kontakt med vården för att sonen skulle få den hjälp han så väl behövde, men den hjälpen kom aldrig. Idag är platserna så få att endast de som bedöms som mycket självmordsbenägna läggs in och i vissa fall alltså inte ens de…
RSMH har sedan starten 1967 verkat för att människor med psykisk ohälsa ska ha ett eget boende, en meningsfull vardag och vara en del av samhället, inte låsas in på institutioner. Men det finns inget motsatsförhållande mellan den hållningen och att vårdplatser finns för de som är allvarligt psykiskt sjuka. Idag finns lite drygt en av nio slutenvårdplatser kvar jämfört med 1970-talet. Och kanske är det så att en del av dem som söker sig till psykakuten inte ska läggas in, men inte sjutton ska de lämnas vind för våg med ett recept i näven heller. Det måste finnas alternativ i form av mer omfattande öppenvårdskontakter som möter upp när människors psykiska hälsa sviktar. Som verkligen möter upp, som kontaktar, som gör en långsiktig plan och som följer upp. Så att ingen blir ensam med sin sjukdom och till slut så dålig att det enda alternativet är tvångsvård. Eller istället i desperation tar sitt liv. Vi har fått en absurd situation där människor som begär att få vård nekas den tills de blir så dåliga att de blir intagna med tvång. Samhället slösar med både människor och pengar.
Idag arrangeras Ångestparaden av Fountain House Stockholm för att rikta fokus på psykisk ohälsa. RSMH deltar i paraden under parollen Bryt ensamheten, gör det du också! Vi ses på Medborgarplatsen klockan 16.30 och vandrar till Kungsträdgården. I Kungsan är det aktiviteter hela eftermiddagen fram till ikväll.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Är psykiatrin evidensbaserad?
Publicerat: september 3, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Evidensbaserad, Hannes Qvarfordt Kommentarer inaktiverade för Är psykiatrin evidensbaserad?Den biomedicinska psykiatrin vill gärna framställa sig som en evidensbaserad vetenskap, till skillnad från t.ex. psykodynamiskt orienterad psykoterapi. Hur står det till med den saken? I några exempel skall jag peka på hur man gör biologistiska övertolkningar av forskningsresultat, utan saklig grund.
1. Genetiska fynd / ”sårbarhet”
Man har funnit en viss överrepresentation av vissa gener bland människor med olika former av psykisk ohälsa. Det betyder alltså inte, att alla människor med dessa gener har psykisk ohälsa eller att alla med psykisk ohälsa har genvarianterna. Samvariationen (eller korrelationen, som fenomenet också kallas) är relativt svag. Ändå gör man tolkningen, att genvarianterna skapar ”sårbarhet för psykisk sjukdom”. Det händer t.o.m. att man påstår, att generna orsakar psykisk sjukdom, trots att sådana slutsatser inte kan dras och att de är direkt ovetenskapliga! Den svaga korrelationen innebär att det krävs minst ytterligare en och sannolikt många andra faktorer för att psykisk ohälsa skall uppstå. ”Sårbarhetsgenerna” skulle därmed lika väl kunna tillskrivas den mänskliga normalvariationen, som ger olika utslag i olika miljöer.
2. Överrepresentation av psykisk ohälsa i släkter
I befolkningsstudier finner man ofta överrepresentation av psykisk ohälsa i vissa släkter. Inte sällan har denna psykiska ohälsa också en specifik karaktär. Därav drar man vanligen slutsatsen, att ohälsan är genetiskt ärftlig, vilket dock – igen – är osakligt och ovetenskapligt. Man bortser då från möjligheten, att ohälsan överförs emotionellt och psykosocialt mellan generationerna i släkten. Att även ohälsans karaktär överförs kan tolkas på två alternativa sätt: (A) Friska, genetiskt betingade personlighetsdrag kan ge specifik karaktär åt en i grunden psykosocialt orsakad ohälsa. (B) Den profil som vårdnadshavares eventuella, känslomässiga skador har kan forma profilen på de skador de (oavsiktligt) åsamkar sina barn, eftersom de just i dessa avseenden inte förmår se och möta sina barns behov.
3. Förändringar i hjärnans struktur och funktion
Under senare år har den biomedicinska psykiatrin gjort stort nummer av olika former av avvikelser i hjärnans struktur och funktion, som man har kunnat finna hos människor med psykisk ohälsa med hjälp av nya undersökningsmetoder. Under samma tidsperiod har man emellertid också funnit, att den mänskliga hjärnan inte bara är formbar under hela livet, utan att den också just formas i samspelet med miljön. Varje inlärning leder till nybildning av hjärnceller och till förändrad cellstruktur. Varje miljöpåverkan leder till förändringar i signalsubstansnivåer och genomblödning i hjärnan. Osv. Avvikelser i hjärnans struktur och funktion kan därför inte automatiskt tolkas som ”sjukliga” och som ursprungliga orsaker till psykisk ohälsa. Det kan lika gärna röra sig om (reversibla) effekter av miljöpåverkan.
Så här kan man punkt för punkt klä av den biomedicinska psykiatrin den ”evidens” den stöder sig på och därmed påvisa dess bristande, vetenskapliga förankring. Det finns all anledning för den humanistiska och socialpsykiatriska traditionen, inom den psykiska hälsovården, att göra just detta och därmed återta sin jämbördiga position gentemot biopsykiatrin.
2011 höll jag en föreläsning i ämnet vid Svenska Psykiatriska Föreningens kongress i Göteborg. Bildserien från föreläsningen kan studeras här.
/Hannes Qvarfordt
Det lillas samband med det stora
Publicerat: augusti 23, 2012 Sparat under: Hannes Qvarfordt, Uppväxtvillkor Kommentarer inaktiverade för Det lillas samband med det stora56 års erfarenhet – inte minst från mitt eget liv, givetvis, men också från fallstudier och mångårig kontakt med psykiatrin och andra olycksdrabbade människor – har övertygat mig om att uppväxtvillkoren är den helt avgörande faktorn för utvecklingen av psykisk ohälsa. Erfarenheten har emellertid också lärt mig, att det sällan finns anledning att rikta anklagelser mot eller att skuldbelägga barns vårdnadshavare. De allra flesta gör så gott de kan och vad de tror är bäst för sina barn. Problemet ligger i en oftast omedveten oförmåga, att se och möta sina barns känslomässiga behov. En oförmåga som i sin tur ofta är grundlagd i vårdnadshavarnas egen uppväxt.
Självklart varierar den beskrivna problematiken mellan olika familjer och släkter p.g.a. individuella förhållanden, men i synnerhet i den industrialiserade världen kan man också se en generellt ökande psykisk ohälsa, som knappast har individuella orsaker. I västvärlden beräknas depressioner och liknande tillstånd inom kort bli den främsta orsaken till sjukfrånvaro (om så inte redan är fallet!).
I denna utveckling samspelar strukturella samhällsfaktorer med livsvillkoren på familjenivå. Den ekonomiska konkurrensen i världen ställer ökande krav på effektivitet i produktionen. Den tekniska utvecklingen ställer ökande krav på medborgarnas tid, kunnande och kompetens. Tempot höjs kontinuerligt och prestationskraven ökar. Sociala strukturer splittras sönder av arbetsmarknadens krav. Samhällsmaskineriet får ett överordnat egenvärde i stället för att vara medborgarnas tjänare, och människors psykosociala behov nedvärderas och blir underordnade.
Processen leder till en stigande stressnivå hos befolkningen som helhet. Stressen leder i sin tur till försämrad psykisk och kroppslig hälsa – och inte minst till försämrad empatisk förmåga. Hela befolkningar drivs sakta med säkert i psykopatins riktning. Det skapas en ond utvecklingsspiral, där föräldrar får försämrad förmåga att möta sina barns behov, vilket i sin tur formar nya föräldrar med än sämre förmåga att möta sina barns behov. Det leder också till en vuxenvärld, som blir alltmer tondöv för hur man formar ett samhälle, som tillgodoser medborgarnas emotionella och psykosociala behov. Man ser inte hur samhällsstrukturen blir alltmer empatilös, helt enkelt för att man själv, individuellt, är drabbad av samma process!
Personligen kan jag inte se något slut på den förödande utvecklingen, som inte innefattar ett sammanbrott för dagens industrialiserade marknadssamhälle. Jag tror inte att det är någon slump, att återhämtningen från psykisk ohälsa är markant bättre i den s.k. tredje världen, än den är hos oss i den industrialiserade världen. Det är heller inte någon slump, att psykisk ohälsa närmast är ett okänt fenomen hos många naturfolk. Något mycket väsentligt för människans välbefinnande har gått förlorat i det moderna storsamhället!
/Hannes Qvarfordt
Marsianen läser Revansch
Publicerat: augusti 6, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 3 kommentarerÖgnar igenom senaste numret av Revansch, som anlände för några dagar sedan. Det börjar bra, med Jimmie Trevetts ledare om boende och hämtning till tvångsvård. Texter, som jag tidigare har läst och uppskattat, här i bloggen. Därefter blir jag, i stort sett för varje artikel, allt mer modfälld. Sida upp och sida ned beskrivs psykisk ohälsa som ”sjukdom” eller ”psykisk sjukdom”, och tillstånden tycks alltid ha sitt ursprung i den enskilda individen och i hennes kropp. På sidan 5 lämnas i en intervju stort utrymme åt en läkemedelsforskares renodlat medicinska perspektiv på självmord i samband med psykofarmakabehandling. Inga kommentarer eller frågor angående alternativa tolkningar av forskningsresultaten, t.ex. ur ett brukar- och RSMH-perspektiv.
Jag läser vidare och möts av ”önskereportaget” om äventyraren Renata Chlumska. Inte för att jag har något emot denna energiska dam, som tvärtom förefaller vara av gott hjärta, men just hennes superduktighet kan möjligen få en och annan av Revansch! läsare att känna sig ännu mer vingklippt och ”misslyckad” i kampen för tillvaron. Har redaktören funderat över det?
Jag känner inte riktigt igen mitt gamla RSMH. Värderingar och synsätt har förändrats under senare år, i takt med den tilltagande biologiseringen av psykiatrin. Allt fler medlemmar, medlemsföreningar och styrelsemedlemmar tycks anamma de biomedicinska och behavioristiska (KBT) tolkningarna av psykisk ohälsa. Det gör mig nedslagen och dyster inför framtiden. Själv tillhör jag den krympande och urmodiga, lilla skara inom rörelsen, som fortfarande hävdar och allt framgent kommer att hävda det socialpsykiatriska perspektivet. Vi framstår säkert – och upplever också oss själva – allt mer som marsianer på Jorden. Eller kanske som jordlingar på Mars! Men vi ger oss inte. Aldrig, någonsin!
/Hannes Qvarfordt
Tankar inför hösten
Publicerat: augusti 3, 2012 Sparat under: Öppenhet, Bemötande, Paulina Tarabczynska Kommentarer inaktiverade för Tankar inför höstenJag hoppas att alla njuter av sommarlov/semester. Just nu sitter jag och skriver på artiklar för vår bilaga till Revansch som skall publicerar i slutet av sommaren. Det är mycket arbete, men det är skitkul med!
Jag ser till att ha min IMSDAL vatten flaska är med mig. Det är en bit av Norge som jag fick med mig. Har varit i Norge och hjälp till med Mental Hälsa Ungdoms sommarläger. Det har varit så kul. Jag känner att vi har mycket att lära oss av Norrmännen.
Visst jag kom hem trött och sliten och helt myggbiten. När planet lyfte från Oslo blev jag en aning panikslagen. Jag började sakna alla redan. Och fastän jag är i Sverige nu och har landat så stannade mitt hjärta kvar i Norge.
Snart kommer vi anordna vårt eget läger för RUS:are och jag har massa nya idéer och tankar om hur vi kan göra det bättre. Det handlar inte bara om hur man ser på sin sjukdom utan hur man bemöter varandra. Vi svenskar har en tendens att tycka synd om oss och inte våga prova och misslyckas. Något som jag blev förvånad över på ett positivt sätt var att ingen pratade om sina diagnoser i Norge. Inget utbyte om hur mycket man har legat på sjukhus eller vilka mediciner man tar. Istället fokuserade alla sig på att vara sig själva. Och det är vi dåliga på här i Sverige. Vi döljer oss lite bakom vår sjukdom. Snörar in oss i samtal om mediciner och läkare. Istället för att prata om hur vi mår och vad vi blir glada av.
Det är så mycket som är på G för min del. Jag har blivit antagen till Hjärnkollsutbildning i Höst och kommer ägna mitt liv åt att få oss att våga börja prata. Det kommer bli så spännande att få ta del av denna nya upplevelse. Vem säger att bara för att du blir diagnostiserad med diverse psykiska åkommor att ditt liv tar slut. Mitt liv har bara börjat och jag älskar vartenda dag. Jag tänker ta vara på dagarna som om varje var den sista. Och jag vet att jag kommer få bakslag, men det ingår lite i processen. Den biten kommer jag inte undan från. Kom ihåg. Det finns ingen början, det finns inget slut, bara förändring. Och förändring är oundviklig.
Massor med kramar till er alla.
/Paulina Tarabcynska
Ett par allmänna intryck av årets Almedalsvecka
Publicerat: juli 7, 2012 Sparat under: Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Ett par allmänna intryck av årets AlmedalsveckaMångt och mycket har sagts både från och om politikerveckans myller i Almedalen och Visby. Inte minst om hur mycket pengar som bränts; både bildligt och mer handgripligt som i 2010 års sedelbål signerat Gudrun Schyman. Mer eller mindre farsartade gimmicks för dyra pengar och mingel där deltagarna bjudits på både det ena och det andra har ofta i ett ganska gällt tonläge rapporterats. Och visst undrar man ibland, som novis i Almedalen, om omdömet hos vissa av arrangörerna bakom de mer än 1 800 evenemangspunkterna.
Nu har ju varken RSMH eller övriga inom brukarrörelsen så mycket fria medel att vi ser någon poäng med att lägga en slant mer omedelbart på grillen. Men, vi har något betydligt mer värdefullt. Nämligen ideellt engagerade medlemmar och förtroendevalda som är villiga att ställa upp och hjälpa till så att frågor om psykisk hälsa och rätten till stöd och insatser som främjar den inte plöjs ner i jipponas svallvågor. Under dessa dagar har jag fått många goda tillfällen att få byta tankar och erfarenheter med medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.
Många av dem har i veckan krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att handgripligen sprida information om psykisk ohälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning med tillresta fastlänningar. De har dessutom passat på att bevaka många av de workshops och föreläsningar där frågorna om psykisk hälsa tangerats av profession och beslutsfattare. Sånt gör mig glad.
Nu har ju faktiskt också vissa arrangörer på eget initiativ bjudit in själverfarna och representanter från den organiserade brukarrörelsen till panelsamtal. Dessutom har vi själva under NSPH-paraplyet bjudit upp till dans i frågor om diskriminering, socialförsäkring, arbetsmarknad och sysselsättning m m. Även de nya PRIO-ansvariga Anders Printz och Ing-Marie Wieselgren la ut texten om regeringens nya psykiatrisatsning
I myllret har jag och andra ur RSMH:s led fått chansen att byta ett par ord inte bara med beslutsfattare på riksplanet utan även med centrala företrädare för de myndigheter med vilka våra medlemmar har att göra i vardagslag som Försäkringskassa och Arbetsförmedling. Alla har ju inte haft tid för oss enkla själar, men uppmuntrande många har stannat upp utan att behöva lockas in med rosévinsbuffé och gift-bag.
Andra som Kjell Rautio på LO har på egen hand argumenterat sig fram till ståndpunkter som väl matchar de som vi inom RSMH och NSPH letts till av våra medlemmar erfarenheter av den nu rådande halvmesyren till socialförsäkringssystem. Andra talar mer abstrakt om en omstart där även människor med funktionsnedsättning inkluderas i det goda samhället som Annie Lööf.
Men, även om nu såväl röda som blå och gröna lagen talar vackert om ett samhällsbygge där även gruppen med svårare psykisk ohälsa som hitintills fått stå utanför med svavelsticka skulle få möjligheter till ett gott liv där arbetslinjen inte är ett hån och ordet rehabilitering har ett praktiskt innehåll undrar man hur mycket av det fagra blomsterspråket som tål septemberkylan då riksdagen samlas på nytt i höst.
Jimmie Trevett
Sommartider
Publicerat: juni 1, 2012 Sparat under: fattigdom, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för SommartiderSitter här i början av juni och tänker på den kommande sommaren. Varje år är det likadant. Det är inte bara semester, sol och bad och sen är det bra! Sommartid kan vara en enda lång pina för vissa av oss. Man kan nästan säga att de sociala kraven ökar för varje år. En del som har hälsa + pengar, kan säkert se fram emot en härlig tid. Medan vi andra får vara snälla och titta på.
Semestertider innebär också mer eller mindre stängt på de flesta kontakt-/träfflokalerna, som annars är en trygghet i vår vardag. Återigen: pengar är inte allt – men det hjälper!
Ta det försiktigt därute i sommar
/Khai Chau





Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.