Tvånget är under behandling
Publicerat: september 12, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Tvånget är under behandling
Det har länge varit tyst om hur regeringen tänker kring Psykiatrilagsutredningen, så tyst att vissa började undra om något ens skulle hända. Men i slutet av augusti fick vi till slut ett livstecken, i form av en departementspromemoria.
Psykiatrilagsutredningen kom för flera år sedan och debatterades livligt, bland annat för att förslagen skulle bli som en återgång till den gamla tvångslagstiftningen, där det var lättare än i dag att låsa in personer med tvång. Dessutom fanns det förslag om att en nämnd skulle kunna godkänna bland annat tillfälliga tvångsbehandlingar såsom hockeyhjälmar och skyddshandskar på till exempel personer som skadade sig själva.
I departementspromemorian förkastades glädjande nog en sådan nämnd. Men vad gäller att tvångsinta personer i förebyggande syfte så tas inte denna fråga upp i texten överhuvudtaget. Därför gäller det att inte säga hej förrän vi har hoppat över bäcken. Bara för att det inte står i departementspromemorian att det skulle bli lättare att tvångsinta någon i förebyggande syfte, betyder inte det att så inte kommer att ske. Under nästa år lägger regeringen, fram ett lagförslag som riksdagen sedan ska rösta igenom 1 januari 2016. I lagförslaget kan mycket väl idén om ökat tvång finnas med. Därför gäller det att vi fortsätter att bevaka denna fråga. Tvånget kan och bör minska inom psykiatrin!
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
Läs även Barnombudsmannens uttalanden om promemorian: Stärkta rättigheter för barn som tvångsvårdas i psykiatrin
Valpterapi
Publicerat: september 10, 2014 Sparat under: Anna Isaksson, Återhämtning, livskriser, Terapi 3 kommentarer
Kan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen? Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.
En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.
För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.
Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.
Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.
Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.
Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.
Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare). Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.
Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.
Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.
/Anna Isaksson
Vägen vidare ur självmordstankars mörker
Publicerat: september 4, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, självmord 6 kommentarerMan kan moralisera om mycket. Men, jag skulle önska att vi kunde hitta ett annat sätt att möte de individuella människor som överväger att ta sina liv – i situationer där de inte kan se eller föreställa sig ett framtida meningsfullt liv – utan att våra egna värderingar, pekpinnar eller krav på moralisk samsyn tillåts överösta deras behov.
Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva, skrev Ann Heberlein för något år sedan när hon ville klä känslan i ord. Resan till den plats som Ann Heberlein beskriver kan för olika människor te sig högst olika ut. Men, stationen där linjerna löper samman är stor och under utbyggnad i dagens svenska samhälle.
Att orka. Att lyssna till och se världen och människorna omkring sig. Att inte utestänga de som älskar en och bottna i att man är värd att älska och att det man väljer och kommer att välja har ett värde för en själv och andra. Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.
Det är visserligen inte längre straffbart i svensk lag att försöka ta sitt eget liv. Men, någon ovillkorlig och självklar rätt till yttre stöd då man försöker freda sig mot dessa destruktiva tankar och impulser är ingen garanterad. I vårt sekulariserade och individualiserade samhälle finner sig idag alltför många alltför länge ensamma i sina tvivel och känslor av hopplöshet.
Det positiva på senare tid är en ökad öppenhet i att våga prata om vad som föregripit självmord och självmordsförsök. Att man i skolor, vård, omsorg liksom på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang lyfter på locket. Att ingen ska behöva skämmas för att må dåligt och att man synliggör var hjälp finns att få.
Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle. Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv. Vi måste bli bättre på det här.
Hur mår du – och med vem pratar du om det?
Detta måste få vara en OK fråga att både få och reflektera över. Ensam är inte alltid stark och hälsan tiger inte alltid still.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
Det lilla barnet
Publicerat: september 1, 2014 Sparat under: Helena Isaksson 4 kommentarer
Denna gång möter jag ett litet barn som närmar sig mig på stranden. Jag fascineras av den oförstörda lilla varelsen som säkert är långt mer kompetent än jag kan förstå. Jag brinner av en längtan att få berätta, få förklara något. Vi möts. Jag frågar. Vad vet du om havet? Sen börjar jag berätta allt jag vet om fiskar, skaldjur, tidvatten och plankton. En symbol för livets flöde. Det lilla barnet tittar på mig med stora ögon. Jag känner mig så kompetent. Jag är också ett barn. Fast jag är gammal så längtar jag efter uppmärksamhet och bekräftelse. Hur viktigt är det inte att bli sedd och ta plats i livets skådespel. Barnets behov finns där hela tiden.
Jag har så svårt att ta plats. Jag har så svårt att fatta att jag får ta plats. Att livet är till för mig också. Det går liksom inte in. Det känns som jag står utanför och tittar på när andra lever sina liv. Är detta aspberger-aktigt? Jag vet faktiskt inte. Men jag har haft den här känslan mer eller mindre hela livet. När jag hamnar i en grupp människor försvinner jag liksom. Det går bäst att umgås två och två. Det har blivit värre och värre. Ibland får jag hemska och konstiga tvångstankar om hur annorlunda jag är. Är jag så här eller är det min sjukdom? Jag har sökt efter svar hela livet men aldrig lyckats hitta något. Och ju mer jag försöker ju sämre mår jag. Har läst att man ska släppa kontrollen men det är hopplöst svårt när man är en kontrollfreak.
Jag har svårt att själv känna när jag gjort något bra. Jag förstår ju att jag har det men känslan låter vänta på sig. Som tur är har jag människor omkring mig som ger mig bekräftelse och det blir då lättare att ta till sig. Jag brukar ofta ge andra komplimanger och bekräftelse för jag vet hur viktigt det är för mig. Man får en känsla av att man har ett värde.
Ja, så här är det för mig, därmed inte sagt att alla har samma skriande behov. Vanligast är nog att man känner sitt grundvärde oavsett vad andra gör eller säger, även fast det som sagt är berikande med bekräftelse. Åh, jag önskar så att jag var ”normal”, om det finns något sådant…
Hälsningar Helena
Vårt Kvalitetsdokument
Publicerat: augusti 27, 2014 Sparat under: ekonomi, Hjälpmedel, Khai Chau, kvalitetsmått 1 kommentar
I dagarna kom RSMHs nya kvalitetsdokument: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Jag tänker här dela med mig några av mina synpunkter…
1. Hjälpmedel. Det är ett av mina favoritämne. Ordet hjälpmedel kanske får oss att i första hand tänka på fysiska hjälpmedel, som krycka eller rullstol och dylikt…fast här handlar det mer om så kallade Kognitiva hjälpmedel. Ett av dem är till exempel Bolltäcke, som jag (nästan) var först i Sörmland med att få beviljat av landstinget. Det är viktigt, att först och främst, informera allmänheten, om att dessa hjälpmedel finns, annars kan man ju inte ansöka dem. Sedan har vi detta med att det är olika från landsting till landsting, vilket är synd. Vårdguiden 1177.se har ett omfattande register med exempel på hjälpmedel.
2. Meningsfull daglig sysselsättning. Det är ett välkänt begrepp, sedan lång tid tillbaka. Men hur funkar det i verkligheten? Mina egna erfarenheter, från 90-talet och fram till ganska nyligen, säger mig att det funkar sådär… för mig personligen har det blivit att den bästa platsen för detta ändamål faktiskt är på RSMHs lokal! På något sätt så har det bara blivit så. Ibland har det handlat om ekonomiska resurser, för övrigt, men här tror jag faktiskt att det beror på själva atmosfären, attityden, som oftast är varm och hjärtlig.
3. God levnadsstandard/försörjning. Pengar är viktigt för alla människor och så även för oss. Men ändå så hamnar vi längst ner, i samhällstrappan, när det gäller privatekonomi. Många med mig, får kämpa varje dag, med att räkna på kronor och öre – samtidigt som vi försöker bemästra våra grundproblem.
Länge har jag kämpat och undrat varför inte så kallad Handikappersättning skulle kunna beviljas mig – eller tvärtom, varför inte jag uppfyller kraven för att få det. Det är ju solklart att Försäkringskassan måste ta hänsyn till hela min livssituation och mina psykiska funktionsnedsättningar, som inte är att jämföra med fysiska handikapp. Har även överklagat mitt avslag ända upp till Regeringsrätten och fått Nej.
Till sist, ta och läs dokumentet.
Vi möts
/Khai Chau
Meningen med Ångest?
Publicerat: augusti 26, 2014 Sparat under: Anna Isaksson, Ångest, Barn 4 kommentarer
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.
Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.
… men ångest…
Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.
Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.
Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.
Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.
Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.
Får nog lämna ämnet och fundera på annat.
På återkommande.
/Anna Isaksson
Anna Isaksson
Publicerat: augusti 26, 2014 Sparat under: Anna Isaksson 2 kommentarer
Jag är 62 år, har 3 barn, 2 barnbarn, ett litet bonusbarnbarn och ytterligare två fyrbenta lurviga barnbarn. Jag har alltså mycket att vara tacksam för här i livet. Jag bor sedan många år i Piteå. Jag har en bipolärdiagnos med svår ångest, men har också jobbat som skötare inom vuxenpsykiatrin i nästan 30 år.
Jag tycker om att vara ute i naturen. Det finns inget så underbart som att vara uppe på kalfjället gärna i västra Jämtlands fjälltrakter. På den tiden det begav sig plockade jag massor med bär. Numer kan jag varken gå till fjälls eller plocka bär men jag tror att jag en dag sakta men säkert ska vandra högt upp ända till kalfjället. Promenera i skog och mark går bra om det inte är alltför svår terräng och det är för mig bättre än vilken medicin som helst. Jag tycker också om att måla möbler och ikoner.
Skriva är något jag alltid tyckt om. Vad jag kommer att blogga om är lite osäkert, men: Det dagliga livet, hur man fixar det. Bra saker och jobbiga. Utanförskap, främlingsfientlighet. Hur det kan vara att vara både personal och patient. Bemötande både inom och utanför psykiatrin. Det kan också handla om hur det kan vara att växa upp med en missbrukande mamma. Förlåtelse och acceptans, vad är det och är det möjligt? Nej nu får jag sluta, jag skrämmer bort eventuella läsare.
Det blir i alla fall en blandning av ljus och mörker, glädje och allvar.
/Anna Isaksson
Ofullkomlighet
Publicerat: augusti 25, 2014 Sparat under: Helena Isaksson 1 kommentarOfullkomlighet. Ja vi är på en evig resa. Därför blir det ofullkomligt. Vi drivs framåt av nyfikenhet och självbevarelsedrift. Vi tror att vi ska bli klara men det blir vi aldrig, verkar det som. Det är ett enda skådespel. Stunden kan vara högtidlig. Stunden kan vara skräckfylld. Däremellan leker den gråskalan med oss. Se där nu smög sig tankfullheten in en liten stund.
Vi tänker på det som vi får uppleva. Vi drömmer om det vi vill få uppleva och som kanske inte går. Vi kastas hit och dit. Vi kämpar för att smälta in. Resan fortgår och man är en del av den. Även fast det kanske inte känns så.
Detta eviga tålamod jag måste tvinga mig till. Vill helst ofta försvinna för jag tycker inte det är perfekt som det är. Då kan det lika gärna vara. Gömmer mig under täcket någon dag eller två till dess jag inser att det går inte att smita från livet. Skit också, jag måste kämpa vidare. Det är som en djurfålla. Framåt framåt, även fast allt inte är fullkomligt, så måste jag fortsätta att leva ändå. Massa saker är ouppklarade och ogjorda och det stressar min hjärna. Får ofta panik.
Någon sade: Vad vore människan utan sina problem… Och det ligger paradoxalt något i det. För även om jag hatar problemen, vad skulle tvinga mig framåt om jag inte hade dem att lösa, ha ha.
Jag måste återkomma till acceptans som jag skrivit om tidigare. Hur viktigt är inte detta. Smärtan uppstår när man tycker det borde vara på ett annat sätt än det är. Men jag är ju så jädrans envis och har väldigt svårt för att släppa mitt ideal. Blir så förbannad när saker inte är som de borde…Att släppa det som jag inte kan göra något åt är för mig näst intill omöjligt. Grrrr.
Skriver snart igen,
Helena
Kvalitet på dina villkor!
Publicerat: augusti 21, 2014 Sparat under: brukarinflytande, kvalitetsmått 1 kommentar
Igår fick jag RSMH:s verktyg för granskning av vård och samhällsservice i min hand. Det är tredje reviderade upplagan som antogs i maj som nu kommit från tryckeriet. Dokumentet heter: ”Kvalitet på Dina villkor!”. Och är ett av RSMH:s arbete för att brukarinflytande ska bli något mer än bara en monolog från vård- och stödgivare. Det måste bli en förändring på att människor med allvarlig psykisk ohälsa har 15-20 år kortare livslängd.
Vi vill se ett mer aktivt brukarinflytande och därför har vi sedan ett par år arbetat med att ta fram dessa kvalitetsmått på de verksamheter och stödinsatser som vi brukare möts av. Cirka 300 brukare och RSMH-medlemmar har varit med om att diskutera vad livskvalitet är och hur verksamheter och stöd behöver förändras.
När jag själv har varit ute i landet och diskuterat dokumentet är ett kapitel som väckt stort intresse: Rätten till ett eget hem. Det har också varit glädjande att många verkar vilja starta studiecirklar kring material. Det finns också en studieplan framtagen som hjälp för detta.
Kvalitetsmåtten ska fungera som ett stöd för dig som representerar RSMH i brukarråd eller andra samverkansformer. De är också viktiga för att vi ska kunna samordna våra krav så att brukarinflytandet blir ett verktyg för att åstadkomma utveckling och förändring. Materialet har också väckt intresse hos politiker, tjänstemän och vårdgivare inom det psykiatriska området.
I denna upplaga har nya områden tillkommit och kvalitetsmått omformulerats och blivit fler. Tre kapitel om rättigheter enligt RSMH har också tillförts, nämligen: Rätten till ett eget hem, Rätten till en meningsfull sysselsättning samt Rätten till en god levnadsstandard.
Vi kommer att fortsätta utveckla dokumentet: ”Kvalitet på Dina villkor”. Vi tar gärna emot dina synpunkter och erfarenheter på hur dokumentet ska förändras, utvecklas och byggas ut till fler områden. Skriv till RSMH, Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten eller maila: rsmh@rsmh.se
Det är hög tid att vi flyttar fram våra positioner på brukarinflytandeområdet.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Trygga hemmiljöer
Publicerat: augusti 15, 2014 Sparat under: Återhämtning, Boende, Khai Chau Kommentarer inaktiverade för Trygga hemmiljöer
Allting börjar i hemmet – är det inte så? Det är en ganska vanlig situation att så kallade hem/boende för psykiskt sjuka är under all kritik ”försummade”. När jag har det rörigt i huvudet, så brukar det bli rörigt runt omkring mig också. Och det gör ju saken inte bättre!
Ofta lever man ensamma och därmed upptäcks inte oredan/otrivseln lika lätt– men den finns där hela tiden. Därmed är det också nästan självklart att det är dömt att misslyckas när man sedan ska ut i samhället och anpassa sig. Hur ska detta gå till, när man egentligen kommer ifrån ett trasigt hem?
Fast detta börjar redan på avdelningarna! Det går inte att jämföra miljön på en psykiatrisk avdelning med en somatisk avdelning. Alla som har varit på besök i båda miljöerna kan nog hålla med mig. En trygg hemmiljö är dessutom viktig ur vårdsynpunkt: om man några gånger gått ut i samhället och ”gjort bort sig”, så är det väldigt akut med en trygg hemmiljö att falla tillbaka på, vila sig i, gömma sig från resten av världen för en stund i alla fall. Istället för att ta raka vägen tillbaka till akutmottagningen. Det måste vara en mycket billigare och humanare och smartare lösning!? Men varför har ingen kommit på det förut.
/Khai Chau
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.