Meningen med Ångest?

anna i
Mina första minnen av svår ångest är från femårsåldern. Ordet ångest fanns då inte i mitt ordförråd utan jag sade att jag hade dåligt samvete. En känsla av skuld och oro som var mer än jag kunde bära. Sen dess har den känslan varit en ständig följeslagare. Det finnas varken vän eller man som följt mig så nära genom åren.

Min terapeut pratar att olika jobbiga känslor är en rest från människans tidigaste liv här på jorden. Rädsla är till exempel ett sätt att mobilisera kraft för stenåldersmänniskan att försvara sig mot vilda djur. Enligt den teorin fyller säkert ilska och flera andra känslor en liknande funktion.

… men ångest…

Lite ångest, mer det jag kallar oro, kanske kan sätta sprätt på systemet och vara till nytta i skarpa lägen men… När man har stark ångest blir ju de flesta vettiga egenskaper på något vis satta ur funktion. Hur kan det komma något bra utav det? Jag kan inte tro att en stenåldersmänniska som sitter på en sten gungandes fram och tillbaks helt uppfylld av ångest kan bidra till människans överlevnad. Jag kan inte heller tro att samme pälsklädda person gör någon nytta när han springer runt och hyperventilerar i en panikångestattack som eventuellt slutar med att han tuppar av bredvid lägerelden.

Den här stackars stenåldersmannen har ju inte som jag möjlighet att spela musik i hörlurar. Visserligen spelar jag alldeles för högt. Effektivt mot ångest men alls inte lika bra för öronen.Det stenåldersmannen och jag har gemensamt är möjligheten att röra på oss, han springer förmodligen, jag går så fort jag förmår. När ångesten är för svår är det omöjligt att vara stilla.

Jag bor centralt och det verkar ju lite konstigt med en äldre kvinna som ständigt ränner runt i stan med hörlurar tittandes ner i marken och flaxande med händerna. Har försökt med gåbandet  jag har hemma i vardagsrummet men det är inte samma sak, man kommer ju ingenstans , så det är bara att flaxa på.

Nu när det är sommar kan jag gå på en strandpromenad med många motionärer och där avviker jag inte alls men när det blir vinter och snö då får jag hålla mig till mer centrala gångvägar. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad folk tycker. Det är det som är så bra med att bli äldre. Jag gör precis som jag känner och vill så får andra göra detsamma.

Lev och låt leva. Man har rätt att vara sig själv även om det innebär att man inte är som alla andra. Alla andra, vem är förresten som alla andra. Vi har alla våra egenheter. Somliga jobbar bara stenhårt för att dölja det. För att återgå till ångestens betydelse i evolutionen så blir jag inte klokare.

Får nog lämna ämnet och fundera på annat.

På återkommande.

/Anna Isaksson


4 kommentarer on “Meningen med Ångest?”

  1. Hannes Q skriver:

    Hej, Anna!

    Tack för ett läsvärt blogginlägg och välkommen till RSMH-bloggen!

    Du ifrågasätter med all rätt ”stenålders”-förklaringen till den ångest man lider av, när man har psykisk ohälsa. Vore det en ursprunglig egenskap, som inte passar i det moderna samhället, så skulle naturligtvis i princip alla människor idag lida av sådan ångest. Det gör definitivt inte alla människor. Nej, det handlar förstås om en i nutiden förvärvad ångest hos människor som har erfarit stressande och destruktiva upplevelser.

  2. helenaisaksson skriver:

    Gillade ditt inlägg. Man kan verkligen undra varför ångesten skapades. Helt onödig eftersom man inte i nuläget har ett lejon i haserna. Jag känner gemenskap med dig. välkommen i gänget. Din bloggkolega Helena Isaksson!

  3. Anna Isaksson skriver:

    Tack Helena det värmer!
    Det känns så bra att börja med det här.
    Anna


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s