Jag tror inte på nyårslöften men vill ta hand om mig själv 

Lindha Holmqvist i köket, blond kvinna med glasögon

2023 är slut och allt är summerat och löften inför 2024 givna. Jag tror inte på nyårslöften, de bryter man i alla fall inom kort.  
Det ger ångest och många känner sig tvingade att ge löften.  

När jag summerar 2023 så har det varit oerhört jobbigt, mycket på grund av min svågers cancer som tog hans liv i augusti.  
Det har även varit tungt på jobbet, många borta av oss personal. Jag jobbar inom skolan som elevassistent. Jag är slutkörd efter höstterminen. Nästan all energi har gått åt till jobbet.  

Något som varit bra i andra halvan av året är att skolan fungerat bra för båda mina barn. Äldsta sonen med ast och adhd hade det väldigt tufft i 7:an. Nu går han i 8:an och har nästan all undervisning i en mindre grupp. Han mår bättre och fixar betyg i de flesta ämnen nu.  
Minstingen har börjat mellanstadiet, han tar medicin för sin adhd. Även för honom fungerar det bra och han når godkänt i alla ämnen.  
Min älskade make fick sjukersättning beviljad och det känns så skönt. Äntligen får han känna att han bidrar till familjen och hushållet.  

Inför 2024 så har jag inte gett några löften, men jag har gett mig själv en present som hjälper mig att må lite bättre både fysiskt och psykiskt. Jag ska börja träna i TEAM på gymmet. Det är personlig träning i en liten grupp. Mitt team heter strong women.  
Jag ser fram emot att ta hand om mig själv och därmed orka lite mer 2024.  

/Lindha Holmqvist 


Jakten på minuskilon – djävulens sjukdom 

Denna text handlar om ätstörningar och kan upplevas som triggande. Om du behöver hjälp med ätstörningar, kontakta Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk & Fri. Du kan även få kamratstöd i din lokala RSMH-förening. 

I och med mobbingen kände jag aldrig att jag dög, jag vågade inte gå in i skolmatsalen och det gjorde ju att jag drog ned på maten. I början fick jag en ”kick”, sedan började panikångestattackerna, alla dagboksinlägg som där jag skrev hur mycket jag åt, hur mycket jag vägde, och så vidare. För det hade jag fått beröm för. Först när jag var 16 år fick jag hjälp, eller vad man ska kalla det. Jag kom till Bup och de visste vad jag gjorde, men ingen sa något för om de inte pratade om det, så kanske det skulle försvinna trodde de. 

Lånade kilovis med kokböcker 

Jag flyttades till Bup:s behandlingshem och där tog anorexin ordentlig fart. Jag gick överallt, åt inget, luktade dock gärna på maten, och lånade kilovis med kokböcker, så att jag kunde äta ned ögonen åtminstone. Jag har alltid varit smal men nu närmade det sig utmärgling. Jag gick hos en dietist som var snäll, men vars schema jag inte kunde följa, då skulle jag ju bli tjock. Sommaren gick mot höst och jag joggade, gymmade och gick ner mer. De försökte verkligen hjälpa mig men det hade gått för långt. Jag gick på sjukhuset varje vecka för blodprov, och för varje vecka blev det svårare för dem att få tag i något blod. Jag upplevde eufori, orkade allt, åt inget och likväl tyckte jag att jag var tjock. En dag när jag varit i skolan så kom jag till behandlingshemmet och där stod en ambulans och väntade på mig, mitt hjärta orkade inte med de XX kg jag gått ned. Nu gällde inläggning. Jag förstod ingenting. Inte ens när de satte i en sond och jag hade ständigt sällskap. Jag ville ju bara bli smal. Mina ben fungerade inte, så rullstolen blev mina nya ben. Efter mycket diskussioner så skickades jag tillbaka till Bup med sond och rullstol. När min behandlare bar mig ur bilen bad han om förlåtelse för hur de hade varit sist jag var där. Ständigt vak, sondning och förvirring blev min nya vardag, för jag fattade inte att jag var sjuk.  

Hos hästarna hade utseendet ingen betydelse 

Tiden på Bup varade länge men tack vare en sjukgymnast blev jag bättre. Först fick jag gå till henne för att lära mig att gå igen. Sen när jag vägde lite mer började jag i hästunderstödd terapi. Jag älskade det, och det fick mig att kämpa för att få rida mer. Visst hatade jag hur jag såg ut, men hos hästarna hade det ingen betydelse. När jag sen började vuxenpsykiatrin glömdes anorexin bort igen… 
Därför lever jag fortfarande med djävulens sjukdom, där varje dag är en fight, och jakten efter minuskilon fortsätter. Syns det inte så finns det inte, så upplever jag behandlingen nu. För mig känns det som om jag ska behöva gå ner ännu mera i vikt för att få någon hjälp. Ska det vara så? 

/Maria Fradelos 


Vi patienter är inte hjälplösa, vi är tillgångar i samhället

Porträtt på kvinna med glasögon framför en dörr

Jag vill förklara varför patientperspektivet behövs och varför vi patienter behövs i vårdens jobb och i samhället. Varför vi patienter behövs i debatten och varför vi behöver bli tillfrågade. Varför vi inte ska vara avundsjuka på den som orkar ta sig igenom, på att andra med funktionshinder kanske blir lyssnad på, eller för att en del kan klara sej bra inom vård och/eller samhälle trots att de har funktionshinder. 

Jag vet inte hur det är med er, men livet är inte som att glida fram på en räkmacka direkt. Har man funktionshinder känns det stundtals mer som att gå på taggtråd. Men det kanske bara är jag? I alla fall jag är med om, eller hör talas om funkofobi och blir behandlad märkligt på grund av mitt funktionshinder varje vecka. Patientperspektivet och det egenupplevda perspektivet behövs! Men det kanske bara är jag?

Patientperspektivet behövs:

  • Så länge det finns läkare som tar beslut att barn med funktionshinder lider i sin grunddiagnos och därför väljer att inte sätta in behandling när barnet kommit in på sjukhus vid infektion eller annan skada. Risken är att barnet avlider och därför behövs patientperspektivet och vår kompetens
  • När människor som har funktionshinder inte får jobb som handläggare inom socialtjänsten med motiveringen att det skulle inte gå med tanke på funktionshindret. Då behövs funktionsperspektivet!
  • När personal inom skolan tror att man får stöd från Socialtjänsten bara man ansöker om det och inte vet att det är en kamp och överklaganden ända upp i rätten att få igenom ansökningar. Då behövs brukarperspektivet och vi som visar på bristerna. För att det ska kunna bli någon förändring?
  • När patienter får som kommentar från läkare att du är ju ändå inte ute i arbetslivet, så dej behöver vi inte behandla. Då behövs brukarperspektivet och vi som påminner om att vi ska räknas med!
  • När förutsättningarna för att kunna jobba efter sjukskrivning är som att gå vilse i en snårig skog när man har med Försäkringskassan och vården att göra så behövs vår kompetens och våra erfarenheter! 

Så låt oss se verkligheten för vad den är, som en påminnelse till oss. Det finns ett helt hav med funkofobi och särbehandling där ute som vi behöver kämpa för att förändra och det räcker för oss alla! Låt vår levda kompetens och vår vilja att ha ett socialt hållbart samhälle. Gör så att vi går från att vara en grupp stackars funktionshindrade till människor bakom funktionshinder som har både bra och dåliga sidor, men vi är inte hjälplösa miffon! Vi är tillgångar!  Det är bara att kavla upp ärmarna och börja!

/Maria Nilsson


Civilsamhället har mycket att bidra med i kampen mot suicid 

Emma Henriksson (KD) utsågs i februari av regeringen till särskild utredare för översyn av vissa frågor inom det suicidpreventiva området. Det innebär att hon ska analysera och föreslå en så kallad haverikommission när det värsta redan har hänt, det vill säga att någon har tagit sitt liv.  

Hon ska också analysera det suicidpreventiva arbetet, bland annat inom hälso- och sjukvården. 

Eftersom jag är styrelseledamot i Funktionsrätt Sverige fick jag möjlighet till ett möte med Emma Henriksson. Med på mötet var också en person som förlorat en anhörig i suicid.  

Jag valde bland annat att tala om vad vi inom civilsamhället kan bidra med. Vi kan till exempel vara ett stöd för efterlevande på längre sikt. Visserligen går det att få en del stöd från samhället direkt efter en kris, men föreningarna finns där även när en längre tid har gått.  

Vi talade också om Lex Sarah och Lex Maria-anmälningar. Jag menar att man bör prioritera att analysera de suicidfall där det har funnits uppenbara brister hos exempelvis vården. Det ger bäst effekt. Det är dessvärre vanligt att människor har varit i kontakt med vården, ofta den somatiska (kroppsliga), kort innan de avlidit i suicid.  

Till sist underströk jag vikten av förebyggande arbete. Ofrivillig ensamhet och ekonomisk utsatthet är välkända orsaker till psykisk ohälsa. Det visar till exempel en rapport som Socialstyrelsen publicerade i september 2023, och som heter “Högre risk för psykisk ohälsa och suicid bland mottagare av ekonomiskt bistånd”

RSMH gör just nu en stor satsning på att förhindra ofrivillig ensamhet eftersom det kan vara extra svårt att vara ensam under jul- och nyårshelgen. Läs mer på vår hemsida

/Jimmie Trevett 


En jul är lyckad när jag själv orkar känna magin 

Lindha med blont hår och glasögon, står i ett kök.

När jag var liten var julen magisk och helt underbar. Jag minns mina barndomsjular med glädje. Alla dofter, färger och ljud.  
Idag när jag är vuxen så förstår jag att det var mina föräldrar som skapade den magin.  
Ett tag under min äldsta sons uppväxt hade jag stora krav på mig själv om att återskapa den magi mina föräldrar gav mig.  
Jag blev stressad och ställde höga krav på perfektion.  Vilket gjorde att jag själv var för trött för att orka njuta av julen.  

Idag är mina barn större och jag har sänkt kraven på mig själv. Allt behöver inte vara perfekt, det är okej med halvfabrikat och köpt godis. Det viktiga är att vi är tillsammans, det är den riktiga magin med julen.  
En jul är lyckad när jag själv orkar vara med och känna magin igen. Att få känna samma känsla jag gjorde som liten. 

Egentligen tycker jag hela december är magisk, att bygga upp en förväntan hos barnen som sedan mynnar ut i en underbar julafton är mitt mål.  Det behövs inte så mycket egentligen. Pynt hemma, lite bus från en Nisse, att öppna kalender varje dag och ha adventsfika med tända ljus på söndagarna hela december.  
Jag har lärt mig att delegera och inte göra allt själv. Teamwork är bättre för välmåendet och hälsan. Jag vill fira många jular till med min familj.  

God jul alla underbara medmänniskor. 

/Lindha Holmqvist 


Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag 

Min make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.  

Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.  

Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa:  Wikipedia)

Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig.  Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.  

/Lindha Holmqvist 


Idag kan jag leva utan substanser 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka. 
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt. 

Jag lever med samsjuklighet.  

Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.  

Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”. 

Jag ville ju bara överleva.  

Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.  

Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov …. 

Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.  

Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.  

Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.  

Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.  

Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.  

Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.  

Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.  
 

När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.  

Jag insåg inte ens då att jag var beroende.  

Jag hade som de flesta andra fördomar på området.  

En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.  

Det gjorde ju inte jag.  
 

Jag blev gravid plötsligt.  

Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.  

Kunde inte sluta helt tyvärr.  

Men tyckte själv att jag var skitduktig.  

Fick två barn inom tre år.  

Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.  

Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt. 

För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.  

Det hade jag inte.  

När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.  

Akut! 

Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.  

Där är jag kvar än.  

Och där vill jag stanna! 

Idag är jag nykter sen många år.  

Drogfri.  

Läkemedelsberoendet under kontroll.  

De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.  

Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.  

Mitt vårdteam behandlar hela mej.  

De vet vad samsjuklighet är.  

Och de har räddat mitt liv.  

Jag kan leva utan substanser idag.  

Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.  

Men det måste göras! 

Och bara jag kan göra det.  

Med stöd och råd från mitt vårdteam.  

Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.  

Jag har lika stor rätt att finnas här! 

Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.  

Jag är här NU och jag ska framåt! 

Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.  

Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.  

Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.  

Stort intresse för djur, främst tamråttor.  

Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.  

Att ha ett sammanhang och en plats.  

Att utifrån mej själv få hjälpa andra.  

Att inge hopp.  

För det finns hopp! 

Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.  

Jag kommer aldrig att bli ”frisk”. 

Det är okej.  

Jag fungerar och jag vill mer.  

Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.  

Så länge det finns liv så finns det hopp.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson 


När min värld rasade behövde jag bygga upp en ny 

Porträtt på Dennis, en ung man i svart munkjacka som tittar på sin mobil.

Hej! 

Eftersom jag är ny på RSMH-bloggen tänkte jag ägna mitt första inlägg åt en presentation av mig själv. 

Dennis Landén heter jag och är bosatt i Staffanstorp som ligger i Skåne. Jag är 29 år gammal. 

Jag gör musik och går under mitt namn Dennis Landén och finns på alla streamingtjänster, det vill säga Spotify med mera. Jag gör hiphop/pop, men går min egen väg, så det är kanske inte likt annan musik i samma stil. Jag har gjort musik under flera år och varit ute och lirat live runt om i Sverige, från Staffanstorp upp till Dalarna. 

Jag är ambassadör åt en fotbollsakademi i Kenya. Det innebär att jag köper upp fotbollsmaterial och skickar ner till dem, samt att jag donerar mina intäkter från Spotify till dem. Jag har även donerat ur egen ficka för att ge mat på bordet till familjerna. 

Jag köper även presenter, det kan vara allt från en penna till en målarbok, och packar in det och skickar till barnsjukhuset. När barnen har klarat en operation, kanske fyller år eller liknande, får de ett paket av mig. 

Parafotboll är fotboll för personer som har funktionsnedsättningar. Eftersom parafotboll finns i Lund är jag med dem och hjälper dem med det jag kan. De hade varit i Danmark och spelat en turnering och vann den. Då åkte jag till träningen veckan därpå och köpte en pokal till dem och pratade lite allmänt med laget. Jag hjälper dem så mycket jag kan. 

Varför gör jag allt detta?  

Jag har tidigare idrottat mycket, men 2020 skadade jag mitt knä i en fotbollsmatch. Det slutade med tre operationer. Idag kan jag inte spela fotboll, padel, badminton eller liknande. Det resulterade i att jag hamnade i en svacka och skadorna ledde även till att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Jag kan nämligen inte bära för tungt eller till exempel sitta på huk. 

Så det blev bara att börja handskas med det och försöka göra det bästa av det hela. När en hel värld rasade, behövdes en ny värld öppnas. 

Eftersom jag varit arbetssökande i några år fick jag börja arbetsträna på RSMH Lund, vilket jag gör idag.  

Hur jag fick kontakt med RSMH Lund? 

Min farbror Pelle Landén hade varit med i föreningen i många år. Efter att jag och Pelle gjort ett reportage till tidningen Faktum, möttes vi på RSMH Lund för att ta bilder just till det reportaget.  

Det var då allting började.  

Ordnade evenemang för hemlösa 

Jag fick gästa RSMH Lunds podd Radio Galen och därefter fick jag bättre kontakt med RSMH Lund. Tiden gick snabbt och kort därpå somnade min farbror Pelle in efter en kort sjukdom. Då blev jag ungdomsansvarig för föreningen. Så för att hedra Pelle och alla andra skrev jag ihop ett mail till RSMH och berättade att jag ville göra ett event för hemlösa, eftersom Pelle hade varit hemlös i sina dar (dock flera år sedan, på senare år hade han allt man behövde).

Jag fick ett datum och en tid av föreningen när det skulle bli av, då började allt annat jobb. 

Jag ordnade sponsring av hygienprodukter, kläder, mat och dryck till alla som kom, men framför allt till dem som var hemlösa. För mig blev det otroligt viktigt att allting skulle vara helt gratis, vilket det var också! 

Jag hade börjat repa lite med husets band, som numera är mitt band. Så när eventet kom så blev vi  huvudnumret. Vilken kväll det blev! 

Det slutade med att föreningen fick en del nya kontakter. Det kom runt 70–100 personer under hela dagen/kvällen. Det blev en sådan succé att vi efteråt bestämde vi oss för att det skulle bli ett årligt event. Vilket jag är otroligt hedrad och tacksam över. 

Men det är inte jag som tar åt mig äran, utan den ger jag till de personer som har det svårt men som faktiskt ändå kom dit och visade upp sig, de förtjänar all kärlek och credd! 

Vi har även filmat hela eventet som kommer att komma ut också inom snar framtid. 

Jag är en enkel person, brinner för att hjälpa alla andra och bidrar med det jag kan. 

Det lilla kan göra mycket 

Tanken är att jag kommer att skriva inlägg på RSMH-bloggen om olika saker som hänt i livet och hur jag har bearbetat saker och ting, men först ville jag berätta lite för er vem jag är och vad jag gör, så ni kan få en liten uppfattning om mig! 

Då vi alla känner något, vissa lever med psykisk ohälsa och andra har andra problem, är det viktigt att kunna bolla med varandra och hjälpa varandra. För det lilla kan göra mycket, det är just det man inte får glömma! 

Jag brukar säga: ”om jag inte kan döma mig själv, så kan jag inte döma någon annan” samt ”jag må va 29, men har ett bagage som jag vore 59”.

Det ska bli otroligt intressant att berätta mina historier för er och hur det är att jobba i RSMH Lund! 

Jag finns också på alla sociala medier där jag heter @dennislandenmusic (länk till Instagram). 

Tack för ni valde att läsa, det betyder mycket. 

Hoppas vi hörs inom kort, må bäst under tiden! 
 
/Dennis Landén 


30 år som återfallsfri!

Snart firar jag 30-årsjubileum som återfallsfri, då det var sista inläggning i Uppsala mitt under studietiden. 

Vägen har varit lång, samtidigt som det också har gått fort, känns det som – nu efteråt med facit i hand! Inte kunde jag lova på rak arm, den dagen jag fattade beslutet, att aldrig mer bli inlagd … 

Min taktik har bland annat varit som så att jag köpte en årskalender, och bläddrade fram till den 25 november …1994, där jag skrev återfallsfri – och målet då, var alltså att klara av ett år i taget. 

Och så har jag gjort, varje år, sedan dess och än idag. 

Jag har också fått acceptera att medicin måste man ha, om inte mycket så lite grann, bara så att man har något slags skydd i sig, som min läkare uttryckte det hela. 

Det har också gått åt pengar, i klarspråk: mestadels till min stora hobby, bowling. Det är inte gratis att bowla, men det behövde jag väl inte säga? Eller!? 

Det verkar som om till exempel Försäkringskassan utgår från att jag ska kunna återhämta mig, med en tom plånbok!!? Vilket är helt absurt!! 

Med det menar jag att det borde finnas någon form av återhämtningsbidrag, alltså avsatta pengar för att bekosta återhämtning! 

Jag ska även nämna min andra stora livlina genom åren: Jag blev engagerad i RSMH, som jag egentligen också kom i kontakt med genom en slump. Kamratstödet där och mina förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare, har varit till stor hjälp. Jag har kommit på att det mesta i mitt liv har hänt av en slump! 

Upplysningsvis, kan jag avsluta med att berätta att denna lilla bloggtext har jag suttit och knåpat ihop under tiden som jag sitter och ”hänger” i bowlinghallen. Vilket jag gjort i 26 (!) års tid. 

Så. Återhämtning är möjlig: med lite tur i livet, och man får komma in meningsfulla sammanhang och absolut med hjälp av pengar, i klarspråk! Glöm aldrig det! 

Trevlig höst! 

/Khai Chau


Många råd om hur man mår bättre är provocerande 

Jag har psykisk ohälsa och ptsd. Jag brottas med tunga tankar och ångest dagligen. Jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder har. Jag hade en medelålderskris när jag var 24.  

Många råd om hur man mår bättre psykiskt upplever jag som provocerande. Självklart vill jag ta hand om mig själv och sova gott.  
Jag vill äta bra mat och motionera varje dag.  
Att vara snäll mot sig själv borde ju vara självklart.  
Men när man brottas med dåliga tankar om sig själv dagligen så är det svårt. Ofta kommer tankarna på nätterna, då är det svårt att sova. Ångest gör att jag inte orkar eller vill göra någonting, då blir motionen lidande.  
Tröstäta är väldigt lätt när man mår dåligt och har ångest. Det lindrar för stunden. Men jag vet att det inte är bra i längden.  

Med detta vill jag säga att man bör vara försiktig med råd till andra om hur de ska leva och göra för att må bättre.  
Visa istället att du finns där om personen själv vill och behöver dig.  

/Lindha Holmqvist