Piller botar inte ditt sociala sammanhang

Anne Sofie HöijMånga blir deprimerade. Barn, unga, vuxna och äldre känner sig ensamma, isolerade, oönskade, oälskade och utanför all form av kärleksfull omhuldande gemenskap. Att då bli deprimerad är en naturlig händelse. Är man därtill den mobbade, slagna, våldtagna som lever under ständigt hot om ytterligare våld i relationer blir det ännu värre. Då känner du oftast skuld, skam, och självförakt för man är ett offer. Ingen säger: ”Det är inte ditt fel”. Då är självmordsförsök eller självskadebeteende en naturlig följd av livssituationen.

Det är viktigt att någon ser dig, som någon viktigt person, att du är bra och nödvändig som individ. Någon som säger: ”Det är inte ditt fel att du är ett offer. Du behövs för mig. Du har inte gjort något fel som ger andra rätt att skada dig. Du ska inte behöva tåla detta. Jag hjälper dig att bli fri från fortsatt våld.”

Vården måste se den deprimerade, ge den tid, stöd att bearbeta ångesten och depressionen. Socialtjänsten måste ibland hjälpa oss att bryta sociala miljön och förklara varför till exempel barn inte kan bo kvar hos misshandlande föräldrar. De måste förklara det på ett mjukt sätt så att barnet inte känner skuld och skam, annars kan det bli ett nytt trauma.

Det är viktigt att vården undersöker om din depression är en naturlig följd av en outhärdlig livssituation. Piller, elchocker och bältning förändrar inte den sociala situationen och följden som blir sjukdom. Vi behöver medmänniskor, en trygg livsmiljö, ibland medicin för att lindra det akuta. En depression är ibland en självförsvars reaktion på det som inte går att uthärda.

Vi behöver stöd och hjälp av samhället när vi lider och det finns orsaker till det. Låt oss hjälpa varandra att bryta det outhärdliga för att hitta en bättre verklighet. Var rädd om dig. Du är viktig. Du behövs. Ta en stund i taget. Det gör jag. Fyll den med bättre innehåll. Det finns medmänniskor.

Ha det så bra som möjligt!

/Anne-Sofie Höij

Redaktörens kommentar: Just nu jobbar Socialstyrelsen med att skriva om de nationella riktlinjerna vid vård av depression och ångest. Läs de gamla riktlinjerna här.


Bipopulär

JimmiebloggI helgen begav jag mig till Malmö och teater Babel för att se humorföreställningen: ”Bipopulär – Vem är egentligen knäpp?”. Det är Hasse Brontén, som medverkat i Ladies Night, Parlamentet med mera, som utifrån att han i över 20 år dolt att hans pappa inte mådde psykiskt bra och tog sitt liv har gjort den. Hasse, som med sitt prat både lockar till skratt och allvar, berättar han tidigare sagt att hans pappa dött av cancer.

Hasse Bronténs föreställning handlar om uppväxten med en pappa som hade diagnosen manodepressiv. Han konstaterar att hans pappa i alla fall hade ”papper på att allt inte stod rätt till jämt”. Han frågar sig i föreställningen vem som egentligen är knäpp. Han raljerar över nutiden och ett samhälle med allt större kontaktlöshet.

Det var fullsatt i lokalen och jag hade en trevlig och tänkvärd kväll. Här kan du läsa mer om föreställningen och vart i landet den ska spelas: http://bronten.com/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Lämna skammen

Anne-SofieJag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå – inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta – utan för att de njuter av att använda våld.

Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende.

Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig.  Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd- vad händer med dem?

Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå.

Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr.

Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer.

I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra.

Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld.

Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte – livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det!

/Anne- Sofie Höij


Unga i skugga

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteVi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.

Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.

Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.

Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.

Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH


Är arv smakligare än miljö?

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.

Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)

Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.

Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.

Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!

/Hannes Qvarfordt


Det lillas samband med det stora

56 års erfarenhet – inte minst från mitt eget liv, givetvis, men också från fallstudier och mångårig kontakt med psykiatrin och andra olycksdrabbade människor – har övertygat mig om att uppväxtvillkoren är den helt avgörande faktorn för utvecklingen av psykisk ohälsa. Erfarenheten har emellertid också lärt mig, att det sällan finns anledning att rikta anklagelser mot eller att skuldbelägga barns vårdnadshavare. De allra flesta gör så gott de kan och vad de tror är bäst för sina barn. Problemet ligger i en oftast omedveten oförmåga, att se och möta sina barns känslomässiga behov. En oförmåga som i sin tur ofta är grundlagd i vårdnadshavarnas egen uppväxt.

Självklart varierar den beskrivna problematiken mellan olika familjer och släkter p.g.a. individuella förhållanden, men i synnerhet i den industrialiserade världen kan man också se en generellt ökande psykisk ohälsa, som knappast har individuella orsaker. I västvärlden beräknas depressioner och liknande tillstånd inom kort bli den främsta orsaken till sjukfrånvaro (om så inte redan är fallet!).

I denna utveckling samspelar strukturella samhällsfaktorer med livsvillkoren på familjenivå. Den ekonomiska konkurrensen i världen ställer ökande krav på effektivitet i produktionen. Den tekniska utvecklingen ställer ökande krav på medborgarnas tid, kunnande och kompetens. Tempot höjs kontinuerligt och prestationskraven ökar. Sociala strukturer splittras sönder av arbetsmarknadens krav. Samhällsmaskineriet får ett överordnat egenvärde i stället för att vara medborgarnas tjänare, och människors psykosociala behov nedvärderas och blir underordnade.

Processen leder till en stigande stressnivå hos befolkningen som helhet. Stressen leder i sin tur till försämrad psykisk och kroppslig hälsa – och inte minst till försämrad empatisk förmåga. Hela befolkningar drivs sakta med säkert i psykopatins riktning. Det skapas en ond utvecklingsspiral, där föräldrar får försämrad förmåga att möta sina barns behov, vilket i sin tur formar nya föräldrar med än sämre förmåga att möta sina barns behov. Det leder också till en vuxenvärld, som blir alltmer tondöv för hur man formar ett samhälle, som tillgodoser medborgarnas emotionella och psykosociala behov. Man ser inte hur samhällsstrukturen blir alltmer empatilös, helt enkelt för att man själv, individuellt, är drabbad av samma process!

Personligen kan jag inte se något slut på den förödande utvecklingen, som inte innefattar ett sammanbrott för dagens industrialiserade marknadssamhälle. Jag tror inte att det är någon slump, att återhämtningen från psykisk ohälsa är markant bättre i den s.k. tredje världen, än den är hos oss i den industrialiserade världen. Det är heller inte någon slump, att psykisk ohälsa närmast är ett okänt fenomen hos många naturfolk. Något mycket väsentligt för människans välbefinnande har gått förlorat i det moderna storsamhället!

/Hannes Qvarfordt