På vilka grunder bältades jag?
Publicerat: maj 9, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård 1 kommentar
2012 vårdades jag senast på LPT. Jag lovades redan på akuten att jag skulle få vård på en annan enhet än den jag sist vårdades på. Då, 2009, våldtogs en kvinna i rummet intill mitt. Det var ett trauma och när jag blir skör har jag svårt att hålla mig i nuet. Jag åker tillbaka i känslorna och jag ville absolut inte minnas lokalen, rummet och ja, själva atmosfären. Det räcker att mina egna tidigare övergreppshistorier alltid gör sig gällande när jag blir sjuk.
Av någon oklar anledning bröt man sitt löfte till mig och jag ”reste tillbaka i minnenas allé”. Jag skulle prompt in i det, då, aktuella rummet. Jag blev verbalt aggressiv mot den manliga personalen. Och, enligt journalanteckningarna, hade jag sexuella hänsyftningsidéer. Jag hamnade i bälte och i bälte igen.
Olyckligtvis får jag en man som vakar över mig sittandes vid min fotände med blicken mot mig där jag ligger fastspänd med mina särade ben. Mitt hjärta höll på att brista. Jag upplevde det som tortyr. Under tre dygn bältades jag tufft minst fyra gånger och jag sov ingenting av rädsla att jag också skulle bli våldtagen. Den sista gången minns jag väldigt väl.
Jag blev uppsläppt från bältessängen och bad om kaffe, jag ruskar av mig mitt obehag och blir lugn på kaffe, men eftersom klockan är fem över sju så får jag inget kaffe. Kaffe får endast drickas till klockan sju, prick. Jag blir då helt rasande och skriker att ”hur svårt ska det vara att få dricka kaffe på det här stället? Rejält ostyrig hamnar jag åter i bältessängen.
Nu, efteråt, har jag behov av att förstå allt det som hände den här sista gången jag vårdades på LPT. Jag behöver få mina minnesfragment att hamna rätt, dra ihop dem till en helhetsbild för att kunna gå vidare och koncentrera mig på att förebygga nya sjukdomsskov men det är svårt för i journalerna fattas anteckningar om på vilka grunder jag bältades de där fyra gångerna.
Däremot står det en hel del annat. Det står att jag led av megalomani (storhetsvansinne) då jag frenetiskt försökte få tag i Socialstyrelsen. För detta får jag telefon- och besöksförbud och kanske bältades jag också? Jag var faktiskt bokad av Socialstyrelsen att föreläsa tillsammans med Anders Printz i Almedalen.
Mitt sista uppdrag för säsongen. Varför var det så osannolikt att jag kände någon inom Socialstyrelsen? Allt jag ville var att förmedla mig till uppdragsgivaren och jag var rädd att förlora framtida uppdrag i mitt företag. Det handlar om rättssäkerhet och det är min mänskliga rättighet att få veta på vilka grunder jag spändes fast i en bältessäng. Jag väntar på svar och återkommer . . .
Här finns en protestlista mot bältesläggning.
/Anneli Jäderholm
Bra att Socialdemokraterna lyfter frågan om psykiatrin
Publicerat: april 4, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Jimmie Trevett, Tvångsvård 3 kommentarer
I dag går Socialdemokraterna ut med en debattartikel på Aftonbladet där de förespråkar ökade satsningar på psykiatrin och nolltolerans för bältesläggning. Vi välkomnar detta inlägg, som går helt i linje med vad RSMH står för. Vi förespråkar insatsmetoder som går ut på att minska trauman, snarare än att skapa nya. Behandlingsmetoder som är moderna och där patienten blir bemött med värdighet och respekt av personalen. Det behövs utbildning av de anställda, mer pengar till psykiatrin och förebyggande insatser.
Det är inte första gången som politiker talar om satsningar på psykiatrin. Göran Hägglund har sagt det förut och miljontals kronor har gått till bland annat PRIO projektet. Men en ökad satsning måste också slå igenom i kommun och landsting, något som inte har skett på alla håll. Så därför välkomnar vi alla fortsatta utspel som lyfter frågorna om psykiatrin, oavsett politisk tillhörighet. Vi nöjer oss inte förrän alla personer med psykisk ohälsa får ett värdigt bemötande.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Minska tvånget bland barn och unga
Publicerat: mars 26, 2014 Sparat under: Barn, Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Självskadebeteende, Tvångsvård 2 kommentarer
I dag släpper Barnombudsmannen, BO, en rapport som visar att vart femte barn i Sverige mår dåligt. Vissa av dem hamnar senare i tvångsvård där det ofta sker bältningar, trots att de är minderåriga.
Vi anser att det är på tiden att det satsas mer resurser i skolan på att fånga upp dessa barn i ett tidigt skede. På alla skolor ska det finnas en elevhälsa med skolsyster och kurator som har möjlighet att hjälpa barnen, eller om det behövs, vägleda dem vidare till annan vård. För genom insatser i ett tidigt skede går det att förhindra att problemen växer sig så stora så att barnen hamnar i situationer där de utsätts för tvångsåtgärder – insatser som kan leda till trauman.
I P1-morgon berättar till exempel 18-åriga ”Lisa” om hur hon, varje gång hon hör ordet bälte, såsom i till exempel bilens säkerhetsbälte, får ångest och minnesbilder av de 100-tal bältningar hon var med om som barn. En annan tjej, Maja, berättar i Barnombudsmannens remissvar till psykiatrilagsutredningen att hon hellre hade önskat frivilliga insatser, eftersom tvånget gjorde att hon mådde sämre.
Tvånget inom barnpsykiatrin måste alltså minska. Och det går. I projektet Bättre vård – mindre tvång har vi kunnat se att antalet bältningar minskat avsevärt med hjälp av större kunskap hos personalen och bättre bemötande.
Och att tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin måste minska är något som Anders Printz, regeringens psykiatrisamordnare, höll med om i dagens P1-morgon. Men vi önskar mer än ett uttalande. Vi önskar handling.
Det är en sak att i radion säga att Socialstyrelsen behöver ta fram informationsmaterial om tvångsvårdades rättigheter och att det materialet behöver byggas underifrån, utifrån de barn som har varit utsatta för tvångsvård i kombination med projektet Bättre vård – mindre tvång. Det är en annan sak att se till att insatserna händer i verkligheten. Jag vill att psykiatrisamordningen ges möjlighet av regeringen att genomföra övergripande insatser på samtliga BUP för att minska tvånget inom barn och ungdomspsykiatrin. Först då kommer det ske en förändring. Hädanefter kommer jag att trycka på psykiatrisamordningen inom socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting, SKL, så att detta kan bli verklighet. Dessutom är Barnombudsmannens förslag om en barnlots, som ska hjälpa barnen själva att hitta rätt inom psykiatrin, också en god idé som vi stöttar.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Vi välkomnar granskningen av Uppsala
Publicerat: mars 21, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 1 kommentarEn 30-årig kvinna spändes fast i bälte 29 gånger, flera gånger i strid mot reglerna. Nu ska all tvångsvård i Uppsala sättas under lupp av Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Vi på RSMH välkomnar myndighetens granskning, för under årens lopp har vi mött otaliga människor som har utsatts för behandling inom tvångsvården som nästintill går att likna vid övergrepp.
Missförstå mig rätt. Tvångsomhändertaganden kan vara nödvändiga för att rädda människors liv. Vi vill inte avskaffa tvångsvården, men tvång kan aldrig vara vård. Det är snarare en skyddsåtgärd.
Ofta är det personen själv som söker vård för att hon mår dåligt, och därefter fattar vården beslutet om tvångsomhändertagandet. Om patienten inte tas om hand på ett bra sätt under tvångsvården finns risken för att folk drar sig för att söka hjälp igen.
Det talas mycket numera om att patienten ska vara delaktig i sin vård och detta bör gälla även om du vårdas under tvång. Det går att lyssna på patienten och bemöta henne med respekt, faktum är också att det ger bäst resultat. Folk återhämtar sig lättare om de inte har blivit utsatta för traumatiska bältningar, tvångsmedicineringar och avskiljningar. Då slipper de ytterligare psykiska chocker som försvårar återhämtningen och vi får friskare patienter, något som ju borde vara målet med all vård.
Uppsala läns landsting har varit delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, som drivits av Sveriges Kommuner och Landsting, och som generellt sett har kunnat visa att tvångsinsatser mot patienter kunnat minska drastiskt med hjälp av utbildning av personalen. Det kan handla om enkla åtgärder som att när patient varvat upp sig och är orolig kan personalen ta henne åt sidan, sätta sig i enskilt rum och fråga vad de kan göra för att hjälpa till. I vissa fall ber patienten om mediciner, i annat fall kan de till exempel gå ut på promenad tillsammans.
En annan metod är att efter bältesläggning så sätter sig personalen ned med patienten i ett så kallat eftersamtal och pratar om vad som gick snett, för att tillsammans lägga en grund för hur bältning ska kunna undvikas nästa gång.
Att en person bältas 29 gånger är alltid fel. Och att det dessutom sker i Uppsala och just på denna avdelning, som har varit mycket delaktiga i projektet Bättre vård – mindre tvång, tyder på att vården måste ha en uppföljning och kontinuitet i arbetet med att minska inslagen av tvång inom vården.
Det är hög tid att alla inom vården lär sig att tvångsinsatser såsom bältning endast ska användas i nödfall. Det står tydligt i lagen, och om bältningen inte görs på rimliga grunder riskerar psykiatrin dessutom att tumma på fundamentala mänskliga rättigheter, såsom tortyrförbudet.
Därför är det viktigt att alla former av tvångsinsatser dokumenteras, beslutas av läkare och att bältesläggning längre än fyra timmar rapporteras till Inspektionen för vård och omsorg – regler som alltså denna avdelning i Uppsala tycks ha struntat helt i.
Behandlingen av den 30-åriga kvinnan sätter fingret på hur betydelsefull personalens inställning till tvångsåtgärder är. Efter att ha bältats 29 gånger har hon nu fått en ny läkare. Hur många gånger denne ansåg att hon behövde bältas? Inte en enda.
Med rätt bemötande är det uppenbart att tvånget kan minska.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Skonsamt bemötande i kris och kaos
Publicerat: februari 11, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Tvångsvård | Tags: Bältesläggning Kommentarer inaktiverade för Skonsamt bemötande i kris och kaosAtt arbeta inom psykiatrin är att arbeta med själva livet. De arbetar med det jag vill kalla själslig intensivvård och vi i samhället bör prioritera deras arbete.
De bör få högre status och tränas kontinuerligt, både som grupp och enskild individ, för att känna sig trygg i de svåraste situationerna.
Jag har egen erfarenhet av att vara utåtagerande som patient och många gånger har jag tvingats bältesläggas. Detta har varit traumatiserande, ja till och med något jag vill likna vid tortyr. Jag vill inte vara patienten som ingenting vill, som vägrar allt och som är bitter och revanschlysten mot personalen. Jag vill ta ansvar, bidra och inspirera till att tänka i andra banor och därför har jag tillsammans med Durewall Institutet publicerat en kortfilm om ett alternativt, mer skonsamt bemötande av mig som utåtagerande individ i kris och kaos.
Vi har ett omfattande material med olika scener men just denna kortfilm färdigställdes 2013 och det vi vill visa i detta klipp är att det är bra om personalen kan tänka vård, inte konflikt eller kamp. Det är också bra om de kan fokusera på varför jag är utåtagerande. Det kan i stundens hetta vara svårt att förstå, helst vill man få stopp på situationen så fort som möjligt, ge mig en gräns för mitt eget bästa men många gånger har jag upplevt att personal betett sig irrationellt, det är mänskligt. Jag kan vara utåtagerande för att jag har ångest, panik eller är jätterädd. Jag kan vara upprörd och ha en känsla av att personal brustit i sitt bemötande, min verklighetsuppfattning kan vara knepig eller så kan jag ha farit illa av att vistas i en känslomässigt utsatt miljö i flera månader, under dygnets alla timmar, sju dagar i veckan. Ja, det finns mycket som kan ligga bakom mitt beteende men oavsett vilka yttringar som visar sig är det ett resultat av det lidande jag bär inom mig.
I alla lägen är det bra att ha fokus på att lugna och försöka göra mig trygg och också ha fokus på att försöka få två vinnare och ingen förlorare. En konflikt kan till och med ses som kontaktskapande. Beröringen och den mänskliga närvaron är utslagsgivande för att kunna tränga igenom min hinna av vanföreställningar och nå fram till det friska inom mig.
Kommunikationen är också A och O för jag är närvarande även i de svåraste situationerna även om jag inte själv förmår att göra min röst hörd.
Viktigt är också att man stöttar min autonomi, att jag har möjlighet att göra ett eget val om än ett så litet. Till exempel kan de ställa frågan vart jag vill ha sprutan. Även om jag inte kan prata kan jag kanske peka med mitt finger att visa att jag vill ha sprutan på höger sida. Det valet kan förhindra att jag känner mig helt försvarslös och hjälper till så att jag inte åker in i mitt minnes dimridåer, till gamla situationer av övergrepp där jag också var helt försvarslös. Det förhindrar att jag re- traumatiseras.
Jag har också varit med om fysiskt smärtsamma sekvenser under mina sex sjukdomsepisoder; Jag har dragits över betong golv av poliser, jag har kastats upp på en bältessäng och bundits fast. Jag har omringats och blivit överfallen av personal som snabbt velat föra mig från det allmänna utrymmet till mitt eget rum på avdelningen. I kris och kaos är hela jag fylld av en rörelseenergi som bör få komma till utlopp för att inte den rent fysiska smärtan ska förta mig. I filmen ges tydliga exempel på hur instruktören arbetar med rörelseenergin. Dessutom visas ett mycket bra grepp utan tumme för att inte orsaka mig som patient mer fysisk smärta än nödvändigt.
Se filmen som en inspiration, ett förslag till annan gränssättning än bältesläggning. Prata om den, kommentera, dela den i sociala medier för att nå diskussion i vårt offentliga rum. För du, glöm inte att det är vi tillsammans som skapar vår morgondag och att psykiatrins bemötande faktiskt är en fråga för hela samhället. Hur vill du att din mamma eller pappa, din syster eller bror, din granne eller partner eller någon där du bor skall bemötas om eller när deras själ brister? Hur prioriterar du, jag, hur prioriterar vi tillsammans?
Idag agerar jag ofta ”proffspatient”. Såklart kan jag bara utgå från mig själv och det jag upplevt inom psykiatrin, men jag försöker skapa realistiska scener där behandlande
personal kan gå in och öva på gränssättning utav mig för att få någon liten idé. Det finns inga färdiga paketlösningar, alla är vi unika individer.
Se kortfilmen här.
/Anneli Jäderholm
Läs mer: http://www.annelijaderholm.se
Vill du lära dig med om metoden? www.durewall.se
Det går att få patienter lugna genom samtal
Publicerat: januari 21, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Det är vi som bloggar!, Tvångsvård 1 kommentarNyligen besökte jag och min coach, journalisten och filmaren Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde de sig av med all mekanisk tvångsvårdsutrustning redan på 1930 – talet och vi var mycket spända på vilka metoder de använder i de situationer som i Sverige leder till bältesläggning. Under sju dagar gjorde vi 40 intervjuer som vi nu skriver ner för att kunna analysera och reflektera djupare kring det som berättades för oss.
Redan i februari kommer du att i tidningen Revansch kunna läsa en artikel som baseras på en intervju med Páll Matthíasson, psykiater och sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus. Han berättar om hur det gick till när de gjorde sig av med bältena och vad de satsade på istället. I artikeln finns också röster från brukare om hur de upplever att det är att tvångsvårdas på Island. Men innan det vill jag ge dig en liten munsbit, ett smakprov av det vi fann.
Jag vill berätta för dig om deras specialteam som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. De har specialteam som går in i de riktigt tuffa situationerna och som tränas kontinuerligt i olika nedtrappningstekniker. Teamen består av människor, både kvinnor och män, som handplockats utifrån sina personliga egenskaper och när jag träffade två av dem kände jag nästan direkt att de var lämpade att möta mig i kris och kaos, de var lugna, nästan lite sävliga, hade snälla ögon, utstrålade värme och såg ut att ha en ängels tålamod. Dessutom var det människor som valt denna typ av arbete själv och inte, som i vårt land, att de tvingas att utföra det någon annan beordrat. I en fjärdedel av alla fall leder deras ingripande till en fysisk gränssättning och i hela tre fjärdedelar av alla situationer så pratar de patienterna lugna. Det viktiga vid den fysiska gränssättningen var att de absolut inte får ligga på patienten utan endast hålla i, hålla om, hålla ut och härbergera. Vid besöket kom jag att språkas med en hel del människor om olika typer av gränssättning och då ofta om gränssättningens längd. I Sverige blir jag lagd i bältessäng i fyra timmar medan de som får en fysisk gräns av specialteamet oftast slipper den efter tjugo eller max trettio minuter. Deras förklaring på varför deras gränssättning var så mycket kortare än den jag utsätts för var att alla, både patienter och personal, vill ur situationen fortast möjligt.
Under vår resa undersökte vi även hur de behandlar unga människor som är självdestruktiva, de som ibland får dialektisk beteendeterapi men som också kan hamna på rättspsykiatriska anstalter hos oss.
Nu ser jag fram emot en vår där vi får sprida våra kunskaper från Island på allehanda föreläsningar. Hoppas vi ses!
/Anneli Jäderholm
Nya tankar om bältesläggning
Publicerat: januari 7, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård | Tags: Bältesläggning Kommentarer inaktiverade för Nya tankar om bältesläggningEfter mitt senaste inlägg om bältesläggning har det hänt en del. Jag har insett att det finns personal som kämpar för att ge en mer human vård. Men ofta hjälper inte det, för bältet kan missbrukas. Det finns för mycket machokulturer.
Till viss del förstår jag problemet. Många har velat hjälpa mig men inte varit tillräckligt kompetenta, utbildade. Människor som stått böjda över mig har haft ”tunnelseende”, försökt ta ansvar för allt. Det är mänskligt. Stressen kan förta oss.
Jag har tagit del av att man på vissa håll i landet utbildar personal i att utföra en mer skonsam bältesläggning. En utbildning som går ut på att en person står helt utanför gruppen, deltar inte i själv i utförandet, men tar fullt ansvar och ger direktiv för hur det hela skall utföras. Det gör det enklare. De andra kan slappna av, ta order och slipper bete sig förvirrat, stramt och ta ansvar för allt.
Jag tänker att det hade gjort bältesläggningen lite lättare att uthärda. Jag hade sluppit leva för resten av mitt liv med alla dessa människors stela förvridna ansikten för min inre syn. Alla vet att man fryser bilderna i ett trauma. De bältesläggningar jag utsatts för har varit trauman. Svåra trauman. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
I utbildningen får man lära sig att också kommunicera med patienten i situationen, trots att flera som jag mött har sagt att det inte funnits tid till det. Den som står utanför och bär ansvaret ger direktiv till gruppen via patienten. Till exempel: ”Anneli, nu tar Lena och spänner fast en rem runt din vänstra handled” och då vet Lena att hon skall göra det. Det hade inneburit att jag trots att jag blundat för att jag inte orkat se ändå hade förstått vad som hänt med min kropp.
På många håll i vårt land så kämpar man med att höja statusen på den som vakar. Det skall vara en mycket erfaren och kunnig person. En som förmår att möta, att finnas, en som förmår vara närvarande. Då blir ju själva bältesläggningen ett hållande som sedan kan bli ett tröstande och inte som en bestraffning. Sist jag bältades satt en man vid mitt skrev, satt tyst, jag kunde bara höra hans andning. Det kändes som ett övergrepp. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
Jag har samarbetat med Durewall Institutet, http://www.durewall.se, de har ett mjukare sätt att möta konflikter. Metoden går ut på att ha förståelse för den rörelseenergi som finns i min kropp och som behöver få utlopp, speciellt när jag har panik i kris och kaos. Då när jag vanligtvis spänns fast på en brits och inte kan röra en lem. Då när det gör så ont att jag, ja jag skulle vilja benämna det som tortyr.
Jag vet att psykiatrin idag jobbar stenhårt med att förbättra tvångsvården. Jag har själv deltagit i Sveriges Kommuner och Landstings fantastiska genombrottsprojekt ”Bättre vård – mindre tvång” och jag är stolt över att ha fått vara en del av det. Jag vet att det finns många fantastiska eldsjälar inom psykiatrin.
Men trots den vetskapen, säger jag ändå att det inte räcker. Bältet kan missbrukas!
Förra sommaren bältades jag tufft i en ”machokultur”. Jag hade otur. I teamet var det en ordinarie och resten vikarier. Flera var män med attityden ”att sätta mig på plats”, att med våld och makt styra mig i min sjukdom. Jag bältades fyra gånger på tre dygn och kom ut i ett värre tillstånd än när jag kom dit. Bra eller dålig vård får inte vara som ett lotteri. På flera håll fattas resurser och kompetent personal. Det är akutvård som bedrivs och det ser olika ut över Sverige.
Nu åberopar jag mänskliga rättigheter och rätten att få välja att inte bli bälteslagd inom akutpsykiatrin en gång till. Mitt hjärta orkar helt enkelt inte det. Bältet måste bort, det är för stor risk att det missbrukas. I Finland pratas det om målet att ta bort all mekanisk utrustning till år 2020 inom psykiatrin. Låt oss i Sverige vara djärvare! Låt oss arbeta för att bältet skall bort innan Mental Health Day 2014!
Jag gör nu allt jag kan för att lyfta samhällsdebatten om bältesläggning inför valet då jag anser att bemötandet av mig i mina akuta psykosskov inte bara är psykiatrins ansvar utan faktiskt ett ansvar för hela vårt samhälle. Hur prioriterar du? Hur prioriterar vi tillsammans? Vad menas med en god vård och omsorg? Och till sist, hur vill vi att vi själva, våra partners eller våra barn skall bemötas om eller när själen går i tusen bitar? Vi måste våga ställa oss den frågan! Vill du vara med?
/Anneli Jäderholm
Om maktförhållande
Publicerat: september 25, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Henrik Larsson, makt, Min berättelse, Missbruk, Tvångsvård 20 kommentarer
Man talar om en allians mellan personal och personen med psykisk funktionsnedsättning. Brukarinflytande och delaktighet. Jag har ju varit med om tuffa tag (både utanför och) inom vården eftersom jag suttit på papper. Och jag kan vittna om det motsatta, där personalen går in och bestämmer och patienten får gilla läget. Alltså ingen allians utan ett maktförhållande. Bältessäng, inlåst på rummet och så vidare. Jag tycker inte vi reflexmässigt ska förkasta detta maktförhållande. Ibland är man så pass destruktivt funtad, genom rent självskadebeteende, eller självmedicinering, eller så pass psykotisk att man agerar kontraproduktivt och är en fara för sig själv och omgivningen.
Visst finns det uppenbara risker att man i förlängningen kan bli institutionaliserad, tappar identitet och självförtroende om ett sådant maktförhållande får pågå under för lång tid. Men, jag anser, till skillnad från många andra brukare, att det ändå kan vara den rätta vägen att gå ibland. Professionen är inte våra fiender. Ibland får individen acceptera att det är personalen som har makten och bär ansvaret. Sen tycker också jag, såklart, att när gnistan tänds hos individen så måste professionen ge individen del av ansvaret för sitt eget liv; inte minst delaktighet i sin egen vård. Men, att bara säga att delaktighet är lösningen på alla problem är att lura sig själv. Jag tycker att detta perspektiv tas upp för sällan bland brukare eller på de föreläsningar jag går på. Vi har en psykiatri av en anledning. Samhället tar genom den ansvar för de med psykisk ohälsa. Låt oss inte råka förkasta hela institutionen bara för att vi är ivriga att få till stånd delaktighet inom vården. Vägen till en bättre psykisk hälsa är krokigare än så.
/Henrik Larsson
Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Publicerat: september 10, 2013 Sparat under: Barn, Jimmie Trevett, Kvalitet, Tvångsvård Kommentarer inaktiverade för Ungdomspsykiatri i låst källare – när BUP-Stockholm läser Barnkonventionen som fan läser bibeln
Tvång utan tillsyn är ett sluttande plan på vilket nu BUP-Stockholm rullat ända ned i källaren med de unga som anförtrotts i deras vård.
RSMH och dess ungdomsförbund har under åren som varit gång efter annan ifrågasatt varför barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt och bedöms kunna skada sig själva och/eller andra hamnar på slutenvård inom vuxenpsykiatri och i förekommande fall rättspsykiatriska vårdavdelningar utan att vara dömda för brott.
Miljö och stämning på vuxenpsykiatriska avdelningar (inte minst inom rättspsykiatrin) är sällan lämpliga för ett barn. Brutalitet är här ofta vardag på ett helt annat sätt än inom BUP (i DN-artikeln beskriven BUP-avdelning åsido) och de ur personalen som står för själva behandlingen på avdelningarna avkrävs heller ingen särskild barn- och ungdomskompetens. Något som knappast bidrar till ett gott innehåll i själva vården för de unga som ”säkras” där. Ska man vara formell är det dessutom som schablonlösning i strid med Sveriges förpliktelser enligt Barnkonventionen vilket Barnombudsmannen också vid flera tillfällen påpekat.
RSMH med flera välkomnade därför de olika initiativ som togs för att alternativ med säker vård för utagerande barn skulle kunna bedrivas inom barn- och ungdomspsykiatrin. Vår enkla barnatro var att de inom professionen med särskild kompetens med fokus på barn och unga skulle kunna garantera en etiskt försvarbar och mer effektiv vård för barn än till exempel en ordinär rättspsykiatrisk vårdavdelning där vuxna vårdtagare annars befinner sig som en följd av gärningar som mord, misshandel och våldtäkt med mera. Men, med dagens artikel i DN Stockholm som facit blir man minst sagt beklämd. Det som lyser starkast igenom DN:s reportage är den självgodhet och flathet de som satts att ha insyn och bedriva tillsyn uppvisar. Nej, kom tillbaka Tage Danielsson, en ny generation småpåvar behöver tas i örat.
Likaså undrar man hur Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) har det så här 100 dagar efter start. IVO ska ju i teorin basera sina inspektioner och utryckningar på kvalificerade riskbedömningar och vid tips och indikation på att allt inte står rätt till kunna rycka ut. Men, man kan lätt få ett märkligt intryck av deras timing. Enligt uppgift var till exempel en inspektion planerad för ett HVB-hem – med 14 boende med psykiska funktionsnedsättningar av olika slag – i Norrtälje till i oktober i år. I augusti, någon månad dessförinnan, brann dock HVB-hemmet ned till grunden och flera av de boende förolyckades i branden. Alla kan inte hinna göra allt, men är det så att IVO behöver mer resurser för att korta sina ledtider vore det klädsamt om generaldirektör Gunilla Hult Backlund tydligt framförde detta.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Hoppfullt om metoder för minskat tvång
Publicerat: maj 23, 2013 Sparat under: brukarinflytande, Internet, makt, Tvångsvård 1 kommentarIgår deltog jag i konferensen Visa vägar på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH i samarbete med en rad andra aktörer ”om hur engagemang och egen erfarenhet av psykisk ohälsa och funktionsnedsättning kan bli utgångspunkt för utveckling av individer och organisationer”.
Dagen inleddes med ett tal av PRIO-samordnare Anders Printz och fortsatte sedan bland annat med en paneldebatt ledd av Ing-Marie Wieselgren. Under eftermiddagen hölls parallella delseminarier varav ett handlade om så kallad självinleggelse. Det är en metod som använts på försök i Norge under en tid. Metoden går ut på att patienter ges möjlighet att lägga in sig själva frivilligt när symptomen blir så svåra att det inte går att vara hemma längre.
Försöket med självinleggelse, eller brukarstyrda platser, har omfattat patienter som varit inlagda vid upprepade tillfällen tidigare. De har tillsammans med vården upprättat ett kontrakt som gett patienten möjlighet att lägga in sig själv. Försöket har gett mycket goda resultat och tvångsåtgärderna för gruppen som ingått i försöket har minskat med 90 procent!
I Norge planerar man att sprida självinleggelse till hela landet. Förhoppningsvis kan metoden spridas också till Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid. Tillsammans med andra lovande arbetssätt som till exempel ACT-team, som redan finns på flera håll i landet, skulle självinleggelse eller brukarstyrda platser kunna resultera i en avsevärd minskning av tvångsåtgärder och mänskligt lidande.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.