Det går att få patienter lugna genom samtal

Nyligen besökte jag och min coach, journalisten och filmaren Linda Weichselbraun den isländska psykiatrin. På Island gjorde de sig av med all mekanisk tvångsvårdsutrustning redan på 1930 – talet och vi var mycket spända på vilka metoder de använder i de situationer som i Sverige leder till bältesläggning. Under sju dagar gjorde vi 40 intervjuer som vi nu skriver ner för att kunna analysera och reflektera djupare kring det som berättades för oss.

Redan i februari kommer du att i tidningen Revansch kunna läsa en artikel som baseras på en intervju med Páll Matthíasson, psykiater och sjukhusdirektör för Islands universitetssjukhus. Han berättar om hur det gick till när de gjorde sig av med bältena och vad de satsade på istället. I artikeln finns också röster från brukare om hur de upplever att det är att tvångsvårdas på Island. Men innan det vill jag ge dig en liten munsbit, ett smakprov av det vi fann.

Jag vill berätta för dig om deras specialteam som gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. De har specialteam som går in i de riktigt tuffa situationerna och som tränas kontinuerligt i olika nedtrappningstekniker. Teamen består av människor, både kvinnor och män, som handplockats utifrån sina personliga egenskaper och när jag träffade två av dem kände jag nästan direkt att de var lämpade att möta mig i kris och kaos, de var lugna, nästan lite sävliga, hade snälla ögon, utstrålade värme och såg ut att ha en ängels tålamod. Dessutom var det människor som valt denna typ av arbete själv och inte, som i vårt land, att de tvingas att utföra det någon annan beordrat. I en fjärdedel av alla fall leder deras ingripande till en fysisk gränssättning och i hela tre fjärdedelar av alla situationer så pratar de patienterna lugna. Det viktiga vid den fysiska gränssättningen var att de absolut inte får ligga på patienten utan endast hålla i, hålla om, hålla ut och härbergera. Vid besöket kom jag att språkas med en hel del människor om olika typer av gränssättning och då ofta om gränssättningens längd. I Sverige blir jag lagd i bältessäng i fyra timmar medan de som får en fysisk gräns av specialteamet oftast slipper den efter tjugo eller max trettio minuter. Deras förklaring på varför deras gränssättning var så mycket kortare än den jag utsätts för var att alla, både patienter och personal, vill ur situationen fortast möjligt.

Under vår resa undersökte vi även hur de behandlar unga människor som är självdestruktiva, de som ibland får dialektisk beteendeterapi men som också kan hamna på rättspsykiatriska anstalter hos oss.

Nu ser jag fram emot en vår där vi får sprida våra kunskaper från Island på allehanda föreläsningar. Hoppas vi ses!

/Anneli Jäderholm