Nya tankar om bältesläggning

anneli3webbEfter mitt senaste inlägg om bältesläggning har det hänt en del. Jag har insett att det finns personal som kämpar för att ge en mer human vård. Men ofta hjälper inte det, för bältet kan missbrukas. Det finns för mycket machokulturer.

Till viss del förstår jag problemet. Många har velat hjälpa mig men inte varit tillräckligt kompetenta, utbildade. Människor som stått böjda över mig har haft ”tunnelseende”, försökt ta ansvar för allt. Det är mänskligt. Stressen kan förta oss.

Jag har tagit del av att man på vissa håll i landet utbildar personal i att utföra en mer skonsam bältesläggning. En utbildning som går ut på att en person står helt utanför gruppen, deltar inte i själv i utförandet, men tar fullt ansvar och ger direktiv för hur det hela skall utföras. Det gör det enklare. De andra kan slappna av, ta order och slipper bete sig förvirrat, stramt och ta ansvar för allt.
Jag tänker att det hade gjort bältesläggningen lite lättare att uthärda. Jag hade sluppit leva för resten av mitt liv med alla dessa människors stela förvridna ansikten för min inre syn. Alla vet att man fryser bilderna i ett trauma. De bältesläggningar jag utsatts för har varit trauman. Svåra trauman. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
I utbildningen får man lära sig att också kommunicera med patienten i situationen, trots att flera som jag mött har sagt att det inte funnits tid till det. Den som står utanför och bär ansvaret ger direktiv till gruppen via patienten. Till exempel: ”Anneli, nu tar Lena och spänner fast en rem runt din vänstra handled” och då vet Lena att hon skall göra det. Det hade inneburit att jag trots att jag blundat för att jag inte orkat se ändå hade förstått vad som hänt med min kropp.

På många håll i vårt land så kämpar man med att höja statusen på den som vakar. Det skall vara en mycket erfaren och kunnig person. En som förmår att möta, att finnas, en som förmår vara närvarande. Då blir ju själva bältesläggningen ett hållande som sedan kan bli ett tröstande och inte som en bestraffning. Sist jag bältades satt en man vid mitt skrev, satt tyst, jag kunde bara höra hans andning. Det kändes som ett övergrepp. Ja det jag skulle vilja benämna som tortyr.
Jag har samarbetat med Durewall Institutet, http://www.durewall.se, de har ett mjukare sätt att möta konflikter. Metoden går ut på att ha förståelse för den rörelseenergi som finns i min kropp och som behöver få utlopp, speciellt när jag har panik i kris och kaos. Då när jag vanligtvis spänns fast på en brits och inte kan röra en lem. Då när det gör så ont att jag, ja jag skulle vilja benämna det som tortyr.

Jag vet att psykiatrin idag jobbar stenhårt med att förbättra tvångsvården. Jag har själv deltagit i Sveriges Kommuner och Landstings fantastiska genombrottsprojekt ”Bättre vård – mindre tvång” och jag är stolt över att ha fått vara en del av det. Jag vet att det finns många fantastiska eldsjälar inom psykiatrin.

Men trots den vetskapen, säger jag ändå att det inte räcker. Bältet kan missbrukas!
Förra sommaren bältades jag tufft i en ”machokultur”. Jag hade otur. I teamet var det en ordinarie och resten vikarier. Flera var män med attityden ”att sätta mig på plats”, att med våld och makt styra mig i min sjukdom. Jag bältades fyra gånger på tre dygn och kom ut i ett värre tillstånd än när jag kom dit. Bra eller dålig vård får inte vara som ett lotteri. På flera håll fattas resurser och kompetent personal. Det är akutvård som bedrivs och det ser olika ut över Sverige.

Nu åberopar jag mänskliga rättigheter och rätten att få välja att inte bli bälteslagd inom akutpsykiatrin en gång till. Mitt hjärta orkar helt enkelt inte det. Bältet måste bort, det är för stor risk att det missbrukas. I Finland pratas det om målet att ta bort all mekanisk utrustning till år 2020 inom psykiatrin. Låt oss i Sverige vara djärvare! Låt oss arbeta för att bältet skall bort innan Mental Health Day 2014!

Jag gör nu allt jag kan för att lyfta samhällsdebatten om bältesläggning inför valet då jag anser att bemötandet av mig i mina akuta psykosskov inte bara är psykiatrins ansvar utan faktiskt ett ansvar för hela vårt samhälle. Hur prioriterar du? Hur prioriterar vi tillsammans? Vad menas med en god vård och omsorg? Och till sist, hur vill vi att vi själva, våra partners eller våra barn skall bemötas om eller när själen går i tusen bitar? Vi måste våga ställa oss den frågan! Vill du vara med?

/Anneli Jäderholm



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s