Unga kvinnor förtjänar bättre ”vård” än bältning!
Publicerat: november 16, 2015 Sparat under: Barn, Bältesläggning, Bemötande, biverkningar, Paulina Tarabczynska, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld 5 kommentarer
Jag skulle vila börja denna blogginlägget med att be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt till alla de barn och unga samt unga kvinnor med självskadebeteende.
Jag vill även be om ursäkt till deras anhöriga. Förlåt för alla gånger ni har blivit puttade undan, misstrodda och uteslutna att vara delaktiga i vården era barn fick.
Jag skäms när jag tänker på alla de gånger man tog bort era rättigheter och straffade er, tvingade er att svälja massa mediciner. Förlåt för att man satte sig på er drog er längst med korridoren och spände fast er i sängen där ni fick ligga helt ensamma och rädda. Ni förtjänar bättre bemötande och de anhörigas barn förtjänar bättre vård! Jag vill att ni skall veta att jag skäms! Skäms för att vi idag behandlar barn och unga så i den svenska psykiatrin. Och det gör ont i mig att veta att det sker varje dag, jag blir så ledsen.
Idag hörde jag P4 sändning BUP:s vård av barn strider mot lagen. Jag känner hur luften bara går ur mig, dels av frustration dels av ilska men även av sorg. Hur kan vi ens påstå att bälta barn skulle vara den bästa möjliga vården vi kan erbjuda. Jag köper inte det argumentet! Speciellt inte när till och med EU är extremt kritiska och har påpekat ett flertal gånger och uppmanat Sverige att skärpa sig!
Tvångsåtgärder såsom bältning, avskiljning och tvångsmedicinering anses bryta mot FN:s Barnkonvention. Som om det inte var tillräckligt illa att vi använder dessa metoder på vuxna samtidigt som vi kallar det för kvalitativ vård. Hur kan vi påstå att det är kvalitativ vård?!
Jag har under så många år varit så arg på vården! Jag har ofta tänkt att om jag fick hjälp och vård jag enligt lag har rätt till, kvalitativ vård skulle min resa kanske inte tagit tio år. Jag kanske kunde ha mått bättre tidigare. Jag var så bitter för jag ansåg att den psykiatriska vården hade stulit tio år av mitt liv. Idag inser jag att problemet med den psykiatriska vården är strukturen. Till och med vårdpersonalen kan ibland falla offer för en fel praktik, en rutin som glöms bort att ifrågasättas.
En grupp som ligger bältad oftare än andra är unga kvinnor med självskadebetende. Jag anser att det är dags för vården att sluta bälta denna grupp! Har någon någonsin tänkt på att när man är självdestruktiv och vill skada sig själv på alla möjliga sätt kan bältning vara ännu ett sätt för dessa unga kvinnor att skada sig på? Att man provocerar fram en bältning för att straffa sig själv? Är det då så konstigt att ju mer man bältar desto sjukare blir dessa unga kvinnor? Man när ju sjukdomen på detta sättet. Dessa unga kvinnor förtjänar bättre vård.
I P4 berättar en man om hur han bevittnat hur barn och unga tvingas till åtgärder som avskiljning, bältning och tvångsmedicinering fastän man vet att det strider mot lagen. Man straffar dessa barn och använder sig av dessa åtgärder i ett förebyggande syfte. Tyvärr är inte detta en unik historia.
Jag är en så kallad Dialogutbildare, jag utbildar kommuner och landsting. När jag höll i en utbildning en gång så träffade jag på en kvinna som ville dela sin historia med sig av sin historia. Hon berättade för mig att när hon jobbade på en låst avdelning var hon med om så många bältesläggningar som var onödiga och som stred mot lagen att hon tappade räkningen. Jag hörde hur hennes röst darrade och hon berättade att varje gång den där larmknappen på avdelningen ljöd tänkte hon inte, man bara agerade. Det var i efterhand som man insåg att bältningen kanske var en onödig åtgärd just då. Hon påtalade detta men blev utfryst av sina arbetskamrater och till slut vågade hon inte säga mer. Det var ju hennes arbetsplats och hon var tvungen jobba där. Tillslut blev det för mycket för henne att ta så hon bytte sitt jobb, jag hörde på hennes röst hur ledsen och ångerfull hon var över detta. Jag kan inget mer än att ställa mig frågan hur ofta sker detta? Jag inser att det är ofta men jag blir mörkrädd när jag tänker efter.
Jag vill uppmana personal att agera. Träd fram för eran skull, för alla barns skull och för deras anhörigas skull. För en sak är säker vi kommer inte kunna göra en förändring innan vårdpersonalen träder fram och börjar dela med sig av sina upplevelser av vården de utför. För tyvärr är detta något de flesta patienter känner till. Det är alltid deras ord mot vårt och det är nästan alltid deras ord som vinner.
Vi har inte råd att förlora mer men vi har allt att vinna genom att börja ifrågasätta och träda fram.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Instämmer, Paulina, och alla förtjänar bättre vård än bältning.
Hej.
Jag är ingen kvinna men med det med bältning är fel. Man dömer ju ut fel från början o säger man är hotad därför bältning användning. Visst får Sverige skärpa sig men ibland så råder det brist hus många som är inom vård. Det är så tråkigt att säga sanningen o även om man kommenterar om det så blir den aldrig bättre.
Vet inte om det är mänskligt accepterar andras brister men jag har aldrig känt mig som en patient utan som en läkare o rådgivare för andra som jobbar inom vården, dvs jag ska ta hand om dem när jag själv behöver hjälp.
En grej också som jag vill påpeka, oss som får pengar pga våran kronisk sjukdom, vi vill inte ha pengarna bara för att det är så lätt att komma dit med vår mental tillstånd. Hade vi haft möjlighet och jobba utan att psykos, känna oss ensamma utan psykos, det hade vart toppen.
Många av oss rör oss o har utbildning för att klara oss, andra använder förebilder o barn man brinner för, men jag kan inte använda alla pengar till någon resa eller körkort, det säger ju mycket hur begränsad man är som svensk medborgare.
– Johan r Castell
Hej Johan.
Jag förstår din frustration helt. Ibland kan jag känna den med, eller kanske rätt ofta. Det är svårt att förstå att man tillåts att begå dessa fel systematiskt. Förändring och politik tar tid men ibland har man inte råd att låta det ta tid, speciellt inte när människor far illa och speciellt barn.
Jag känner igen mig lite i din berättelse. Det har hänt många gånger att jag varit mer uppdaterad om min rättigheter och personalens skyldigheter än vårdarna själva.
Idag har jag valt att inte ha kontakt med psykiatrin för jag är så trött på att allt skall vara en kamp. Jag måste ständigt kämpa för att få det jag enligt lag och vårdgaranti har rätt till. Det kräver för mycket energi från mig som patient så jag väljer att lägga den energin på annat, som att försöka upplysa om alla brister och försöka förändra.
Jag blir lika provocerad varje gång jag sätter mig i stolen och träffar någon i psykiatrin som inte lyssnar, inte bryr sig och är okunnig och ignorant samt nonchalant.
Du förstå jag kan ta det för jag vågar säga ifrån men jag blir provocerad för jag tänker på andra som inte kan säga ifrån. Psykiatrin har väl vant sig att människor med psykisk ohälsa är passiva vårdtagare på grund av att man inte mår bra.
Men jag ser alla brister och vägrar vara tyst!
Ibland känner jag att jag vill ge upp men det får vi inte göra.
Jag förstår dig med gällande ekonomin. Hur kan man tro att en människa väljer må dåligt med flit bara för att få pengar. Alltså först och främst är det inga stora summor vi pratar om, missuppfatta mig inte. Jag är tacksam för det jag får för det är min enda ekonomiska trygghet. Jag får själv pengar från Försäkringskassan och tro mig om jag skulle kunna jobba skulle jag inte tveka. Ibland vill jag med kunna gå på bio eller köpa några extra fina kläder utan att behöva spara i flera månader och säga nej till massa andra saker. Ibland förstår jag inte att det skall vara så svårt att vi lever i en ständig rädsla om att den lilla tryggheten vi har som är ekonomi skall tas bort från oss. För det kan den om någon på försäkringskassan bestämmer sig för att vi är för friska. Ja för friska för deras uppfattning om vad frisk och sjuk är men samtidigt för sjuka för att kunna arbeta.
Tack för ditt fina inlägg,
Varma hälsningar Paulina
Hej Paulina !
Så bra skrivet. Jag är en av de många som har varit med och använt /utfört tvångsåtgärder. Det har inte varit enkelt att delta i det.
Jag känner igen mig i det du berättar om mötet med kvinnan som du berättar om i ditt inlägg. Känns som en kopia av hur det var för mig.
Är fortfarande kvar i yrket men arbetar nu i öppenvård. På min arbetsplats så försöker vi att arbeta förebyggande så att tvångsvård i möjligaste mån kan undvikas. Visst, det händer ibland att det måste till ett vårdintyg, men det har blivit att mer sällan. Tvångsvård kommer nog alltid att behövas men det måste gå att utföra den mer humant..
Hälsningar och lycka till med ditt viktiga arbete!
Ingrid
Tvångsvård i betydelsen tvångsbehandling behövs inte, Ingrid, men kanske däremot ibland tvångsomhändertagande.