Unga kvinnors psykiska hälsa

2013.02.28 ordnade RSMH-utbildning ett seminarium på ABF huset i Stockholm som handlade om unga kvinnors psykiska ohälsa. Jag fick den stora äran att hålla ett öppningstal och ha ett kort föredrag om ett fantastiskt fotoprojekt som jag deltog i 2013. Projektet hette ”Som ingen annan” och via fotografier försökte skildra vad det innebar att ha psykisk ohälsa och att vara människa, samt gränsen mellan att vara sjuk och inte. Finns det ens någon gräns? Det var fantastiskt att få dela med mig av mina erfarenheter och jag känner att det verkligen blev en lyckad föreläsning.

När alla spänningarna släppte, när jag var klar, blev jag så trött att jag tyvärr inte kunde stanna och lyssna klart. Det var tråkigt att lämna ett så viktigt seminarium. På vägen till hotellet i tunnelbanan råkade jag somna och missade min station. Jag var verkligen trött. Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste som finns, men det kräver så mycket energi. Alla förberedelser. Sen är jag så dålig på att planera och gör allt i sista sekunden, känner ni igen er?

Jag gjorde klar min powerpoint presentation, utanför föreläsningssalen, 30 min innan det var dags att föreläsa. Det går nog inte att vara senare ute än så. En person kom fram till mig och sa att jag måste ha is i magen som gör allt klart så nära inpå föreläsningen. Ibland önskar jag att jag var bättre på att planera. Men det positiva med att vara sen är att jag minns allt fantastiskt bra, för att det är så färskt.

Jag blev verkligen jättenöjd med föreläsningen och öppningstalet. Jag fick så mycket beröm från alla håll och kanter och det är jag glad för. Det kanske inte syns alltid, men det är mycket arbete som läggs ner och varje ord är valt med omsorg. Jag tänkte dela med mig av mitt öppningstal till er alla för jag blev verkligen nöjd med det, kommentera gärna vad ni tycker.
Som vanligt massa stora kramar på er alla!!!!

Öppningstalet:

”År 2011 vårdades 72497 kvinnor på sluten avdelning, inläggningar minskar i alla åldersgrupper utom bland dom unga i åldern mellan 15-24. Folkhälsorapporten i Stockholms läns landsting 2011 säger att om du är en ung kvinna i åldern mellan 15-24 är chansen att du använder psykofarmaka hela 10%. Och är du en ung kvinna mellan 21-24 år är chansen att du lider av psykisk ohälsa hela 30 %.

Sjukvården vet inte hur man skall handskas med självskadande unga kvinnor. Samtidigt ökar andelen unga kvinnor som skadar sig på olika sätt och är i stort behov av vård. Allt fler unga kvinnor mår idag mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Dessa kvinnor exkluderas från sociala sammanhang , arbetsmarknaden och även från samhället. Men att må psykiskt dåligt påverkar inte bara unga kvinnor utan det påverkar även deras vänner, familj och samhället i stort.

Men varför mår allt fler unga kvinnor psykiskt dåligt då? Det är en komplex fråga som kan innebär många olika svar och teorier, men idag tänkte jag dela med mig av mina egna tankar.

Kanske är det så att samhället har lite för bråttom. Samhället har lite för bråttom med att ständigt gå fram och utvecklas i sin egen hast och samtidigt exkluderas de som inte riktigt hinner med i detta tempo. Kanske är det så att vi har för höga krav på våra medmänniskor och oss själva. Dessa krav återspeglas dagligen i media, tidningar, på skolgården i arbetslivet men även i våra egna speglar och i vårt eget sätt att tänka.

Kanske är det så att samhället inte alltid räcker till att fånga upp människor när de behöver hjälp eller att ge det stöd och den hjälp som de behöver. Kanske är det till och med så att samhället ibland inte vill se. Kan det vara så att enbart mediciner inte kan läka en trasig själ? Ett förslag på det som skulle kunna läka en själ kan vara: tid, tålamod, flexibilitet tilltro, möjlighet att utvecklas i sin takt och testa sina gränser och framför allt samtal. Är detta egenskaper vårt samhälle besitter idag?

I ett samhälle som rusar fram i en nästan omänsklig takt blir det allt svårare att bli hel. Varför hinner vårdpersonalen på en sluten avdelning inte med mig när jag skriker efter hjälp? Varför lyssnar inte läkaren på mig när jag vägrar ta mediciner? Varför lyssnar jag inte lite mer på mig själv och min inre röst, den vet ju bäst?

Det ska inte handla om tur att få en bra läkare, en bra kontaktperson, en duktig samtalsterapeut, eller bara en förstående vän. Det är inte lotteri vi spelar på.  För i så fall vill du kanske inte vara den som drar nitlotten. Det finns lösningar och jag tror att kunskap är nyckeln. Därför har vi samlats här idag. Vissa av er kom hit för att ni tyckte att det verkade spännande, andra kanske är nyfikna och ville ha svar på några frågor i så fall hoppas jag att ni får det här idag.
Varmt välkomna.”

/Paulina Tarabyczynska

Bilderna från konferensen är tagna av Tina Holm Hjort