Lär av pandemin

Det är en märklig tid och trots att vi förhoppningsvis snart kan se slutet på pandemin kommer det nog dröja tills vi har en normal vardag igen. Kanske blir det ett nytt ”normalt” för visst har vi lärt oss mycket under denna svåra tid. Många är ni, som trots knepiga förutsättningar, hållit i gång föreningsaktiviteter på olika kreativa sätt för att undvika smitta, och som ändå fortsatt med det så viktiga kamratstödet.

Många föreningar har haft aktiviteter utomhus, några på distans med hjälp av dator och telefon, andra har delat ut mat till medlemmar och ytterligare några har ringt sina medlemmar för att hålla kontakten. En del föreningar har kunnat hålla öppet med restriktioner, handsprit och avstånd. Det finns en vilja att fortsätta även när det är tufft och den viljan ska vi ta vara på.

En glad nyhet är att förbundet blivit beviljat medel från Folkhälsomyndigheten för att stötta aktiviteter i våra föreningar. Det kan röra sig om utflykter, friluftsliv, matleveranser eller insatser för att öka den digitala kunskapen i föreningen. Medlen ska dessutom gå till att sprida kunskap om vaccination mot Covid19 och för att sprida goda exempel på verksamhet inom hela organisationen. Ansökan kommer att gå ut via RSMH-nytt och på rsmh.se, så håll utkik! Kansliet vill ha er ansökan senast 1 september. Medlen från Folkhälsomyndigheten kan redan brukas nu i sommar och efteranmälas till förbundet. Passa på att ta chansen att utveckla er fina, smittsäkra verksamhet ytterligare.

Mycket har vi, som sagt, lärt oss under pandemin, inte minst vad gäller hygien och smittsäkerhet, men även hur vi håller kontakt när vi inte kan träffas fysiskt. Handtvätt, spritande, munskydd och avstånd är det bästa skyddet mot Covid19 och har gjort att de vanliga säsongssmittorna minskat markant. Låt oss fortsätta hålla i de nya hygienrutinerna även när pandemin avtar. Även magsjukor och influensor kan drabba människor hårt. Håll också kvar i vanan att ringa eller på annat sätt hålla kontakt med de medlemmar som inte kan komma till föreningen! Ett telefonsamtal eller SMS kan betyda så mycket.

Slutligen vill jag med några tips för att hålla hälsan i värmen önska er en riktigt fin sommar!

Barbros sommartips

  • Åk på utflykter, umgås ute och ha trevligt! Är du osäker på hur många som kan umgås, håll koll på Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Kanske finns det någon annan RSMH-förening som tar emot besök?
  • Kom ihåg att vara försiktig med solen och drick mycket vätska. Det är bra med lite extra salt om du svettats mycket.
  • Vaccinera dig mot Covid 19 så fort du får chansen. Ta hjälp av en kamrat om du har svårt att boka vaccinationstid.
  • Vaccinera dig även mot TBE om du vet att du kommer vara där det finns fästingar som bär smittan.
  • Njut, vila och återhämta dig.

Relationer är något av det viktigaste vi har

Relationer är både något av det viktigaste och svåraste vi har och det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och då tänker jag inte enbart på kärleksrelationer. Vi är flockdjur och utvecklas, speglar och klarar oss inte utan varandra. Samtidigt är relationer sköra och sårbara och behöver vårdas kontinuerligt.

Att kommunicera och samtala är så viktigt för att få sina relationer att fungera över tid. Då utvecklas man, får nya perspektiv och kommer ofta varandra närmare eller upptäcker kanske att man inte har så mycket gemensamt. Troligtvis ökar förståelsen och missförstånden minskar när vi kommunicerar och är tydliga. Tydlighet är väldigt viktigt, men något jag tror vi tyvärr ofta missar är också att lyssna. Vi är ofta så upptagna med att tänka på vad vi ska säga när den andre har pratat klart så ibland glömmer vi att se den andres perspektiv. Inte av ovilja utan för att vi är så vana att tänka på ett visst sätt och lätt tar saker & ting för givet.

För mig som har Aspergers syndrom är det av största vikt med tydlighet i kommunikationen. Jag behöver att man säger det man menar och menar det man säger.

Nuförtiden har vi ju många olika kommunikationsmedel, vilket är bra, men alla passar inte vid all typ av kommunikation, menar jag. Beroende på samtal bör kommunikationsform väljas noga. Tyvärr ställer pandemin till det så att vi inte kan mötas fysiskt i samma utsträckning, men det går ofta att hitta en lösning ändå.

Ålder, generation, kön, kultur, med mera har ofta betydelse i alla typer av relationer, men ännu viktigare tror jag andra parametrar är som till exempel att lyssna inåt, tid, genomtänkta prioriteringar samtal, kommunikation, med mera.

Tid är något som vi ofta har ont om, men frågan är om vi inte prioriterar fel ibland. Självklart behöver vi jobba, studera, med mera, men vi borde fråga oss oftare om vi till exempel behöver jobba så mycket som vi gör, om barnen mår bra av ständigt långa dagar på förskola eller skola, om sociala medier är så viktigt, om vi behöver köpa allt vi gör, speciellt inför högtider för att sedan lägga tid på att vårda alla prylar för att till sist sortera, slänga och sälja…

Relationen till sig själv är inte att förglömma. Ju mer man jobbar med och lär känna sig själv och lyssnar inåt, desto lättare blir det att lära känna andra människor och få relationerna till dem att fungera, tror jag helt klart.

Det är av vikt att få syn på om man har en diagnos, extra svåra situationer eller livserfarenheter som försvårar möjligheten att få relationer att fungera. En annan viktig faktor att ta reda på är vilken anknytningstyp man har. Den grundläggs i barndomen och visar sig i alla relationer, hela livet, men framförallt i kärleksrelationer. Allt detta kan man jobba med, antingen själv eller till exempel i terapi, vet jag av erfarenhet.

Det är verkligen inte lätt att skaffa vänner i vuxen ålder och ju längre man varit singel, desto svårare kan det vara att få till en kärleksrelation, men det behöver inte vara så. Det viktigaste är att inte göra om samma misstag.

Internet kan underlätta för att hitta nya vänner och en partner och har sina fördelar, men fysiska mötesplatser ska inte underskattas. Det finns samtalsgrupper, mötesplatser med eller utan aktiviteter (främst för äldre), föreningar och man kan gå en kurs i till exempel dans, språk, med mera där man både har ett gemensamt intresse och kan prata med en och flera.  Fördelen med fysiska mötesplatser är att ingen kan maskera vem den är i någon större utsträckning. Det fina är att det finns något för alla – både fysiskt och digitalt. I och med den digitala framfarten finns det fler möjligheter.

En sak som är svår i både relationer och andra situationer, men ack så viktig att tänka på är att göra det som känns rätt och inte vad som förväntas av andra att göra, ”som alla andra gör”.

Nu är det ju snart nytt år och inte minst under kommande år blir nog den fysiska gemenskapen och de fysiska mötena viktiga igen, när vi fått vaccinet. Här och nu fyller det digitala en viktigare funktion än vanligt såhär i pandemitider, att man kan koppla upp sig, säga hej och prata och SE varandra. Inte minst för de som sitter ensamma.

Ta hand om varandra & Gott nytt år!

/Caroline Nilsson


Min Återhämtning

Hej alla läsare

I juni 1990, började min resa in i psykiatrin, under mina unga bästa år, vilket också är mycket vanligt när det gäller ny-insjuknade i psykos.

Den hade ju kommit smygande, under lång tid, så man kan inte peka på någon särskild orsak. Inte ens min läkare kunde svara på det, förutom att han menade att man kunde hantera själva symtomen.

Nu har det ju gått många år sedan dess och sista gången som jag fick återfall och blev tvångsintagen var den 25 november 1993, i Uppsala, mitt under universitetsstudier.

Att jag kommit till den position där jag är idag har berott på ett par stora viktiga saker:

RSMH
Bowling
…och Pengar, i klarspråk.

Det ena har lett till det andra, som man säger. Som jag nämnde, så har jag alltså inte nyttjat tvångsvården, personligen, sedan 25 november 1993 – förstår ni då hur mycket pengar/resurser, som jag ”sparat” åt samhället?
Men det har också blivit på min egen bekostnad, eftersom jag gått en annorlunda väg, som finansierats av egna hopsparade och lånade pengar. Något annat sätt hade inte funnits, framför allt då Försäkringskassan knockade mig direkt, genom att jag var nollklassad och de därmed inte betalade ut några pengar! Men man bestämmer ju inte själv om man ska insjukna före eller efter att man gått ut på arbetsmarknaden, eller hur Försäkringskassan!?

RSMH gick jag med i som medlem 1993/94, där fann jag stöd, förståelse, uppgifter att utvecklas i, andra människor i samma sits osv…

På detta så byggs min tillvaro ut ytterligare genom bowlinghallen. Detta tack vare en bowlingveteran, som av en slump råkade befinna sig i RSMH träfflokalen.

Avslutningsvis, vill jag upprepa detta om Pengars betydelse för att kunna återhämta sig. Överallt i övriga samhället pratar man pengar – förutom när det gäller oss! Ta bara en sådan sak som bowlingen som ju varit en livlina för mig i 23 år. Utan pengar hade jag aldrig kommit in i bowlinghallen för som så ofta med en hobby så kostar det – medlemsavgift, matchavgift, egna klot, skor och väska. Det har varit svårt att få det att gå ihop under åren. Jag har till exempel bråkat med Försäkringskassan om att merkostnadsersättningen – tidigare Handikappersättningen, i högre utsträckning borde ta hänsyn till merkostnader på grund av psykiska funktionshinder. Jag skulle verkligen önska att man börjar se till hela livssituationen för personer med psykisk ohälsa, inte bara mediciner, doktor och psykolog, utan till att man faktiskt har pengar att röra sig med. Kanske är det en stor anledning till att det är så få som blir återhämtade idag!?

Tack för ordet

/Khai Chau


Oro för den psykiska ohälsan i coronatider

Det har nu snart gått tre månader sedan Sverige fick sitt första coronafall men vägen tillbaka till en normal tillvaro känns fortfarande lång. Den fysiska isoleringen, massarbetslösheten, nyheter om anhörigas och andra människors död är alla faktorer som påverkar människors psykiska hälsa. Det saknas ännu samlad statistik rörande coronautbrottets effekter på den psykiska hälsan, men bilden från enskilda poliser, bland annat på Gotland, är att polisingripanden vid psykisk ohälsa har ökat med över 30 procent perioden 15 januari till 15 april 2020 jämfört med samma period förra året. Organisationen Mind vittnar också om 9000 fler samtal till deras självmordslinje i mars 2020 jämfört med mars 2019.

Situationen är extra tuff för personer som redan innan krisen led av psykisk ohälsa. Många har sedan tidigare en ansträngd ekonomi. Det rör sig bland annat om personer med osäkra anställningar som är de första att få gå vid nedskärningar. Coronapandemin innebär också att personer som haft få sociala kontakter riskerar att hamna i en väldigt isolerad tillvaro.

Det finns också en risk att ensamhet, isolering och en försämrad ekonomi kan leda till en ökad psykisk skörhet hos nya grupper. På NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, uttrycker man exempelvis oro för att mer isolering kan leda till fler självmordstankar. Normalt sett brukar antalet självmord att gå ner vid samhällskriser, men den här krisen kan vara annorlunda genom att den fysiska isoleringen i flera fall leder till en social isolering.

Det kommer att behövas långsiktig hjälp från staten, att man redan nu väljer att jobba förebyggande och satsar på att mildra coronavirusets effekter på den psykiska ohälsan hos befolkningen. Det inger visst hopp att regeringen i mars tillsatte en utredning för att få till ett mer modernt regelverk gällande stöd vid rehabilitering och att man ser över sjuk- och aktivitetsersättningen. Förhoppningsvis gör det att det blir lättare att få ersättning framöver. Det skulle förbättra situationen för vår målgrupp som idag har svårt att få en hållbar och långsiktig ekonomisk ersättning.

Föreningsrörelsen spelar också en viktigare roll än någonsin och våra lokalföreningars arbete behövs om möjligt ännu mer än i vanliga fall. Många lokalföreningar visar också på en stor uppfinningsrikedom i sina aktiviteter, har utomhusmöten och promenader, umgås på nätet i Teams och Zoom och ringer varandra och skriver sms. Att fortsätta tänka nytt och kreativt för att bryta människors isolering är en viktig pusselbit för att alla ska orka sig igenom den här krisen.

I P4:s specialprogram ”Låt oss hoppas – med Stina Wollter”, delar Ullakarin Nyberg, överläkare i psykiatri, med inriktning på suicidprevention, med sig av goda råd till alla som har det svårt just nu på grund av coronapandemin. Hon säger att det är viktigt med självmedkänsla, rutiner och att inte glömma bort de verktyg vi redan har för att ta hand om oss själva när det är svårt och vi blir rädda. Vi har alla en viktig roll som medmänniskor – alltifrån ett leende till ett samtal till en annan människa har betydelse. Hon påminner också om att våga söka hjälp när det är svårt, att ta hjälp av en vän, en jourlinje eller professionella instanser.

Ta hand om er och varandra!
/Barbro Hejdenberg Ronsten


Påsk år 2020

Det blev påsk i år också men jag har inte pyntat mitt hem som förr med påskgardiner och dukar med kycklingar på. Jag är numera en åldrad kvinna, en ofärdig åldrad kvinna. Begränsad, men jag har fortfarande lust att leva trots den sociala isolering jag och andra 70 plussare upplever på grund av coronaviruset. Om vi orkar och är kloka nog kanske vi klarar oss mot sjukdomen.

Det har alltid betytt mycket för mig att träffa andra människor. Det har gett mig stimulans och glädje och det är inte lätt att acceptera att man måste vara räddare om sig själv nu än förr. Men vilken valmöjlighet har vi? Varken jag eller du ser vem som är smittad och vaccin finns ju inte ännu.

Jag har i alla fall mat hemma till mig och katterna och kattsand. Ett tips för dig som liksom jag inte kan gå ut är att affärer kan plocka ihop varor och köra hem dem. I min kommun subventionerar kommunen för oss över 70 hemkörning av varor en gång i veckan. En kompis går till apoteket och posten. Ibland ringer också medlemsföreningar runt och frågar om de kan hjälpa till.

Jag har i alla fall turen att ha ålderspension och bostadsbidrag så jag har ekonomisk trygghet. Det gick runt även när jag var förtidspensionär, låginkomsttagare har jag alltid varit.

Den här påsken tänker jag frossa i sill. Sill och ägg. Det blir nya sorter för de jag ville ha fanns inte på affären. Men som nyfiken tycker jag om att pröva nya saker. Det blir bingolotto också som vanligt på påskdagen och jag ska äta lunch tillsammans med en kompis via Facetime. Jag hoppas du har liknande möjligheter.

Jag hoppas du har kompisar via nätet eller mobilen eller står som jag och mina grannar – ett par meter ifrån varandra och pratar. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, man kan ju prata om litet och stort. Att bara säga hej är skönt, byta några ord om att påsken är här eller om att det är det mindre snö nu. Man blir mindre ensam då.

Var rädd om dig i påsk. Jag har fått rådet av mina anhöriga att hålla mig inne, det är inte lätt. Ta vara på dig och ta ansvar för dig själv för det är det enda ansvar du kan ta – du som jag. Och det är vad som behövs i samhället idag. Vi gör en insats allihop. Kramar och glad påsk

/Anne Sofie Höij


Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet

Hannes 4Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.

1. Den bristfälliga vetenskapligheten

I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.

2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem

Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.

3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas

Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.

För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.

/Hannes Qvarfordt


God jul önskar RSMH!

Fredrik-allvarig1FÄRGOm du är ensam och i juletid dig något fattas
Kom till RSMH där du alltid kommer att uppskattas
 
Vid julbord och i glada vänners lag du gör ett riktigt kap
För du kan ta del i vår gemenskap
 
Hos oss du är en välkommen gäst
Vi vill att du är mittpunkten i vår fest
 
God Jul och Gott Nytt År
Och att gemenskap och glädje dig förhoppningsvis når
 
Jag hoppas att jag nu ett litet varmt frö hos er sår
Så ses vi alla nästa år!
 
/Fredrik Gothnier

Välkommen vackra höst!

KhaiChau1 (1)Äntligen är min favoritårstid här: Hösten! Luften blir klarare och himlen blir djupblå, träden får rödgula blad som även täcker marken.

Så småningom blir det kyligare, lite mörkare och disigt, vilket är bättre, fysiologiskt. För att våra ögon reagerar olika, när det är mörkt respektive ljust. Mörkt betyder att kroppen kan varva ner, medan ljuset triggar upp hjärnan.

Och kanske är ändå det bästa att saker och ting är igång igen efter ett långt sommaruppehåll. Allt kommer i sina gängor igen och olika verksamheter är åter öppna. Till exempel Bowlinghallen på min ort, då serien och träningen rullar åter.

Ett mycket grundläggande faktum, som ofta viftats bort hittills är sambandet mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi.  För oavsett höst eller sommar – vi behöver alla pengar, i klarspråk, för att kunna unna oss det lilla men goda i vardagslivet. Annars är det inget liv – inget komplett sådant! Jag brukar nämna, lite på skämt, att även för att kunna använda toaletten på Stockholms central, så kostar det pengar (10 kr) och att inte mycket är gratis i dagens samhälle.

Och är det för tidigt att tänka på att snart så kommer vi fram till julen, om några månader faktiskt!? Vissa saker är bättre att ha framför sig, för att man ska kunna ha något att se fram emot. Numera har det blivit min tradition, att jag åker till min bror i Märsta över julen. I början av min sjukdomstid tyckte jag att julen var en pina. Jag satt ensam hemma och inbillade mig att ”alla andra har det så bra och är så lyckliga”.

Ha en bra höst, ni därute – gamla och nya medlemmar! RSMH behöver er!

/Khai Chau

 


Våga släppa din fånge loss. Våga ta emot…

dsc_0600Jag vill kräkas ur mig obehaget som bosatt sig i min kropp. Känslan är långt ifrån främmande. Jag vill skrika men det liksom går inte. Det kittlar i kroppen, bröstet trycks ihop och ett hårt draget spännband sitter runt huvudet. Det susar i öronen. Det svindlar. På insidan styr kroppen över sina sammandragningar och hulkningar så diskret att den som står och pratar med mig inte ens märker krusningarna på ytan. Jag har en kropp av gelé. Jag kan inte falla ihop, vad skulle andra säga? Det värsta är ju att se någon bli orolig. Skulle det hända krävs ett stryptag om den där slingriga ångestormen för att lyckas brotta ner den. Sedan krävs att jag plockar upp den tyngsta av masker att dölja det blödande såret som blottades för en stund.

Just den där masken, den tyngsta, gör något med själen. Med tilliten och rädslan att överhuvudtaget visa sig sårbar igen. Tvivlet som slår ut en rot till. Vem skulle ändå förstå?

Det är det där också att jag inte vet vad den där ormen kan få för sig om den som vill hjälpa gör på ett annat sätt än det som krävs just då. Rädslan för att det ska hända ligger också där och väser när någon sträcker fram en hjälpande hand. Redo att hugga. Redo att försvara den lilla trygghet som finns kvar.

När jag tittar tillbaka minns jag en modig vän, ett par kära släktingar och en föreläsare som berättade hur han hade mött sin dotters ångest när hon var inlagd. De klarade det. Det finns människor som vågar möta ormen, smärtan och det där blödande såret.

Jag kommer inte ihåg vad som utlöste det den där gången. Jag minns bara att plötsligt kunde jag inte stå emot och att jag kände mig inträngd i ett hörn och trodde att jag skulle explodera ut inälvorna medan han, en vän, såg på. Kroppen vred sig i ångestspasmer för att försöka hålla kvar smärtan och gråten i kroppen men den här gången gick det bara inte. Jag vet att det tog tid när allt till slut vällde ut. För mot slutet hann jag tänka att jag inte ville spara på något. Han höll modigt om mig tills varje tår var utgråten.

Jag övertalade honom att inte ringa efter hjälp när oron smög sig in för en stund. När jag var trygg i hans närhet och med ett löfte om att jag inte skulle hamna på psyket, släpptes ormen fri. Inbäddad i en kärleksfull famn som aldrig gav vika befriades många nedbrottade ångestattacker. Att bli sedd och hållen när jag var som mest sårbar och inför mig själv som fulast, eller till och med skrämmande, var mer läkande än något annat jag känt.

En annan gång var jag på trav med min underbara gammalfaster och hennes man. Relationen hade redan då hunnit bli unik och speciell efter flera års brevväxling om allt vad som hände i livet hos en tonåring respektive en nybliven pensionär. När ett undanstoppat minne väcktes upp av en alkohollukt bredvid travbanan började världen först att snurra men sedan fick jag precis det jag behövde. Jag blev tagen på allvar och jag verkade inte skrämma någon.

Min gammalfasters man är en av de finaste människor jag träffat och tryggheten till honom byggdes upp tidigt. Eftersom jag aldrig varit bekväm med att blotta min sårbarhet hann jag så klart tveka när min gammalfaster såg min galopperande ångest och pekade på sin man. ”Ställ dig här och låt Åke hålla om dig. Han har en stor och trygg famn, stå där tills det känns bättre.” Jag blev omsluten. Gammalfaster Irma visste där och då vad den famnen betytt för henne och att den även skulle kunna hjälpa mig. Sen rann tårarna av både smärtan för minnet och förvirringen i stunden. Jag skämdes för att jag tyckte att jag förstört en rolig och planerad aktivitet för oss. Egentligen ville jag fly men jag upptäckte att jag försvann i den där stora och trygga famnen som kändes så skyddande runt mig. Det pratades på som vanligt utanför min skyddsmur och jag eller situationen verkade inte konstig i deras ögon. Skammen lättade lite. Jag fick bara stå där och möta det som behövde komma ur mig. Värmen och lugnet i hans mullrande röst sökte sig in till mina muskler och fick mig att slappna av och bara låta tårarna rinna tills det hade lugnat sig. Skammen slog till igen när jag skulle försöka signalera att jag var klar och samtidigt inte hade koll på var min mascara hade hamnat, men till och med det löste sig smidigt.

Jag fick det bekräftat att det ibland på samma gång kan vara just så svårt och så enkelt att våga möta ens inre demoner. En föreläsare och före detta lärare som jag haft, berättade gripande om hur han med sin famn och sitt lugn lyckats hjälpa sin dotter i stunden.

Om vi bara kunde tillåta varandra att få känna alla känslor och att vi kunde se oss för allt det vi är. Att fulgråt, ångestormar, inre demoner och blödande sår egentligen är sunda reaktioner på något smärtsamt som drabbat oss. Jag önskar att skammen för att visa oss sårbara kunde minska bland oss. Vår historia har präntat in att det kan vara farligt men jag vill tro att vi vet mer idag. Vi behöver ge vår egen tillåtelse att vara de människor som vi egentligen är.

/Linda Fändriks