Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?
Publicerat: augusti 24, 2017 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Jenny K Lundgren, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
Jag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.
Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.
Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.
Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.
Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.
Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.
Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.
Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.
Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.
Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.
Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.
Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.
/Jenny K Lundgren
PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.
Älskade, hatade samhälle
Publicerat: mars 8, 2017 Sparat under: Diskriminering, ekonomi, fattigdom, Paulina Tarabczynska 3 kommentarer
Älskade samhälle. Jag vet att jag föddes med sämre förutsättningar för att passa in i de mallar du skapat. Jag vet att jag aldrig kunnat eller kommer att kunna jobba. Jag är medveten om att du ser på mig som en parasit, en bidragstagare som tar och inte ger tillbaka. Jag är tacksam för din generositet och trygga falskhet. Hur kan jag klaga? Vad har jag att jämföra med?
Jag har alltid känt en tacksamhet och skuld för att jag måste leva på bidrag. Men en sak måste du förstå: jag har levt med den från dag nummer ett! Ambivalensen i att gladeligen ta emot mina 9 800 kr, och att samtidigt skämmas för det.
Jag har skämts färdigt och inser idag att jag inte längre vill vara en del av din skuldbeläggande filosofi. Jag har betalat hela mitt liv och idag vill jag ärligt säga att jag är förbannad på dig! Jag har svårt att se en framtid. Kanske är det så att skulden jag burit på under alla år har lett till att jag känt mig tvungen att ge tillbaka, att det har drivit mig att engagera mig och hjälpa andra utsatta människor. På det sättet har du kanske gjort mig till en bättre människa.
Men jag vill göra en sak klar för dig! Jag hatar dig! Fram till idag har livet varit jobbigt. Jag är ju trots allt, så som du gladeligen stämplat mig, psykiskt sjuk. Och det blir man inte diagnostiserad som bara för skojs skull. Jag har varit med om mycket i mitt liv, men jag har lyckats överleva. Men när jag sitter här framför min dator idag vill jag inte tacka dig. Jag är bitter för jag har just gråtit av ilska och frustration. Jag har trivts i vårt förhållande fram till förra året, då jag sakta började inse att vi har glidit ifrån varandra. Jag har varit en snäll och lydig medborgare, som tagit emot. Men jag vill också att du skall veta att vårt förhållande har varit destruktivt!
2016 var ett hårt år för mig. Jag har bara hjälplöst tittat på medan min ekonomiska trygghet tagits ifrån mig. Förra året lärde jag mig att ingen bryr sig om oss som är utsatta. Jag har insett att Sverige inte är vad det har varit. Jag har tittat på när vår vällfärd har luckrats upp bit för bit, och jag är rädd för jag vet att detta är bara början. Först höjde du min hyra, sen höjde du priset på maten. Sen fick du politikerna att ta ut en avgift för de insatser som jag behöver för att klara mig. Du tar mitt hopp ifrån mig och jag hatar dig för detta! Jag har svårt att förstå varför du behandlar mig så. Är jag inte en värdig människa? Du låter mig ligga sömnlös på nätterna och gråta över att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. Du smeker mitt hår medan du trycker kniven djupare in i ryggen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Du har gång på gång visat mig att jag är en värdelös medborgare som du helst vill slippa. Låt oss gå separata vägar. Jag vet att jag nått en smärtgräns och är trött på att spela.
Om jag inte visste bättre skulle jag försvinna, men då vinner du bara! Och jag har lite glöd kvar att kämpa med. Så jag tar mitt hopp och investerar. Helt uppriktigt måste jag ta ut en skilsmässa. Jag är en värdig medborgare av samhället, och förtjänar att må bra, skratta och känna mig trygg. Och från dig så känner jag raka motsatsen.
Så snälla samhälle, DRA ÅT HELVETE! Och låt mig vara ifred.
/Paulina Tarabczynska
Varför är dödligheten så hög bland människor med psykisk sjukdom i Sverige?
Publicerat: maj 19, 2016 Sparat under: biverkningar, Diskriminering, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, mat, Medicin, Pebbles Karlsson Ambrose, Personligt ombud, Psykos, Schizofreni, sjukdom, Våld 2 kommentarer
Människor med psykisk sjukdom lever kortare än övrig befolkning i många delar av världen. Här i Sverige finns flera undersökningar som visar att det är många år det handlar om, faktiskt ända upp till 20 år enligt vissa forskare. I USA och England så kan det vara ännu fler år det handlar om. Men i Norden är vi i Sverige sämst i ligan.
Orsakerna till hög dödlighet är många och individuella – men självmord, ekonomisk och social utslagning, missbruk, för lite motion, övervikt, våld och rökning är bidragande orsaker. Men många undersökningar visar att folk med allvarlig psykisk ohälsa också oftare dör av somatiska sjukdomar, det vill säga kroppsliga besvär. I Sverige händer det att sjukvården missar i diagnosticeringen av kranskärlssjukdom och cancer hos oss som patientgrupp och dessa sjukdomar är också den vanligaste dödsorsaken i Sverige för personer med schizofreni.
Kvinnor med schizofreni har mer än tre gånger ökad risk för att dö i kranskärlssjukdom och män två gånger ökad risk (än resten av befolkningen). Både kvinnor och män har också högre risk att dö i cancer jämfört med personer utan sjukdomen. Och detta trots att personer med schizofreni söker vård dubbelt så ofta!
Men inte nog med det – vi som grupp i samhället har också allra sämst ekonomi. I kombination med en sjukdom när man i långa perioder kan vara orkeslös blir det en svår ekvation att lösa. Dels har vi svårt att ha råd att äta nyttigt och investera i vår hälsa rent allmänt men också är det ibland så illa att en del inte ens har råd med basal vård och mediciner.
Jag blir heligt förbannad på det här ofta. Men vad ska man göra? Ja, jag tragglar mig igenom alla läkarbesök jag behöver även om det ibland tar vansinnigt mycket tid och kraft. Psykiatriker kan bidra och kan ge bra stöd i att söka vård på andra ställen inom icke psykiatrisk vård, typ ta blodprover, skicka remisser och hålla på. Jag går alltid på alla screeningar som behövs, som till exempel mammografi. Jag tjatar mig trött på personer på vårdcentraler och tandläkare tills de hjälper mig för att de inte orkar höra mig gnälla längre. Jag kallar det där med att söka vård om och om igen tills någon lyssnar för ”utmattningsmetoden”. Till slut får jag hjälp för jag är så jävla jobbig. Om man inte orkar själv kan man be en anhörig tjata utav helvete.
Om man har lite koll kan man ta med någon man litar på när man gör läkarbesök, någon som bevakar ens intressen och som hjälper en att kommunicera med läkare och annan vårdpersonal. Om man inte har en anhörig eller vän som kan, kan man få hjälp av kommunen av en så kallad boendestödjare eller personligt ombud. Och om man inte känner sig tagen på allvar i olika sammanhang, så säg det. Högt! En del i vården skärper sig om man säger ifrån. Om de ändå inte fattar. Byt läkare eller kontaktperson.
Jag tror att man som patient måste förstå att man har rätt till hjälp och inte ha dåligt samvete för att man kräver den. Man måste inse att man inte har valt att bli sjuk med flit. Och så till sist behöver man jobba i det pyttelilla – med promenader och solljus, gröna växter och nyttig mat. Eller mat över huvud taget. Och goda vänner att prata med. Och te, massor av te.
/Pebbles Karlsson Ambrose
Inför åttonde mars
Publicerat: mars 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Barn, Bemötande, Diskriminering, familj, fattigdom, makt Kommentarer inaktiverade för Inför åttonde mars
Låginkomsttagare! Får du inte heltid trots du vill och behöver det? Jobb som ger skador, på villkor du inte vill ha! Och sedan låginkomstpensionär? Ditt namn är kvinna 2016!
Fortfarande ser såväl LO–män – förhandlarna för arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och andra, även många kvinnor – det som självklart att kvinnor inte skulle vara värda samma lön och bra arbetsmarknadsvillkor som männen i samma yrke och på samma arbetsplats! Året är 2016.
Hur kan vi säga att vi är lika värda vi människor när vi inte är det i praktiken? I den verklighet vi faktiskt delar och hur kan vi vara så upprörda över tvångsgiften? Över att inte få gå utanför dörren utan slöja? Inte få köra bila då du är kvinna? Inte få äga sin lön och förmögenhet själva? Det är ju bara ett av många sätta att förtrycka oss människor av kvinnligt kön idag 2016? Ett av många sätt som samhället på planeten använder sig utav – ett av många, många andra.
Varför säger vi kvinnor och män att fadern till barnet hjälper till när han byter blöjor, matar barnet, är barnledig, tar ansvaret i hemmet för hemsysslor mer än annars under barnledigheten? Har inte alla vuxna parter i hemmet lika ansvar?
Varför är det självklart att vi kvinnor stressar hem från jobbet alla dagar om arbetsåret oavsett vilken dag vi jobbar för att ta hand om jobbet i hemmet? Medan männen kan gå till sin sportaktivitet igen eller en öl med polarna och samtidigt ha en bättre ekonomi än vi?
Borde man inte dela lika på inkomsten = leva på samma standard man och hustru? Ja, han tjänar mera än hon och han jobbar heltid. Hon deltid för att hinna med man, hem och barn. Hans arbetsgivare räknar med att han ska avancera då han ju satsar på jobbet – trots att han är förälder. Han tar inte ut VAB-dagar, men det gör hon, de allra flesta. Han tar ut dem om de sammanfaller med större sportarrangemang som OS.
Antagligen är jag dum i huvudet – är ju kvinna, så vi brukar ju sägas vara detta – när jag ifrågasätter:
Varför ska vi ta ut största delen av föräldraledigheten? Vi ammar ju inte tills barnet är ett och ett halvt?
Varför ska mannen ha mera av sin lön kvar till egna intressen än vi kvinnor har av lönen efter skatt?
Varför betala lika till hushållet?
Så fick vi olika levnadsstandard – maken och jag. Han övre medelklass och jag underklass. Hur kommer det sig att hans sparande i huset som vi gemensamt ägde räknas som gemensam utgift – men vid separation räknas det som hans enskilda sparande – inte vårt gemensamma att dela lika på? Jag betalade ju de löpande utgifterna som mat, dagis, kläder, el, telefon och dylikt. Hur kommer det sig att mannens bil ofta är säkrast, dyrare och värdefullare ekonomiskt än kvinnans familjebil, och de ska betala lika till båda bilarna – om kvinnan har någon bil alls? Varför delar vi inte lika på att hämta och lämna på dagis, vara med barnen på fritidsaktiviteter och kostnaden för dessa? Varför gör han det roliga i hemarbetet några gånger om året och jag de dagliga småplikterna?
Hur kan det vara rättvist? Och på lika villkor? Hemmet är ju vårt gemensamma – varför är det självklart han som man räknas som attraktivare på arbetsmarknaden, självklart ska kunna satsa på en karriär och självklart inte ska satsa på familjen? Samt att det anses vara självklart att jag som kvinna inte ska satsa på en karriär? Inte ska vilja jobba heltid utan jobba deltid för familjens skull oavsett om det handlar om barnens behov av en närvarande förälder – eller vårda våra egna föräldrar när de inte lägre kan ta hand om sig själva, och inte vill ha eller får hjälp av samhället för sina omvårdnadsbehov. Det har varit så här i några generationer nu!
Vi påstår att vi har blivit mer jämställda nu 2016 än 1950. Ja, vi skattar för vår egen lön, våld mot kvinnor och barn är inte lagligt längre utan gärningsmannen straffas faktiskt ibland när vi blir trodda. Men fortfarande ägs vi av mannen och de manliga företrädarna i samhället. Vi ses inte som fullvärdiga. Lika värda som en man.
I mina drömmars värld är pojkar och flicka lika värda, man och kvinna, ung som gammal. Vi har lön efter avtal och prestation – inte kön. Kvinnan kan leva på sin pension liksom mannen. Och både män och kvinnor har lika rättigheter.
Det är hemskt och obegripligt att vi inte har kommit längre i människors lika värde år 2016.
/Anne-Sofie Höij
Äntligen bryts tystnaden
Publicerat: februari 2, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, fattigdom, Våld 1 kommentar
Det är nästan rörande med all upprördhet att kvinnor inte får ha sin kropp i fred.
Jag och min familj, den kvinnliga delen har lärt oss att det är normalt. För vi är fattiga och kvinnor ofta ensamstående.
Jag lärde mina barn att det är farligt att gå ut genom dörren för det finns män som vill använda din kropp mot din vilja. Att de ofta är i grupp men inte alltid. Att det är ditt fel om du blir utsatt, för du gick ut genom dörren. För det fick jag lära mig som barn.
Våldtogs första gången som femåring. Efter det var jag tillåten hora. För fickor pojkar män och kvinnor. För övergreppet ansågs vara mitt fel. Också de som följde efter det första.
Min mor hade lärt sig det samma. Och hennes mor också.
Du tiger om din skuld och skam för du skäms och tror på att det är ditt fel, för det säger man ju till dig.
Det kvinnoföraktet är traditionellt i Sverige.
Och vi kvinnor med psykisk ohälsa har alltid varit mest utsatta och är det idag av så väl vårdpersonal, gode män, förvaltare, anhöriga som make, sambo, syskon och kusiner.
Det är många gånger grunden till vår psykiska ohälsa. Och i och med att vi har skäl till att vara rädda varje dag hålls vi kvar i vår psykiska ohälsa. Och medicineras för det, för att orka leva vidare, dag för dag.
Vi blir utsatta gång efter gång och får hela tiden höra att det är vårt fel.
Som en av underklassens kvinnor har jag lärt mig att det här är vad man kan förvänta sig. Andra underklassens barn fick lära sig det samma.
Så det som hände i Köln och händer i Sverige är ingen invandrartradition. Det är en svensk tradition. Mot underklassens kvinnor och barn.
Och vi tiger och accepterar och skyddar förövarna, för vi vågar inget annat.
Jag är jätteglad att det nu uppmärksammas att dessa övergrepp förekommer. Kanske kan jag få stöd av överklassens kvinnor, män från min egen klass och även överklassen att bryta tystnaden och sätta åt förövarna.
Bör vi inte hjälpas åt framöver? För att motverka återupprepade övergrepp mot barn och kvinnor.
Äntligen höjs rösten ytterligare mot de systematiska övergreppen!
Tack för ordet!
/Anne-Sofie Höij
Fattigdomen ärvs och utökas
Publicerat: januari 7, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Arbetsmarknad, ekonomi, fattigdom, Hobby, självmord, Uppväxtvillkor 1 kommentarJag är född av fattiga föräldrar som i sin tur var födda av fattiga föräldrar. Funktionsnedsättning har vi fått under livets gång. För både DNA, ekonomisk, social fattigdom och dåliga grundförutsättningar ärvs.
Det man också ärver är att man inte har lyckats i skolan. Jag och flera ur min familj har inte gått färdigt grundskolan, än mindre gymnasiet. Vi har mobbats under lektionstid av lärare för att vi stört på grund av astma, inte har kunnat lära oss att stava på grund av ordblindhet/dyslexi och gråtit under lektionstid efter en rast där vi blivit slagna.
Jag försökte ta mitt liv i åttan för att jag inte orkade mer. Många barn orkar inte i dag heller i den här verkligheten. Många barn mobbas för att föräldrarna inte har råd att köpa nya kläder varje vecka. De har heller inte råd att gå på caféet i skolan för att man inte har fickpeng. Utflykter man ska betala själva har föräldrarna inte pengar att ge till.
Som förälder har jag ofta varit glad om barnen inte haft urvuxna skor som ger felformation av fötterna. Där var faktiskt barnens pappa inte snål, till barnens kläder och skor tog han av sin lön. Annars fick jag betala från socialbidragsnormen till hushållet. Mat till hela familjen inklusive honom och allting. Han betalade kostnaden för sin bil och huset, men det blev ju hans egendom.
Som barn fick jag låna skidor och skridskor i skolan för jag hade inga egna. Det var i sämre skick än de barnen hade själva. Mina barn kunde jag ändå köpa skridskor och skidor till så de slapp att mobbas för detta, och även betala skridskoskola för konståkning.
Jämfört med hur jag hade det som liten hade vi det bra på socialbidragsnormen. Jag var duktig på att safta, sylta, baka, konservera och laga bra mål av grisfötter och fläsklägg. Det var en förutsättning för att vi skulle klara oss att jag var så duktig.
I dag är det flera barn och föräldrar som upplever samma livssituation som jag hade som barn. Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdsland 2016? När ensamstående kvinnor och mödrar blir fattigare än resten av befolkningen hela tiden? Våra barn och barnbarn blir lika fattiga som oss, men tycker att det är ännu värre för nu har alla andra det bättre. De flesta har en inkomst över socialinkomst-normen. Men inte de fattigaste. Trots att man kämpar med dåligt betalda jobb på obekväm arbetstid och det enda alternativet som finns är deltid. Jag känner folk som är för stolta att söka socialt bistånd för att komma upp i sociala normen utöver sin arbetsinkomst.
Många blir deprimerade på grund av sin fattigdom och känner skuld när man inte kan ge barnen en bättre tillvaro. Och att uppleva förakt från dem som har det bättre ekonomiskt och socialt, gör ju inte den psykiska hälsan bättre eller den övriga hälsan.
Det sociala arvet lever och utökas. Det är medveten politisk styrning. För fattigklass är strykklass.
Kom ihåg. Det är inte ditt fel att du är funktionsnedsatt. Det är inte heller ditt fel att du är fattig.
Det är orättvist att vi föraktas.
/Anne-Sofie Höij
Att se till helheten. Det är väl inte så jävla konstigt?
Publicerat: december 10, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, brukarinflytande, Delat beslutsfatttande, ekonomi, ensamhet, fattigdom, Forskning, Fredrik Gothnier 3 kommentarer
Vad är återhämtning? Det innebär för mig att ha ett fungerande och tillfredställande liv. Inte att man nödvändigtvis är helt symptomfri och ”botad” utan att man har hittat strategier som gjort det möjligt att leva med psykisk ohälsa. Även om det innebär att man har vissa svårigheter som man kan behöva hjälp med.
Jag anser att det finns hinder för återhämtning. Till exempel:
A. Stigma – innebär att: Andra har en bild av en själv efter förutfattade meningar som inte stämmer. Kan innebära att man anses som eller behandlas som sjuk och galen. Eller: Självstigma – Att man har en bild av sig själv som sjuk, konstig, värdelös osv.
B. Brist på delaktighet. Det kan innebära isolering, en känsla av maktlöshet, att inte ha någonstans att gå till eller någon att vara med, att inte vara efterfrågad, att inte vara älskad eller kunna älska sig själv.
C. Dålig ekonomi: Att alltid behöva oroa sig för ekonomin och aldrig kunna unna sig något sätter spår i psyket. Att inte kunna gå på café eller bio eller något med kompisar då man inte har råd. Inom psykiatrin har ofta personer med psykisk ohälsa mindre sociala kontakter än andra. Det har ofta tolkats som en svårighet att ha eller en ovilja att ha sociala relationer. Nu finns det dock många som betonar att det inte beror på en ovilja till relationer utan att livssituationen har satt personen med psykisk ohälsa med dålig ekonomi och utan arbete. Det leder till att personen inte har råd att gå på restaurang, bio, café eller att resa för att träffa andra. Det är snarare detta som leder till minskade sociala kontakter snarare än en allmän ovilja mot relationer.
Det finns dock ”banbrytande” studier som visar att personer med psykisk ohälsa har samma behov som alla andra av kärlek, omtanke, gemenskap, sex osv. Vi är som alla andra i detta avseende. (Jag vet – det är otroligt att det ska behövas forskas på sådant här? Vi som drabbats av psykisk ohälsa har alltid suttit inne med svaret.)
Så vad gör oss lyckliga? Det försökte en person som Antonovsky svara på. Han kom fram till att det som gör människor lyckliga består i att en person har en känsla av att finnas i ett sammanhang. Om livet är begripligt, meningsfullt och att det går att påverka sin situation så är det lättare att bli lycklig.
För mig innebär återhämtning att personen med psykisk ohälsa får tillbaka sitt självbestämmande, tar kontrollen och skapar ett fungerande liv. Det innefattar att hitta sin plats i samhället och ha ett fungerande socialt liv.
Vidare är det viktigt att få ge och ta i relationer. Att känna att man kan bidra med något och inte bara vara ett passivt offer för andras vilja. Bra personal ger upplevelsen av att relationen personal/patient är jämlik.
Så varför fokuserar psykiatrin på främst läkemedel? Numera ingår ofta i regelverket för inom psykiatrin att patienten ska stå i fokus. Och då ingår mediciner, arbete, sysselsättning och att ha ett fungerande socialt liv. Att ha psykisk ohälsa innefattar ofta att man åkt på en och annan törn i livet – att man har fått känna på svårigheter som inte alla har. Det innebär dock inte att man vill leva isolerad, utan kontakter och utan meningsfull sysselsättning? Att trivas med livet innefattar som sagt hela livssituationen. En svårighet kan utjämnas av att man har det bra på något annat område. Människor är inte likformiga utan olika. Det är först nu som psykiatrin tar det första steget att komma ifatt med människors verklighet! Jag hoppas att framtidens psykiatri ser till helheten, till gagn för patienterna.
Vi vill alla ha ett fungerande liv! Och det innefattar att ta del i samhället, att ha jobb, relationer och ett socialt liv. Då ökar det psykiska välbefinnandet. Det är väl inte så jävla konstigt?
/Fredrik Gothnier
Bättre ekonomi – viktigt för att uppnå Jämlik Hälsa
Publicerat: november 26, 2015 Sparat under: Återhämtning, biverkningar, ensamhet, fattigdom, Jimmie Trevett, sjukskrivning 1 kommentar
Under helgen 20-22 november hade RSMH förbundsråd, där förbundsstyrelsen och runt 20 representanter från RSMH-distrikten träffades. Många viktiga frågor behandlades och en av dessa var Jämlik Hälsa.
Idag dör personer med psykisk ohälsa i snitt 15-20 år i förtid jämfört med övrig befolkning. För att detta ska få ett stopp var många av distriktsrepresentanterna eniga om att en viktig faktor är bra möjligheter till arbete, studier och ekonomi. Utan dessa sociala sammanhang riskerar vi att bli ensamma, vilket i sin tur förvärrar den psykiska ohälsan, men också den fysiska hälsan, vilket har visat sig i studier.
Ytterligare sätt att bryta ensamheten är lite mer pengar i plånboken. Det möjliggör att du kan du fika med vänner, bjuda på middag och hälsa på släktingar i en annan stad. Faktum är att många psykiska symtom minskar drastiskt med bara några hundralappar extra i månaden, visar studier av Alain Topor och Ingemar Ljungqvist mfl.
I det sammanhanget är det viktigt att återigen lyfta frågan om handikappersättningen. I utredningarna till psykiatrireformen föreslogs att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle ha rätt till handikappersättning, precis som personer med fysiska funktionsnedsättningar, i och med att funktionsnedsättningarna i sig ofta innebär ökade utgifter. Men när psykiatrireformen klubbades igenom, fanns förslaget inte längre med för vår grupp.
Det var ett stort misstag. Och det är läge att återigen lyfta frågan handikappersättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Staten må klaga på att de har så stora utgifter för annat att de inte har möjlighet att införa ytterligare ett bidrag, men faktum är att vi är ganska säkra på att det skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt.
Det är effektivare att ge några hundralappar extra i månaden så att personer mår bättre psykiskt, kan sänka dosen av läkemedel och undvika inläggningar, än att sjukvården i efterhand måste lägga tusentals kronor på kroppsliga biverkningar av psykofarmaka, slutenvådrsinläggningar och annat som ofta är ett resultat av ensamheten.
Nä nu får det bli ett stopp på det kortsiktiga tänkandet. Lägg pengarna på förebyggande, istället för på att lappa sådant som aldrig hade behövt gå sönder. Handikappersättningen är säkerligen samhällsekonomiskt lönsamt för vår grupp. Det är dags för politikerna att förstå det!
/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH
Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning
Publicerat: oktober 21, 2015 Sparat under: Återhämtning, fattigdom, Khai Chau, sjukskrivning, Socialförsäkringen Kommentarer inaktiverade för Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning
Jag sa till min bror nyss, att det känns märkligt att Socialpsykiatrin pratar om daglig meningsfull sysselsättning… men inte har lyckats, i verkligheten!
Medan jag har min bowlinghall: Hallchefen ringde mig i morse och bad om hjälp som tävlingsfunktionär, knappa in resultat på data osv…hur meningsfullt är inte det?
Men Försäkringskassan lyser med sin frånvaro… de har inte uppmuntrat mig genom en enda krona, utan jag har fått gå min egen väg, ekonomiskt sett. Nu senast kräver de också tillbaka 3 800 kr, för en period, som jag har diskat i hallen!
Men jag överklagar och ärendet ligger nu uppe hos Förvaltningsrätten.
Och ja, jag har bett dem att ändra alternativt stifta ny lag! På grund av det stora systemfel hos Försäkringskassan, som jag också uttryckligen påpekat.
Som jag ser och upplever det: De flesta bidragen, såsom till exempel handikappersättning, går till fysiska handikapp, mer än till psykiska – samt att Försäkringskassan inte tar hänsyn till hela livet och levnadssituationen, för mig och andra som drabbats av psykisk sjukdom eller ohälsa. Jag anser att man borde ha olika bidrag för olika typer av handikapp. Handläggarna säger att handikappersättning är till för ”alla” men för mig som är sökande gäller det inte.
Jag har ”fått på moppo” av alla möjliga, hittills, för att jag ”ställer grupp mot grupp”… medan det är verklighet, varje dag, för mig och många andra…
Det känns som något stort general-fel som bara jag ser…? Ibland känner jag mig som Don Quijote som strider mot väderkvarnar.
Plus detta, som jag och många andra som insjuknar i ung ålder: Man är nollklassad, för att man inte hunnit ut på arbetsmarknaden, och istället hänvisas till socialbidrag, när man faktiskt borde kunna få sjukpenning!
/Khai Chau
Självmord
Publicerat: maj 21, 2015 Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning 5 kommentarer
Jag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.
De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.
Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.
Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”
När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.
Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.
Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.
Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.